I kriget kretsar oron och hoppet kring barnen

I dagisverksamheten finner föräldrar och barnträdgårdslärare i Ukraina så väl en stunds ro som ett djupare syfte mitt i kriget.

Text: Erik Nyström
Foto: Antti Yrjönen

”DET KÄNNS som en färdigblivningsfest – nervöst men glatt”, säger Nataliya Hodun med ett brett leende. Hennes fyraåriga dotter Anna klär av sig ytterkläderna och springer för att gräva i leklådorna. Kyrkans Utlandshjälp har utrustat dagiset med spel och leksaker. 

Treåriga Polina klämmer betänksamt på sin mjukisfisk Nemo. Det är drygt fyra månader sedan de andra barnen träffats utanför smarttelefonens skärm, men för Polina är det första gången i verkliga livet. Hon betraktar Anna och det tiotal barn som nu leker. 

Daghemmet i Petrivka ligger några timmars bilresa från hamnstaden Odessa. KUA renoverar dagiset bombskydd för att verksamheten ska kunna fortsätta normalt i byggnaden. Idag är de här för att de kan gå till den närliggande skolans om de måste. 

Enligt Nataliya har också online-verksamheten varit bra. Dagispersonalen producerar dagligen videor med uppgifter och lekar, och barnen älskar att se vad de andra skapar.  

”Men det inte samma sak att pyssla med sina föräldrar som med lärarna och de andra barnen”, säger Hodun. 

KRIGET HAR INTE fört med sig några goda nyheter sedan Ukraina återtog en del av de ryskockuperade områdena under det första krigsåret. I brist på hopp om bättre tider finner de som är föräldrar eller lärare mening i vad de kan göra för barn och unga. 

Barnträdgårdsläraryrket är ett kall som nått nya sfärer. Det märker man på diverse daghem runtom Ukraina där personalen jobbat på samma daghem i tiotals år.  

Nataliia Chulyk har jobbat i 33 år och praktiskt taget tillbringat hela sitt liv på dagiset i staden Podilsk, också några timmars bilresa från Odessa. Chulyk berättar med värme hur hennes bästa vän på dagiset sedermera blev hennes man. Bland annat därför ser hon dagiset som en enda stor familj och driver verksamheten lika samvetsgrant. 

”Det här dagiset är mitt liv. Alla mina tankar går till trivsamheten här, berättar hon. 

Föräldrarna till barnen synnerligen involverade i verksamheten. Bombskyddet inreddes redan i början av kriget, och barnen, personalen och föräldrarna firar alla högtider och födelsedagar tillsammans. Det är inte bara en trygghet för barnen – de vuxna får sig också ett avbrott från dystra tankar. 

”Alla här upplever ett djupare syfte: vi kan påverka barnens välmående”, säger Chulyk. 

I PETRIVKA HAR det inte ens gått en timme sen barnens återförening när den bekanta sirenen ljuder från de vuxnas mobilapplikationer. Lekarna avbryts och de vuxna klär lugnt på barnen för att ta dem i säkerhet. 

Väl ute på gården inhiberas luftlarmet. Det är väldigt mycket fram och tillbaka med sirenerna förklarar Hodun medan hon låter Anna springa till dagisgårdens rutschbana. 

Barnen återspeglar tyvärr också spåren av tre år av krig. Hodun berättar att de bor nära en järnväg, och när tågen bullrar förbi frågar Anna ofta ifall det var dånet av en missil. 

”Här i veckan kretsade Annas lekar kring ett gult hus som träffats av en raket, något hon snappat upp från nyheterna. Barnen processar det de hör i sina lekar”, säger Hodun. 

Väl utomhus pallrar Polina efter Anna och de andra barnen. De får leka ett tag innan mamma Marina Yanchukova plockar upp Polina för att föra henne hem och äta. 

Jag frågar om Polina tänker komma hit igen. Hon nickar blygt och viskar i mammas öra. 

”Hon blev förtjust i hur mycket fler leksaker här finns än hemma”, säger Yanchukova.