10 + 1 lärdomar av utvecklingssamarbete

Utvecklingssamarbete har funnits i decennier, och Kyrkans Utlandshjälp har funnits i 75 års tid. Globala ansträngningar har varit viktiga bland annat för att minska barndödligheten och för ökad utbildning för flickor. Helt utan misslyckanden har det inte gått. Vi gjorde upp en lista över 10+1 saker som vi har lärt oss i utvecklingssamarbetet under årens lopp.

1. Utvecklingssamarbetet hade själviska rötter.

När utvecklingssamarbetet var ungt på 1950- och 1960-talet engagerade sig Finland delvis för att visa sig som ett västland och som en del av Norden – ett land som inte går i Sovjetunionens ledband. Med tiden blev verksamheten så gott som exportfrämjande: Med utvecklingsanslag förde Finland finländska maskiner och arbetskraft till utvecklingsländer i hopp om mer handel i from av till exempel export av skogsmaskiner. Många andra länder hade också liknande projekt.

2. Resultatlöshet tvingade fram en förändring.

Utvecklingssamarbetsmodellen som drev modernisering fungerade inte. På grund av de usla resultaten måste linjen läggas om och branschen övergick till en behovsbaserad approach. Trots att lokala hjälpbehövande var med och definierade av behovet av hjälp förhöll sig hjälpgivarna till dem som passiva offer för sina förhållanden. Man hade inte förstående för strukturer som upprätthåller fattigdom och ojämlikhet eller bakgrunden till de strukturerna.

3. Ojämlikghet åtgärdas inte genom materialleveranser.

I dagens utvecklingssamarbetsmodell ser man inte längre fattigdom bara som en materiell brist, utan som en människorättsfråga. Man strävar efter att förändra strukturer som upprätthåller ojämlikhet även genom politisk påverkan, så att utvecklingsländer ska ha en ansvarstagande stat och ett fungerande civilsamhälle som är medvetet om sina rättigheter. Man fokuserar inte som i början på att stödja industri, utan tyngdpunkten i arbetet ligger på social utveckling, hälsa och utbildning.

4. Starka samhällen blir inte biståndsberoende.

Den viktigaste insikten inom utvecklingssamarbetets historia är att det inte lönar sig att bära vatten till brunn. Arbetet måste styras av lokala behov och lokalt kunnande, så att praxis rotar sig i samhället. Av avgörande betydelse är att man gör sig av med biståndsformer som ger upphov till beroende och som inte stärker lokalsamhället. Det finns ändå en konflikt i att det fortfarande är västländerna som håller i plånboken: finansiärerna bestämmer vad som får pengar och hur mycket.

5. Lokala röster ska höras.

Ibland har lokalbefolkningen upplevt att de inte kan påverka hurdan hjälp de erbjuds i en kris och hur hjälpen kanaliseras. I värsta fall har biståndsmaterialet eller -metoderna inte passat in i den lokala kulturen eller kontexten. I dagens utvecklingssamarbete är det A och O att engagera lokalbefolkningen så att de känner att det är deras projekt.

6. Bättre översikt och ansvarighet.

Utvecklingssamarbetsaktörer är redovisningsskyldiga inte bara till de samhällen som mottar hjälp utan också till finansiärer och givare. Det har talats mycket om transparens på senare tid. Tanken om att biståndsorganisationer är redovisningsskyldiga till mottagarsamhället uppstod på 1990-talet och den humanitära kvalitetsstandarden CHS lanserades år 2015. Även tekniska standarder för biståndsarbete utvecklas och övervakas noggrannare än tidigare.

7. Klimatkrisen styr arbetet.

Klimatarbete har varit en del av utvecklingssamarbetet sedan 1970-talet, men under de senaste decennierna har man talat allt mer om klimatet. Nu har man också – åtminstone i retoriken – börjat beakta förlust av biologisk mångfald. Även om man inser vikten av klimatarbetet är de ekonomiska satsningarna tills vidare mycket mindre än det man säger ger intryck av. Klimatarbetet präglas också av den konflikt som uppstår av att västländerna inte är redo att ge avkall på sin egen levnadsstandard, men väntar sig klimatsatsningar av utvecklingsländer.

8. Opinionen är för utvecklingssamarbete.

Vietnamkriget fick i slutet av 1960-talet finländarna att inse att vi inte är ensamma i världen. Sedan dess har till exempel recessionen på 90-talet påverkat hur ivrigt medborgarna stödjer utvecklingssamarbete. Enligt en färsk opinionsundersökning som Utrikesministeriet har låtit göra anser två tredjedelar av finländarna att utvecklingssamarbete är mycket eller ganska viktigt. Folket tycker att den bästa motiveringen till utvecklingssamarbete är att det ger Finland möjlighet att påverka stabiliteten i världen.

9. Nya partners för med sig nya metoder.

Dagens utvecklingssamarbete är branschövergripande. Traditionella aktörer och till exempel forskningsinstitutioner och skolor utvecklar verksamheten tillsammans. Samarbetet med den privata sektorn är en rätt så ny utveckling. Genom ansvarskännande företagsverksamhet kan man till exempel erbjuda arbets- och utbildningsmöjligheter i utvecklingsländer.

10. Fortsatt förändring krävs.

Vi har lärt oss mycket, men det finns rum att utvecklas vidare. Vattentäta skott mellan finansiering och organisation kan till exempel dra ner på effektiviteten. Åtaganden och uttalanden kan leva på papper i flera år innan de omsätts i praktiken. Dessutom måste det västliga utvecklingsamarbetet hela tiden följa med sin tid, för konkurrenter finns det. Till exempel Kina erbjuder många utvecklingsländer finansiering utan koppling till mänskliga rättigheter eller miljöskydd.

+1: CHS-certifiering styr KUH:s arbete.

Kyrkans Utlandshjälp fick år 2017 CHS-certifiering alltså Core Humanitarian Standard-certifikatet. Standarden betonar att verksamheten bygger på de mänskliga rättigheterna och på biståndsarbetets kvalitet, transparens och effektivitet. Certifieringen visar att KUH har förbundit sig vid biståndssektorns kvalitets- och ansvarsstandarder. Dessutom genomgår KUH varje år en omfattande extern revision. För KUH är CHS ett tillfälle att kritiskt utvärdera sin egen verksamhet och utveckla praxis inom organisationen.

Källor: Kyrkans Utlandshjälps senior quality and accountability adviser Anna Muinonen och professor emeritus vid Helsingfors universitet Juhani Koponen, opinionsundersökningar om utvecklingssamarbete som Utrikesministeriet har låtit göra, Corehumanitarianstandard.org

Text: Anne Salomäki
Illustrationer: Carla Ladau
Översättning: Sara Torvalds