Året som barnen aldrig skulle uppleva
Mamma skadade sig i en raketattack, pappa har varit ett år i armén och barnen saknar en bekymmerslös vardag. Året för familjen Starodub har varit mentalt utmanande, precis som i andra ukrainska familjer. Av det nya året hoppas de på ett vanligt liv utan flyglarm.
10-ÅRIGA Maria fokuserar blicken i spegeln och målar rejält med lila färg på sina ögonlock. Mamma Oksana sitter intill och ser med skräckblandad förtjusning på sin dotter.
I mitten av januari firar familjen Starodub i Tjernihiv i norra Ukraina nyår enligt den julianska kalendern. Barnen i grannskapet dyker upp för att sjunga vid andras dörrar och får godis och slantar som lön.
Maria flinar mot sin mamma och funderar på vilken typ av godisfångst hon kan skramla ihop under kvällen. Sminket måste vara teatraliskt, eftersom de som sjunger klär sig i färggranna sjalar och blomsterhårband.
Utåt sett verkar allt normalt, men egentligen är inget normalt. Det är tursamt att familjens barn Maria och Kyrylo i dag får njuta av både pappas närhet och mammas goda mat. Det senaste året har varit plågsamt för familjen.
Fönsterglasen sprängdes in
Olycksbådande. Så beskriver Oksana morgonen den 6 mars 2022. Rysslands anfall mot Ukraina hade pågått i ett par veckor när Tjernihiv blev målet för kraftig eldgivning.
Under förmiddagen hade Oksana gjort frivilligarbete i skolan där hon lär ut ukrainska. Pappa Mykola, som gjort karriär inom livsmedelsbranschen, hade ryckt in i ukrainska arméns lokala styrkor.
Vid femtiden på kvällen kommenderade Oksana barnen till husets fönsterlösa korridor, husets mest skyddade plats. Där på golvet har mamma och barnen sovit alla nätter sedan Ryssland inledde anfallet. Oksana led själv av feber och vilade i hemmets mörka sovrum. Hon pratade i telefon med sin man när explosionen kom. Fönsterglasen sprängdes in och saker i rummet flög runt.
”Jag förstod att något hade hänt med mina fötter. Jag var i chock. Jag slängde bort bråte som låg på mina fötter och släpade mig till barnen”, beskriver Oksana.
”Jag såg direkt att mamma inte var okej. Det var hemskt mycket blod. Höften hade brutits”, kommenterar 15-åriga Kyrylo och minns hur de tillsammans förband såret med lillasysterns ylletröja med ponnymotiv. Mykola som blivit hängande ensam i luren förstod situationens allvar och började tillsammans med andra soldater organisera hjälp för sin fru.
Hela familjen kommer ännu också ihåg hur 10-åriga Maria ylade hjärtskärande den kvällen.
Mitt i en kris saknar människan rutiner och en känsla av normalitet
I kriget ser och hör barn redan som små sådana saker som barn aldrig borde uppleva.
Familjen Starodub pratar öppet om händelserna från det gångna året så att barnen inte ska lämnas ensamma med sina tankar. Särskilt Maria har visat på en del traumasymptom efteråt. Oksana berättar att familjen inte ännu har behövt psykologhjälp men hon gissar att det också lär behövas sinom tid.
De vuxna har inte heller undvikit trauman. Oksana minns hur hon efter sin skada låg immobil i sjukhusets femte våning och lyssnade på bombningarna.
”Sjuksköterskorna skyndade ner till bombskyddet och uppmanade oss patienter att be. Sjukhusets fönster skallrade”, berättar Oksana med en plågad blick.
Mitt i en kris saknar människan rutiner och en känsla av normalitet, så därför har familjen Starodub försökt upprätthålla rutiner längs med det exceptionella året. Dottern Maria deltog förra sommaren i Kyrkans Utlandshjälps och den lokala partnerorganisationen DOCCU:s sommarklubbar.
”Det var underbart”, ropar Maria. ”Vi tittade på videor och rörde på oss tillsammans. Mest gillade jag brädspelen. Under spelandet träffade jag en flicka som sedan blivit en god vän.”
Klubbarna ordnades i juli och augusti. I dem erbjöds barnen också psykosocialt stöd. Maria gillade klubben så mycket att hon deltog under hela sommaren.
Skolan står kall
De ryska trupperna drog sig tillbaka från Tjernihivområdet i månadsskiftet mars–april 2022. I januari 2023 påminner sönderbombade byggnader, veckovisa flyglarm och ständig elbrist om förra vårens skräck.
Oksanas egen skola står kall. De fönster som gick sönder i raketanfallen har redan reparerats men fel i värmesystemet håller skolan på minusgrader, väggarna är buckliga efter raketanfallen. Oksana undervisar via distansförbindelser.
”Jag skulle vilja återvända till skolan, till min egen krittavla och få se barnen skratta”, funderar Oksana och stryker sig i ögonvrån.
Hon berättar att hon började undervisa igen i augusti när hennes ben opererats och hon kunde börja röra på sig.
”Jag träffade då elever som hade examinerats redan på våren. Jag märkte hur mina niondeklassare på ett halvår hade blivit vuxna. Det gör kriget med barnen.”
Enligt Oksana har det varit stärkande att återvända till undervisningen. Hon pratar om utbildningens frontlinje, om hur viktigt det är med tanke på ukrainarnas framtid. Hon berättar hur kriget har ökat intresset för Ukrainas historia och kulturella traditioner bland barn och unga. Det värmer modersmålslärarens hjärta.
”När kriget tar slut vill jag vara hemma och uppfostra mina barn”
På kvällen den 13 januari är det full rulle i köket hos familjen Starodub. Enligt den gamla ortodoxa traditionen är dagen framförallt en fest för Sankt Basileios den store. Helgonet skyddar samhällen och de allra mest utsatta.
Mykola har fått fyra dagars permission från armén. Maria låter pappa pussa henne titt som tätt och demonstrerar godisfångsten hon fick genom att sjunga. Kyrylo planerar en schackmatch till kvällen män emellan och kliar familjens katt Lordi som har sökt sig till sin plats i närheten av kökets varma element.
Oksana steker ukrainska plättar som fylls med grynost och torkade frukter. På bordet finns mycket bekant mat för finländare: här finns kåldolmar, något som liknar rosolli och en av pajerna smakar leverlåda.
Oksana serverar också kutia, en ukrainsk delikatess som äts vid jul och nyår och som tillreds av korngryn, russin, nötter och honung. Under Sankt Basileios dag ska det också finnas griskött på bordet, eftersom det tros öka familjens välstånd.
Mykola tittar på sina barn och sin fru med värme, med ett gåtfullt leende på läpparna.
”Av det nya året önskar vi en vinst och Ukrainas välmående. När kriget tar slut vill jag vara hemma och uppfostra mina barn. Jag vill ha ett vanligt liv utan flyglarm”, planerar Mykola.
Även i barnens prat skymtar mycket vardagliga drömmar. Förra sommaren kunde de inte simma eftersom det pratades om att stadens sandstrand var minerad. Utöver slappa sommardagar drömmer Maria också om att få resa i hemlandet och att få se alla ställen hon läst om.
Snacket avbryts av att dörrklockan pinglar till. Ytterligare en utklädd barnaskara sjunger från dörröppningen. När barnen går iväg önskar de familjen allt gott: hälsa, fred och samvaro.
Lycka behövs eftersom Oksana och Mykola bär på tung information. Kriget fortsätter och Mykola har blivit flyttad närmare frontlinjen.
Text: Ulriikka Myöhänen
Översättning: Michaela von Kügelgen
Bild: Antti Yrjönen
KUH satsar på utbildning och psykosocialt stöd
Kyrkans Utlandshjälps arbete började i februari 2022 som nödhjälp organiserat i samarbete med den ungerska partnerorganisationen Hungarian Interchurch Aid. Därefter har Kyrkans Utlandshjälp grundat ett eget landskontor i Ukraina och har inlett ett utbildningstematiskt arbete i Tšernihiv i norra Ukraina. Med hjälp av partnerorganisationer levereras hjälp även till andra ställen i Ukraina.
Närmare 6 000 barn deltog i Kyrkans Utlandshjälps sommarklubbar. Utöver det har cirka 530 barn fått utbildning och 70 lärare och skolpsykologer har deltagit i en specialutbildning om psykosocialt stöd.
Det gemensamma projektet med en EU-finansiering på 14 miljoner euro organiseras av KUH, internationella Rädda Barnen-organisationen, People in Need och War Child Holland och når under 2023 närmare 45 000 barn. Som en del av projektet restaureras skolor som slagits sönder av kriget, psykosocialt stöd delas ut och lärare får utbildning.