Det finns knappast ett enda tal där ordet ”fred” inte skulle nämnas med medkänsla. Det här gäller såväl FN:s generalförsamling, pensionärsfester i Finland, kvinnoorganisationens möte i Liberia som ett besök hos syrier bosatta i flyktingläger.

Jag funderar ofta på om det är ett måste att nämna freden. Är det en sorts artighetsfras eller är vi faktiskt redo att göra allt vi kan för att ordet ska återfå sin rätta betydelse?

Ordet fred har många olika innebörder och målsättningarna är väldigt olika på olika håll i världen. Det finns olika samfund, mäns fred, kvinnors fred, ungas och barns hopp om en bättre framtid.

Det stora antalet flyktingar och asylsökande som beror på de senaste årens konflikter och på klimatförändringen har också gett ordet fred en mycket självisk innebörd: skydda ditt land, dess medborgare och bygg hinder så att de i nöd inte kan rubba vår fred och ordning. Nu byggs det murar igen fastän de för bara några årtionden sedan revs ned med glädje.

Upprätthållandet av fred har fått nya tyngdpunkter. Fredsarbetet, satsningar på fredsbevarande verksamhet samt fredsförhandlingar som främsta internationella medel får färre rubriker och mindre ekonomiskt stöd än upprustning och större vapenbudgetar. Storländer inom vapenindustri och -export övertygar de andra. Försvarssamarbete med andra länder är bra – på grund av goda skäl. Det egna landets helhetssäkerhet är en viktig sak, men säkerheten består av mycket mer än vapen.

Tänk om vi kunde se fler rubriker om hur de ledande länderna aktivt kämpar för att avsluta krig, tydliga planer för krigsoffrens framtid och bindande avtal för att förverkliga detta!

Vi har redan internationella humanitära lagar för civilskydd som förbinder parterna att verka enligt dem. Genèvekonventionerna, flyktingars rättigheter och framförallt barnkonventionen. Men det sker förbrytelser mot alla dessa: det riktas attacker mot skolor och sjukhus, det skyddande statuset från Röda Korsets och halvmånens eller FN:s flaggor fungerar inte längre.

Hjälparbetare och medier som rapporterar om händelserna står konstant inför förluster. De skyldiga förnekar inte ens det som hänt, det enda som hörs är ett ”sorry, vi visste inte att det fanns civila där, vi riktade skotten lite fel …” Utredningen av tydliga krigsförbrytelser leder kanske inte ens till behandling hos den Internationella brottmålsdomstolen ICC när medlemmar i FN:s säkerhetsråd hindrar det.

Vi vanliga medborgare runtom i världen godkänner inte det här och det gör inte våra utmärkta medborgarorganisationer heller. Vi fortsätter att arbeta för människor, på samma sätt som tusentals finländare gjorde när den första större gruppen sökte skydd i vårt land 2015. Det finns berörande berättelser om hur människor hjälpte andra människor och om vår kyrkas fina inställning och hjälp till dem som var i nöd.

Från Finland åker det konstant människor som vill hjälpa till på konfliktområden och i länder som lider av hungersnöd. Vi för med oss skolor till barnen, hälsa och jämställdhet för kvinnor.

Kanske artighetsfraser och vapen ändå inte motsvarar hela verkligheten. Medborgarnas och organisationernas enorma vilja att hjälpa människor att klara sig bland globala problem är lika verklig. Vi har ett bra och fredligt land, låt oss förstå det och hjälpa andra att uppnå samma.

Elisabeth Rehn