Det svåra flyktingläget i Uganda – ”När barnen inte orkar leka måste man bli orolig”
Kriget tvingade Muja Roses familj att fly från Sydsudans bördigaste odlingsmarker till Uganda. Tidigare tog de maten för given, men nu är Rose rädd att hennes ständigt magrande dotter ska dö av undernäring.
Text: Erik Nyström, bilder: Tatu Blomqvist
Doften av stekt lök är aptitretande var i världen man än befinner sig.
10-åriga Ayite rör om i den fräsande grytan som står på en lerugn medan mamma Muja Rose, 34, styckar äggplantor. Ett stort träd skyddar dem från den gassande eftermiddagssolen. Måltiden börjar forma sig.
”Vi äter äggplanta en gång i veckan, en gång okra och en gång grönsaker”, säger Rose som lyckats odla en liten trädgård trots den steniga marken.
”Resten av dagarna blir det bönor.”
Flyktingbosättningen Bidibidi är till ytan lika stort som Åbo, och med sina 290 000 flyktingar skulle den vara Finlands näst folkrikaste stad efter Helsingfors. Hemma i Sydsudan arbetade Rose som lärare och familjen hade getter och höns. När barnen blev hungriga plockade de frukter och kassava från trädgården.
”Ibland när barnen är verkligt hungriga frågar de om inte vi kunde återvända till Sydsudan där det finns något att äta. Det är svårt att förklara för dem att där ännu råder krig”, säger Rose.
Kriget tömde Sydsudans kornbod
Barnen var ute och lekte när kriget för ett år sedan hittade Roses familj i staden Kajo Keji i Sydsudan.
En typisk matportion för flyktingarna består av bönor och majsgröt. På grund av en grav brist på finansiering har matportionerna halverats två gånger sedan flyktingkrisen började.
I korselden mellan regeringstrupperna och oppositionsstyrkorna fattade Rose sitt livs svåraste beslut – att fly med sina fyra barn till Uganda. Hon bar sin baby på ryggen genom ödemarken och vakade nätterna för att skydda barnen från vilda djur.
De saknade mat och vatten under den flera dagar långa färden.
”Barnen grät av hunger och utmattning. När vi hittade en uttorkad flodbädd försökte jag gräva efter vattnet som sugits upp av marken så att barnen skulle få något att dricka.”
Maktkampen i Sydsudan mellan president Salva Kiir och före detta vicepresidenten Riek Machar har lett till en komplicerad etnisk konflikt där FN varnat för risken för folkmord.
Regionen Equatoria, där Roses hemstad ligger, var länge utanför kriget. Equatoria är Sydsudans kornbod och miljoner människor har fick sin mat därifrån före konflikten spred sig dit under hösten 2016. Tre fjärdedelar av Equatorias befolkning har flytt, och över en miljon har kommit till Uganda.
”Kriget har kört i väg jordbrukarna och väldiga odlingsområden står tomma. Följderna är dramatiska för tillgången till mat i Sydusdan”, säger Marie Makweri som arbetat som fredskoordinator för Kyrkans Utlandshjälp i Sydsudan.
En måltid om dagen
Uganda har tagit emot alla flyktingar som kommit och det internationella samfundet har berömt landets flyktingpolitik. Varje familj får en bit land att bosätta sig på och bruka jorden. Men livet är inte gott för det.
Wani Garanep svettas efter att ha kämpat med den steniga jordmånen. Områdena har röjts från tidigare obebodda trakter och det är svårt att odla mat. Garanep och hans fru har fyra barn att försörja, och för stunden räcker maten till ett mål om dagen. FN delar ut mest bönor, matolja, majsmjöl och salt.
Enligt FN är Uganda vid bristningsgränsen för vad man klarar av i nuläget. Det kostar 560 miljoner euro om året att hantera krisen, men den internationella finansieringen möter bara en tredjedel av behovet. Den månatliga ransonen för majsmjöl sjönk i höst från 12 kilo per person till 6 kilo.
Tack vare Kyrkans Utlandshjälps kurs i jordbruk växer det nu sesam, okra och tomater bredvid familjens lerhydda, och i säckar med mylla gror det äggplantor och lök. Kursdeltagarna har fått frön och verktyg,
Garanep är utbildad till byggarbetare och i Sydsudan sålde han virke till byggprojekt. Då hade familjen råd att äta kött. Garanep önskar att också hans barn skulle få en bra utbildning.
”Men när de är hungriga orkar de inte följa med lektionerna och kommer hem före skoldagen är över.”
Wani Garanep har på Kyrkans Utlandshjälps kurs lärt sig hur man brukar jorden. Nu växer det bland annat sesam, okra och tomater bredvid familjens lerhydda.
Hårt liv som ensamförsörjare
När Roses familj har ätit klart blir det livligt på gården. Barnen börjar hoppa hopprep och 10-åriga Ayite räknar hoppen på engelska. Det gör mamma glad. Gäster gör dem ivrigare än vanligt, förklarar hon.
Mycket av livet på flyktingbosättningen kretsar kring barn eftersom över 60 procent av flyktingarna som kommit till Uganda är under 18 år gamla. Av de vuxna är största delen kvinnor.
Männen har blivit kvar för att strida – frivilligt eller av tvång – eller helt enkelt dött. Rose har inte hört från sin man sedan familjen flydde.
”Han var ute på stan den dagen. Jag vet inte om han är levande eller död. Jag saknar honom”, säger hon.
Själv sitter Rose och syr 3-årige Wanis byxor. De måste göras mindre om midjan.
Mest orolig är hon för Ayites vikt. När de kom till Uganda för ett år sedan vägde hon 25 kilo, nu bara 19. Bristen på mat och en enformig kost gör att barnen ofta är sjuka.
När de är tysta och inte orkar leka är det dags att bli orolig.
”Om hon går ner mera kan det till och med hända att jag förlorar henne”, säger Rose.
Artikeln publicerades ursprungligen i Kyrkpressen nr 7/2018. Genom insamlingen Gemensamt Ansvar kan du stöda Kyrkans Utlandshjälps katastrofarbete.
Mycket av livet bland de sydsudanesiska flyktingarna kretsar kring barnen. Av en miljon flyktingar är över 60 procent under 18-åringar. Bilden är tagen på fotbollsplanen vid Kyrkans Utlandshjälps skola som ligger på andra sidan vägen från Muja Roses lerhydda.