10+1 fakta om världens fattigaste länder
De allra fattigaste länderna verkar förbli fattiga från år till år och årtionde efter annat. Vad har de fattigaste länderna gemensamt? Varför tar de sig inte ur fattigdomen och vad finns att göra för deras situation?
1. BRISTER I HÄLSA OCH UTBILDNING.
Ett sätt att definiera världens fattigaste länder är FN:s lista över minst utvecklade länder (LDC). På listan som uppdateras med tre års mellanrum finns nu 46 länder, varav majoriteten ligger i Afrika. De övriga länderna finns i Asien och Stilla havet, och dessutom finns Karibiska Haiti på listan. När man för in länder på LDC-listan granskar man bland annat invånarnas inkomstnivå, hälsa och utbildning.
2. FATTIGDOM BERÖR EN ENORM MÄNGD MÄNNISKOR.
En dryg tiondedel av världens befolkning bor i sköra stater, och enligt Världsbanken lever omkring åtta procent i extrem fattigdom. Kännetecknande för fattigdom är till exempel höga dödstal för mammor och barn, kvinnors svaga ställning samt befolkningens låga utbildningsnivå. Merparten av arbetet görs utanför det officiella arbetslivet till exempel i hemmet, och därför kan statens tjänster inte finansieras med skatteintäkter. Grundläggande tjänster såsom utbildning och hälsovård är bristfälliga.
3. KOLONIALISMENS SKUGGA GÖR UTVECKLINGEN LÅNGSAM.
Många fattiga länder påverkas ännu av arvet efter kolonialismen. De forna kolonialherrarna ritade godtyckligt upp gränserna för dagens självständiga länder, och de följer till exempel inte etniska linjer eller traditionella bosättningsområden. Rikedomen från naturresurser har hamnat i fickan på en mycket liten del av befolkningen. När ett samhälle på det här viset har utvecklats åt fel håll, är det utsatt för konflikter och strider mellan etniska grupper. I en outvecklad administration kan tillvägagångssätt som strider mot god förvaltning, såsom korruption och missbruk av tillgångar, få fotfäste.
4. HINDER PÅ VÄGEN TILL TILLVÄXT.
Fattiga länders utvecklingen kan förhindras till exempel på grund av en konflikt, dålig förvaltning i synnerhet i små länder eller en ekonomi helt centrerad kring naturresurser. Även grannländerna har betydelse speciellt för de länder som inte själva har tillgång till havet. Det är av största vikt för växande ekonomier att få tillträde till världsmarknaden och att kunna trygga varutransporter.
5. VÄGAR RUNT HINDREN.
Man kan också ”utexamineras” från FN:s LDC-lista, vilket hänt bland annat Botswana och Vanuatu. Även i sköra länder finns det mycket man kan göra bland annat genom utbildning. Att till exempel utveckla yrkesutbildningen är ett effektivt sätt att erbjuda vägar in i arbetslivet och till försörjning. Samtidigt måste man komma ihåg att fastän positiv utveckling sker, blir kvinnor, funktionshindrade eller marginaliserade etniska grupper ofta utanför den. Det är viktigt att alla inkluderas så att utvecklingen sträcker sig över hela samhället.
6. LOKALT TÄNK ÄR VIKTIGT.
En hurudan utveckling talar man om när man säger att utvecklingen ska sträcka sig över hela samhället? Till exempel att mäta bruttonationalprodukten (bnp) och förväntad livslängd är västerländska sätt att definiera utveckling. Under de senaste åren har utvecklingssamarbetet förändrats märkbart så att det i första hand leds av lokalbefolknigen. På så sätt är det lokalbefolkningen själv som sätter agendan för utvecklingen. Förutom bnp och andra mätningar tittar man också på enskilda människors ställning och möjlighet att leva ett sådant liv som de önskar.
7. FUNGERANDE HJÄLP BLICKAR MOT FRAMTIDEN.
Humanitärt bistånd beskrivs ofta som omedelbar katastrofhjälp. Bistånd behövs dock också i utdragna konflikter och bland flyktingar. Att fokusera enbart på akut bistånd är kortsiktigt: för att människor ska kunna ta sig ur fattigdom måste man skapa utbildning, arbetsplatser och försörjningsmöjligheter. Därför är det bästa sättet att hjälpa sköra stater att kombinera olika former av bistånd: att förutom på den akuta nöden tänka också på framtiden och på att permanent utrota fattigdomen. Även fredsarbete spelar en viktig roll.
8. RIKEDOM BEHÖVER INTE BETYDA EXPLOATERING.
Vi har redan länge varit medvetna om att utveckling inte kan betyda en för naturen och klimatet ohållbar västerländsk konstumtionsbaserad livsstil. När man definierar den önskade utvecklingen måste man alltså också beakta det faktum att livet i väst inte heller kan fortsätta på samma sätt. En konsumtionsinriktad och exploaterande modell för utveckling är inte ett alternativ.
9. HUMANITÄR HJÄLP ÄR LÖSNINGEN, INTE PROBLEMET.
Det är vanligt att utvecklingsbistånd kritiseras, och även Finlands senaste regeringsförhandlingar visade att det är ett omstritt ämne. Det är ändå inte bara en moralisk och etisk plikt att hjälpa, utan det tryggar också goda levnadsförhållanden åt oss alla. Till exempel goda handelsrelationer, innovationer och främjande av teknologisk utveckling inverkar positivt på hela världen.
10. UTVECKLING ÄR TILL FÖRDEL FÖR ALLA.
Utbildning och arbete är de bästa medicinerna mot att hamna in i till exempel extremistgrupper i sin kamp för försörjning. Om ett land blir stabilt sprider det sig ofta också till grannländerna – precis som konflikter hela tiden sprider sig över nationsgränser. Därför är det också till givarländernas fördel att ge bistånd. Dessutom kan man med utvecklingshjälp reparera tidigare misstag, för även Finland har dragit orättvis nytta av naturresurser i det globala syd.
+1. KUH ARBETAR FÖR BESTÅENDE FÖRÄNDRINGAR.
I Kyrkans Utlandshjälps arbete och i bidragsgivarnas önskemål betonas kvinnornas och barnens betydelse för utveckling. När kvinnor och barn är med i beslutsfattandet och i administrativa roller ser man ofta positiva förändringar i hela samhället. Kvinnor som utbildat sig vill att deras barn också får en utbildning, vilket stöder hela det lokala samhällets utveckling.
Källor: Intervju med KUH:s vice verksamhetsledare Ikali Karvinen, FN:s konferens om handel och utveckling UNCTAD, FN:s utvecklingsprogram UNDP, Världsbanken, boken The Bottom Billion av Paul Collier.
Text: Anne Salomäki
Översättning: Sonja Vuori
Illustration: Carla Ladau