En extrem skolresa – I Sydsudan klafsar barnen till skolan genom träskmarker där ormar och krokodiler lurar 

I Sydsudan domineras både landskapet och vardagslivet på ett överväldigande sätt av de svårtillgängliga träskmarkerna. Vi gav oss ut på världens ovanligaste skolresa, där vattnet når upp till midjan och man utsätts för giftiga ormar, krokodiler och en plågsamt gassande sol. 

Teksti & intervjuer: Ulriikka Myöhänen
Intervjuer: Björn Udd
Bild: Antti Yrjönen
Översättning: Sonja Vuori

TUPPARNA VAKNAR klockan fem. Deras kukkelikuu ekar över nejden när den becksvarta natten släpper sitt grepp och solen tittar fram vid horisonten.  

I New Fangak i Sydsudan, i byn Bichul Kuon, gnuggar byborna sömnen ur ögonen. 16-åriga Nyaluit Tang Chuol byter kläder och plockar sedan fram en trave med böcker. Chuols pappa vattnar det lilla grönsakslandet, medan mamman släpper ut hönorna som kacklar i morgonljuset efter att tillbringat natten i sitt skydd. De sprätter iväg över gårdsplanen.  

Efter klockan sex har solen blivit en varmgul fläck på horisonten och Chuol ger sig iväg för att leda sina syskon genom byn och mot skolan. Marken är torr; här och var växer gräs, buskar och låga träd. Syrsorna spelar.  

Snart ansluter sig fler barn till gruppen och Chuols vän, 15-åriga Nyatiem Lam Lok, skyndar sig mot oss snett bakifrån. Barnen ropar hälsningar till varandra på sitt språk nuer. 

”Male!” 

”Male mi goa!” 

När gruppen har gått i tio minuter stannar barnen, tar av sig långbyxorna och lyfter upp sina kjolar. Nu börjar den, kanske en av de mest säregna skolresorna i världen.  

Träsket som breder ut sig framför oss verkar sucka: kom, mina kära barn, jag ska göra mitt bästa för att bära er.  

I NORRA Sydsudan, nära den sudanesiska gränsen, ligger al-Sudd-träskmarkerna. De hör till världens största träskmarker och får sitt vatten från Vita Nilen och regnen. Träskets storlek varierar beroende på årstid. Under torrperioden kan träsket täcka ett område som ungefär motsvarar Estland (45 339 kvadratkilometer), medan de våta myrarna under regnperioden sträcker ut sig över en dubbelt så stor yta. 

Det arabiska namnet al-Sudd betyder barriär, och det är just vad träsket har visat sig vara för många genom tiderna. De mäktiga träskmarkerna har avbrutit resan för oerfarna resenärer sedan de forna egyptiernas dagar och vid tideräkningens början, vid kejsaren Neros tid. Utmaningarna fortsatte ännu långt senare, då upptäcktsresande fortsatte att leta efter Nilens källa.  

Å andra sidan har det otillgängliga träsket gett skydd åt dem som känner till det. Senast detta hände var under det brutala inbördeskriget i Sydsudan (2013–2020). Då tiodubblades befolkningen i träskmarkerna på vissa ställen, eftersom flyktingarna kände sig skyddade från angripare i det komplexa nätverket av våta kullar. 

Vid första anblicken verkar det som om träsket inte är lätt att tolka. Det är som en självtillräcklig, envis prins av berömd börd. Det är stolt, lite arrogant och ofta fullt av överraskningar. Men när man lär känna kungligheten börjar man förstå dess knep.  

Skolbarnsskaran verkar känna till träskets nycker som sina egna fickor.   

I början av färden når vattnet dem halvvägs upp till smalbenen och den hala leran suger tag i fötterna upp till vristerna.  

Sedan blir det djupare. De minsta barnen sträcker upp sina skolböcker ovanför huvudet när vattnet når ända upp till midjan och till och med armhålorna.  

Lyckligtvis är det inte kallt. Termometern visar trettio grader Celsius, och under dessa förhållanden känns vattnet bara uppfriskande. 

”Jag koncentrerar mig alltid på mina böcker, på att inte tappa dem i träsket”, säger Chuol senare.  

”Jag tappade en bok en gång”, avslöjar Lok och tillägger: ”Läraren gav mig en varning och sa att jag inte tog väl hand om mina saker. Mina föräldrar läxade också upp mig och påminde om att vi inte har möjlighet att köpa nya böcker.” 

Flickorna berättar att träskets djup är en verklig utmaning under skolvägen. Nu i mars är situationen bättre än under regnperioden som snart börjar. Då är kanot det enda sättet att röra sig på träsket, men en sådan har få familjer råd med. Under regnperioden försöker flickorna få tag på skolskjuts av lokala fiskare. 

Under skolvägen plågas barnen av myggor. Chuol berättar att huden ofta är som piskad av träskvegetationen: särskilt på fötterna får man rivsår och små taggar av att korsa träsket. 

Men det finns större faror som lurar längs vägen. Barnen förmanar varandra att inte gå för djupt in i de gräsbevuxna myrarna. Al-Sudd-träsket är hem för en stor mängd olika giftiga ormar och till och med krokodiler. På floderna som korsar träsket är det också vanligt att se långa, bredryggade ormar i hög fart simma undan båtarna. 

Trots riskerna fortsätter skolbarnsflocken att traska på. Solen stiger allt högre och skoldagen börjar snart. 

Tulva vei koulun

SLUTLIGEN stiger skolbarnen upp ur det våta träsket på stranden, tar på sig kläderna de tidigare tog av sig och sköljer fötterna rena från lera. Den sista delen av resan är en promenad på cirka 15 minuter över torr, sprucken mark. Överallt växer buskar vars små taggbollar fastnar i byxben, kjolfållar och skor.  

Chuol och Lok berättar att deras skolresa har varit en sådan här timslång strapats redan i flera år. För fyra år sedan drabbades New Fangak av en enorm översvämning som svepte med sig en skolbyggnad som byggts nära floden.  

Till följd av översvämningen flyttades skolan längre bort från floden, vilket samtidigt förlängde barnens skolväg avsevärt. En ny skolbyggnad byggdes aldrig. Den här måndagsmorgonen i mars bär eleverna griffeltavlorna till skuggorna av de få träd som orkar växa i den torra marken. 

”Det är lärarna som gör skolan. Så länge det finns lärare som kan undervisa är det möjligt att skapa en skola. Ett klassrum utan lärare är inte en skola”, säger Chuol, som berättar att hon själv drömmer om att bli engelsklärare. 

Men lärarna i New Fangak befinner sig i en svår situation. De har sedan inbördeskrigets början 2013 ofta blivit utan sina löner. 

Kyrkans Utlandshjälp stöder Chuols och Loks skola inte bara med undervisningsmaterial, utan också genom att betala lärarna ett månatligt arvode på 35 000 sydsudanesiska pund (cirka 20 US-dollar enligt växelkursen i mars 2024). Summan är till hjälp, men är för liten. Lokalbefolkningen uppskattar att en månadsinkomst på cirka 100 amerikanska dollar skulle räcka till ett bra uppehälle. Många lärare fiskar och odlar vid sidan av sitt arbete för att försörja sig själva och sina familjer. 

”Många sydsudanesiska barn går i skola i grannländerna, men det är inte alla familjer som har råd med det. Vi vill ge möjlighet till utbildning i vår egna by, så att vårt samhälle kan utvecklas”, säger läraren Gutyiel Lony Gutluuk.  

Förhållandena på skolan är utmanande, vilket återspeglas i det sjunkande elevantalet. År 2023 hade skolan cirka 800 elever, nu är de cirka 500.  

Den största utmaningen för skolan är bristen på byggnader i kombination med de extrema väderförhållandena. När skyfallen börjar som tecken på regnperioden, har eleverna och lärarna inget tak att söka skydd under. Marken som under torrperioden har djupa sprickor blir till ett förrädiskt lerfält när det regnar. Vem vill studera eller undervisa med lera upp till midjan, med en störtskur i nacken? 

Skoldagarna är utmanande också på grund av att det inte finns några toaletter och att närmaste vattenkälla, en flod, ligger en lång promenad bort. De extrema förhållandena påverkar alla aspekter av det dagliga livet. Lärarna berättar att bara några månader tidigare kom barnen inte till skolan eftersom deras familjer inte hade tillräckligt med mat.  

Trots svårigheterna har lärarna anledning att vara stolta över sina elever. Förra året klarade alla skolans elever de nationella proven, vissa till och med med beröm. Att gå i skolan när ungdomarnas drömmar.

”Mitt mål är att klara mig i framtiden utan att vara beroende av andras hjälp”, säger Chuol. 

JU LÄNGRE skoldagen lider, desto tydligare blir det hur extrema väderförhållandena är. Under morgonens första timmar sveper en lätt bris över landskapet, men ju högre solen stiger, desto mindre skugga erbjuder träden de grupper som samlats under dem.  

Barnen har suttit på sina medhavda pallar eller rostiga plåtburkar i flera timmar när temperaturen stiger till över 40 grader. Det är dags för en drickpaus. Barnen gräver fram flaskor, koppar och gamla kaffeburkar som kan användas som dryckeskärl och under ledning av läraren beger de sig till floden.  

Tjugo minuter senare kommer gruppen fram till stranden. Vattnet är brunt och stillastående vid stranden, men trots det vadar några av barnen ut, blöter händer och ansikten, fyller sina dryckeskärl och dricker girigt.  

”Att gå till floden och att hämta vattnet är en utmaning. Vi kan inte se vad som finns under vattenytan. Det kan finnas vassa saker, ormar och till och med krokodiler. De är inte vänliga mot alla”, säger Lok. 

Chuol berättar att hon en gång såg en krokodil vid dricksplatsen.  

”Jag blev jätterädd och sprang iväg.” 

Att dricka från floden är en daglig risk för skolbarnen, för även diarrésjukdomar som försvagar en är vardag här. Å andra sidan kan en drickpaus vara det enda som håller barnen på benen under en het skoldag.  

Flickorna har en önskan: en ren borrbrunn. Det skulle göra livet enklare. 

Perheet ovat sisällissodan jälkeen alkaneet laittaa myös tyttäriä kouluun

SKOLDAGEN i New Fangak slutar vid tolvtiden när hettan blir outhärdlig. Hungern driver Chuol och Lok tillbaka genom träsket till hembyn Bichul Kuon. Där äter flickorna dagens första måltid, en lunch som deras mödrar ofta hunnit förbereda innan skoldagen är slut. 

När kvällen kommer återgår Chuols pappa, Tang Chuol Koryom, till samma sysslor som han gjorde på morgonen då barnen gått till skolan: att vattna sin lilla trädgård där han odlar okra, tomater och bönor.  

Grönsaksodlingen är för närvarande Koryoms enda möjlighet att stödja sina barn som går i skolan. Från den får familjen ingredienserna till sina dagliga måltider och resten av skörden säljs på marknaden. Ännu för fyra år sedan ägde familjen även boskap, men djuren drunknade och försvann i översvämningen. 

Ingen av Chuols föräldrar har någon utbildning. Över lag var utbildningsnivån i New Fangak-regionen mycket låg före inbördeskriget. Under de senaste tio åren har allt fler familjer börjat skicka även sina döttrar till skolan, inte bara tack vare organisationernas påverkansarbete, utan också för att det finns en skola i närheten som står för sina elevers undervisningsmaterial. 

Koryoms egen dotter har klarat sig bra i engelska. Koryom säger att han är särskilt stolt över detta. 

”Jag kan inte skriva själv och jag har inga specialkunskaper. Jag hoppas att mina barn kommer att ha det annorlunda”, säger Koryom. Och är föräldrarna rädda för sina barns farliga skolväg?  

Koryom medger att det är en utmaning att korsa träsket, men konstaterar att han skulle vara mera rädd för att skicka barnen till skolan i staden.  

”Det sker inga bilolyckor här eftersom vi inte har några bilar. Jag är inte rädd för mina barns del.” 

SÅ ÄR DET JU. På många sätt är Al-Sudds träskland utmanande och skoningslöst, men allt är relativt. Den här envisa prinsen är inte bara oförutsägbar, utan har också sin charm. 

Från strändernas höga gräs lyfter stiliga hägrar och bruna fåglar med blåa pannor, afrikanska jaçanor. Näckrosor med lila blommor fläckar vattendragen, och knotiga trädstammar slingrar sig upp mot himlen som kungliga spiror. I vikarna badar barn och vuxna under dygnets hetaste timmar och hälsar glatt på båtfolket. För många erbjuder floderna rika på fisk även den dagliga måltiden. 

Vardagslivet är blygsamt, men för träskborna är detta ofta det enda riktiga livet. De är svårt att tänka sig att lämna det.  

”Om jag börjar på universitetet måste jag flytta bort för fyra eller fem år. När jag är klar med mina studier återvänder jag hem för att utveckla mitt lokalsamhälle”, planerar Lok. 

Även Chuol drömmer om att studera så långt som möjligt, men att slutligen återvända hem.  

För flickornas hemby är detta goda nyheter.  

För artikeln intervjuades även Stephen Chan, Kyrkans Utlandshjälps utbildningsmentor i Sydsudan.