Det brustna psykets tolk 

När en bomb slår ner nära hennes hem glömmer psykologen Alina Symonenko för ett ögonblick allt hon lärt sig under sin 16-åriga karriär. Vi träffar Alina i hennes hem i Saltivka-området i Charkiv i november 2024. I den här berättelsen berättar psykologen hur Charkivborna mår efter tre års krig.

Text: Ulriikka Myöhänen
Intervjuer: Ulriikka Myöhänen och Veronika Korobko  
Foto: Antti Yrjonen 

DET HÄNDE förra onsdagen, klockan elva på kvällen. Vi befann oss i vårt hem i Charkiv och gjorde oss redo för att lägga oss. 

Plötsligt blev hela kvarteret mörkt, följd av en blixt och det kändes som om vårt hus tog ett skutt.  

Explosionen var den kraftigaste vi har upplevt på tre år. Jag, min man och mina barn sprang in i trapphuset som är den säkraste platsen i vårt höghus. 

JAG ÄR PSYKOLOG. Om du hade frågat mig för ett par veckor sedan hur jag mår skulle jag ha sagt att jag kan andas normalt. Chocken var en påminnelse om att jag inte kan kontrollera mina reaktioner. På ett ögonblick glömde jag bort grunderna i psykologisk första hjälp. Mina händer skakade, mina ben domnade och jag frös till is. Det var fruktansvärt. 

Jag lyckades ta mig samman och koncentrerade mig på att lugna vår dotter, som skakade mycket värre. Jag ringde min mormor, nästan 95 år gammal. Hon bor tvärs över gatan. Som vanligt aktiverade sig mina chattar. Folk frågade varandra var de befann sig och om alla var okej.  

Alla hanterar trauman på sitt eget sätt. Min man vill veta vad det var för bomb som slog ner nära vårt hem, var den kom ifrån och vad målet var. Han bygger upp sin egen teori utifrån det som hände, och när den visar sig sann känner han sig nöjd. Han kan förutspå nästa attack – sådant lugnar ner honom.  

Jag är annorlunda. Jag är bekymrad över vad som händer i det mänskliga psyket mitt i allt detta. En gång på tunnelbanan kom jag på mig själv med att inse vad jag och min kollega pratade om. Normala tjejer pratar om ögonfransar och naglar. Vi diskuterar om det är bättre att dö krossad under ruinerna av ett höghus eller på något annat sätt. Det är omskakande. 

Men att prata ut är viktigt när man hanterar trauman. Under missilattackerna rasslar dörrhandtagen. Visste du att vindrutan kan böja sig som en våg? När vi blir vittnen till något sådant diskuterar vi det hemma. Vi måste erkänna för oss själva att, ja, det var en skrämmande situation. Det hjälper mina barn. Det är viktigt att ingen känner sig ensam. 

JAG OCH MIN kollega Olha ordnar lektioner i psykosocialt stöd i Charkivs metroskolor. Vi lär barnen tekniker för att lugna sig själva. Om djupa andetag inte hjälper kan barnen göra en kreativ eller rationell övning i stället. 

Det finns ytterligheter i barnens beteende. Vissa är som små elefanter i en porslinsaffär: sprängfyllda med energi, men inte riktigt säkra på hur de ska interagera med andra eftersom ingenting har varit normalt på flera år. Andra drar sig undan helt och blir rädda när de måste uttrycka sig.  

Antalet rädslor har ökat exponentiellt. Barn som har levt under kriget är mer och mer rädda för spindlar, hundar, hårda ljud, att gå vilse. Varannan konsultation jag gör handlar om rädslor, sömnproblem eller mardrömmar.  

Psykosomatiska problem är också vanliga. Det handlar om fysiska symptom där barnet inbillar sig att något är fel. Det gör ont i magen eller foten, och ångesten tar sig uttryck i nagelbitning, inkontinens och neurologiska problem. 

Å andra sidan verkar barnen värdesätta den tid de har tillsammans mer än tidigare. I skolorna i Charkivs tunnelbana träffas eleverna i riktiga livet bara en gång i veckan. Vi sitter precis bredvid varandra och håller varandras händer, kan de säga. 

ÄVEN MÅNGA vuxna verkar drunkna i sina känslor. Under kriget har många skilts sig, många människor dricker mer. Det är också svårt för familjer med vuxna barn att de unga inte kunna ens börja bygga upp sina karriärer. De som har yngre barn eller ett stabilt jobb har det lättare – de får känna sig behövda och hjälpa någon.  

Väldigt få vuxna ukrainare söker professionell hjälp, trots att det är uppenbart att många behöver det. Folk tror att det är en stor, officiell händelse att gå till en psykolog. Det är det inte. Man tittar in, delar med sig av några små saker och det är där det börjar. Vi psykologer gör inte heller något komplicerat med barn. 

Å andra sidan har kriget ökat känslan av gemenskap även här i Saltivka. Om det kommer ett flyglarm eller en nödsituation mitt under barnens utelekar tar de skydd i det hem som ligger närmast. Ibland är barnen på väg ut för att leka när flyglarmet börjar. Då undersöker vi orsaken till larmet. Om vi kan dra slutsatsen att bomben är på väg mot ett annat håll släpper vi ut barnen.  

Det här är verkligheten vi lever i. Före kriget hade jag väldigt lite kontakt med andra föräldrar, men under kriget har vi kommit varandra nära. 

KOMMER DU ÄNNU ihåg explosionen jag berättade om? Efteråt hörde jag att den orsakades av en laserstyrd bomb som träffade ett hyreshus. En familj på tre personer dödades och trettio människor skadades. Vi körde förbi byggnaden en kväll med barnen, och endast ett av fönstren var upplyst. Höghuset har ett gapande hål. Här kan människor inte längre bo kvar i sina hem. 

Charkiv är ändå en otrolig stad. På platsen för explosionen fanns en enorm hög med bråte, på sin höjd upp till andra våningen: betong, personliga tillhörigheter, ett par dussin bilar som brunnit. Men inom en vecka hade hela röran städats upp. 

OM DU GILLAR blommor, odla blommor. Om du älskar sport ska du sporta. Under dessa tider måste man fokusera på saker som känns viktiga. De senaste tre åren känns inte som tre år, utan 33 år. Det är som om livet alltid varit såhär och kommer att förbli så tills jag är gammal. 

Just nu är jag för upptagen för att följa världshändelserna, även om det pratades mycket om Ukraina under valet i USA. Men det är klart att internationella händelser påverkar oss. Om vi inte får mer hjälp står vi inför en katastrof. Om hjälpen fortsätter kan kriget fortsätta i all oändlighet. Borde vi lämna över några områden till fienden? Men varför offrade vi då så mycket? Å andra sidan, hur många barn ska ännu förlora sina föräldrar? 

När det här är över ska jag ta en promenad i centrum. Jag ska gå på gatorna i min hemstad, utan att tänka på bombskydden och när de är öppna. Sedan ska jag boka en resa till Frankrike och Grekland. Min man och jag har pratat om det i flera år.

Faktan

ALINA SYMONENKO

• Arbetar som psykolog på en metroskola, anställd av KUA med EU-finansiering. 
• Driver distansgrupper för barn och publicerar YouTube-innehåll om psykosocialt stöd. 
• Tog examen som psykolog år 2008 från Charkivs nationella universitet. 
• Flydde med sin familj från Ukraina till Polen år 2022. Återvände hem efter tre månader. 
• Bor i den hårt bombade stadsdelen Saltivka i Charkiv med sina barn och sin man. 
• Älskar djur, gillar att virka mjukisdjur och är en omtyckt person i sitt grannskap.