”Alla försökte ta sig till säkerhet” – Kyrkans Utlandshjälp följde med de första veckorna av kriget i Ukraina och hur vanliga människor blev flyktingar

På våren 2022 tog sig först tusentals, sedan hundratals tusen och till slut miljontals ukrainare över gränsen till grannländerna för att söka skydd. Ännu fler än det lever som interna flyktingar i Ukraina. Vi dokumenterade flyktingkrisen på ort och ställe i tre veckors tid. 

I BÖRJAN AV MARS är det lugnt på de små vägarna i den lilla byn Barabás i östra Ungern, trots att Europa går igenom sin svåraste kris sedan andra världskriget. Gränsen till Ukraina ligger på endast några minuters köravstånd från byn och på andra sidan gränsen är kriget i full gång. 

I flyktingskyddet som grundats i byahuset i Barabás värmer sig familjer som tagit sig över gränsen medan frivilligarbetare serverar mat och dryck åt dem. Vägen har varit lång, men barnen är ännu fulla av energi. De sitter runt borden och ritar, vissa fnittrar ivrigt. 

Utanför huset står Kristina, vars ögon ser ut att vara ömma av gråt. Den unga kvinnan har redan två gånger flytt undan ryska militäroperationer, första gången 2014 från Luhansk i östra Ukraina och nu från sitt hem i den ukrainska huvudstaden Kiev. Att komma ombord på tåget som tog flyktingar bort från Kiev var inte lätt.  

”Människorna hamnade i panik och började skuffa varandra”, säger Kristina, som flydde med sin mamma och sin katt. ”Varenda en försökte ta sig till säkerhet”. 

På gränsstationerna mellan Ukraina och Ungern torkar männen tårarna och kramar de nedstämda kvinnorna och barnen som fortsätter över gränsen för att ta sig till en trygg plats. Männen i stridsduglig ålder återvänder över Karpaterna tillbaka till sina hem eller sina militära poster. Ingen vet ifall det här är ett sista farväl. 

Miljontals ukrainare har tvingats lämna sitt hemland

Även om miljontals ukrainare har tvingats lämna sitt hemland lever ännu fler som flyktingar inom landet. I gränsstaden Berehove inkvarterar en skolbyggnad 80 interna ukrainska flyktingar. I ett litet rum sitter en familj på fem personer. 

Familjen som jobbade på teatern i Charkiv och flydde västerut med buss när de första bomberna föll och striderna inleddes. 

”Jag lämnade vänner i Charkiv, de som inte kunde eller inte ville fly av olika skäl. Jag känner mig urusel, eftersom jag inte kan hjälpa dem alls”, säger Daria. 

Kriget har pågått i en vecka och familjen behöver redan något att göra. Familjens pappa Kirill har lyckats få en arbetsintervju, som han ska på nästa dag. 

Den 11 mars träffar vi Anna på Lvivs järnvägsstation, där hon huttrar i kylan tillsammans med sin mamma Natalia och sin katt Gorgik. Sällskapet vill ta sig över gränsen till väst. Mamman och dottern hoppas att de hittar jobb möjligast snabbt – och när kriget är slut vill de tillbaka till Ukraina, understryker Anna. 

I utkanten av Lviv står 6 år gamla Kyryl och lutar sig mot dörrkarmen. Han är full av energi och börjar snabbt studsa omkring i rummet fyllt av madrasser. Det busiga lilla barnet har flytt från Kiev och nu bott i fyra dagar i det provisoriska flyktingskyddet som öppnats i en kyrka. 

Kyryls syster står bredvid och säger att hon inte tror att han förstår att han är på flykt. Många föräldrar säger samma sak: barnen förhåller sig till situationen som till en konstig semesterresa. De fortsätter leka direkt då de får en chans. 

Skolan har nu blivit en temporär hemplats för flyktingar

Sedan mitten av mars har gränsstaden Berehove varit fylld av ukrainska internflyktingar. Kyrkans Utlandshjälp har tillsammans med systerorganisationen Hungarian Interchurch Aid stött flyktingskydden med matförsändelser och andra förnödenheter. Det största jobbet gör ändå de lokala frivilligarbetarna.  

Skolan har nu blivit en temporär hemplats för flyktingar, och köket i huset leds av Ivonna Kobypyavska. Ivonna och hennes köksteam tillreder 400 måltider per dag för att flyktingarnas magar ska hållas fulla. För bara en månad sedan räckte det att laga mat för 40 elever. ”Men det är ingen stor sak”, säger Ivonna. 

En av familjerna som ännu också bor i flyktingskyddet är teaterfamiljen från Charkiv, som vi mötte för några veckor sedan. Deras framtidsplaner är fortfarande oklara, pappa Kirill har inte hittat jobb. Vi önskar dem lycka till. 

I mitten på april får jag ett meddelande i telefonen. Daria från teaterfamiljen meddelar att hon åkt till Italien för att pröva lyckan där. Resten av familjens flickor är i Georgien. Endast pappa Kirill har stannat i Berehove.  

Text: Ulriikka Myöhänen
Bild: Antti Yrjönen
Översättning: Björn Udd