I kriser måste vi få utrymme för våra rädslor

I ett daghem är det, förutom att få tillstånd av föräldrarna, speciellt viktigt att skapa en naturlig kontakt till barnen innan vi gräver fram kameran eller frågar frågor, skriver Erik Nyström.

Att leka doktor verkar populärt i daghemmet i Romny, drygt hundra kilometer från östfronten. Jag låter barnen mäta min feber och kolla hjärtslagen. Diagnosen är snabb: jag behöver stelkrampsvaccin och mitt ben bör amputeras. Femåringen tar fram sågen.

Lekarna avslöjar något som är snett. Kriget har etsat sig i barnens undermedvetna, trots att de vuxna gör allt för att skydda dem från det. Missiler, drönare och diverse vapen figurerar i lekar. Känsloutbrotten till små motgångar är oproportionerliga.

I tre år har medier i allmänhet fokuserat på politik – västländernas vapenleveranser och val – samt militära förlopp vid fronten. I Ukraina är det påtagligt hur lite det idag intresserar jämfört med första krigsåret. Ukrainare upplever att det görs tillräckligt för att uppehålla status quo, men klart för lite för att lösa något. Summa summarum är det ont om hopp på bra lösningar. Människor väljer att fokusera på den omedelbara vardagen.

I Ukraina såsom kanske också i Finland har de äldre generationerna en tendens att bita ihop och lägga skygglappar för ögonen när de försöker gå vidare med livet. Det är lärare och föräldrar som tycks bära den största bördan: ansvaret för framtiden. Det är svårt att föreställa sig vad som krävs för att utstråla trygghet och hopp åt de oskyldiga barnen.

Men det är i barn och unga deras hopp ligger. Det goda kriget fört med sig är ett spirande intresse för ungas mentala hälsa. Det psykosociala stöd elever får anses värdefullt, och bland ungdomarna finns även de som nu själva vill bli psykologer.

Vi alltid kan göra något i kriser. Minst av allt skapa trygghet och en chans att prata ut.