Mitt kära Aleppo

Aleppo, känt för sin storslagna tusenåriga historia, hade redan upplevt stadskrig, krypskyttar och bombningar när en förödande jordbävning inträffade ovanpå all brist och rädsla. Människorna i Aleppo har sett allt, men delar fortfarande kärleken till sin hemstad.

I Aleppo i norra Syrien glittrar dagens sista solstrålar mellan ruinerna medan böneutropet fyller luften. Klockan är tio före åtta då solen trillar ner bakom horisonten. För en stund ser allting magiskt ut – trots att Syrien har genomlevt ett fasansfullt årtionde med den ena humanitära krisen efter den andra.  

Förut blomstrade den här staden. Enligt historieböckerna är Aleppo en av de städer som längst varit kontinuerligt bebodd. Man kan föreställa sig höra det förflutna viska vid Al-Madinas souq, den uråldriga marknadsplatsen vars rötter sträcker sig ända till 1300-talet. Redan för flera århundraden sedan hämtade Sidenvägens handelsmän tyger, porslin, kryddor och dofter från fjärran länder till dessa gränder.  

I juni 2023 väntar en tröstlös syn vid basaren. Under det senaste decenniet har eldsvådor härjat i gränderna och bomber efter bomber har förstört bodar och krossat den forna glansen. Februarimånads jordbävning skakade om förstörelsen ytterligare. 

Genom stenbumlingarna slingrar en smal stig. Det är som om den skulle ta med en på en resa bland minnen i en stad som har förändrats dramatiskt under de senaste åren.  

AMINA al-Sindyan, 63, skakar på huvudet då hon följer med sin sonsons lekar och kullerbyttor. Farmodern erkänner att hon är infödd aleppoflicka. Hon har bott i staden hela sitt liv, med undantag för åren 2013–19, då familjen flydde undan kriget till Latakia i västra Syrien.  

Al-Sindyan har förlorat sitt hem i Aleppo två gånger: först i striderna, sedan i jordbävningen. Nu bor hon tillsammans med sin familj i en nödinkvartering som inrättats i en skola, och minns med vemod sin hemstad innan kriserna. 

”Jag kommer ihåg hur jag gick och handlade. Alla ställen var öppna och jag hittade allt jag behövde.”  

Familjer i Aleppo har det nu svårt ekonomiskt och pengarnas värde har sjunkit betydligt. Al-Sindyan kommer genast att tänka på ett illustrerande exempel. I Syrien brukar brudgummens familj ge pengar i hemgifte åt bruden, så att hon kan köpa det som ett nygift par behöver. 

”En av mina döttrar gifte sig före kriget. Då fick vi 50 000 syriska pund i hemgifte. Det var en fin summa, och vi kunde skaffa allt som behövdes. Min andra dotter gifte sig nyligen. Då fick vi en miljon i hemgifte, men man fick knappt någonting alls för den summan i dessa tider”, säger al-Sindyan och skakar upprört på huvudet.  

FÖRUTOM pengarna, är det en annan sak som förargar al-Sindyan. Kvinnan född på 60-talet är uppvuxen i en vidsynt familj. Redan då betraktade familjefadern sina döttrar som jämlika och ville ge dem ett brett spektrum av rättigheter. Al-Sindyan och många andra invånare i Aleppo upplever att stämningen i deras hemstad har blivit mer spänd under de senaste tio åren. 

Orsaker till denna förändring kan sökas i kriget, terrorismen och i deras konsekvenser. Många aleppobor talar om de förändringar som har ägt rum i befolkningen till följd av striderna. 

Aleppo är en universitetsstad där många utbildade människor bodde före kriget. De var bland de första som hade råd och möjlighet att fly från våldet. Samtidigt flydde landsbygdens lågutbildade människor till städerna. 

”Våra utbildningsbakgrunder och våra sätt att uppfostra våra barn är väldigt olika”, säger al-Sindyan. Hon följer upp med ett aktuellt exempel som har orsakat splittring också i nödboendet för familjer som förlorade sina hem i jordbävningen.  

När familjen al-Sindyan levde i Latakia i västra Syrien under krigsåren, vande sig familjens kvinnor vid att gå omkring i jeans och t-skjortor. När de återvände till Aleppo år 2019 insåg de att de inte kunde fortsätta på samma sätt i hemstaden. Efter jordbävningen sa grannarna i nödboendet rakt ut att al-Sindyans 11-åriga sondotter måste bära duk på huvudet.  

Hittills har familjen inte följt grannarnas order. 

”Jag vill att mina barnbarn, särskilt flickorna, går i skolan. Nu är det inte möjligt eftersom vår familjs ekonomiska situation är dålig”, funderar al-Sindyan och berättar att hon trots sin liberala far i tiderna gifte sig med en man som på många sätt begränsade hennes liv under äktenskapet. 

”Om flickorna inte går i skola måste de gifta sig. Jag vill inte att en enda kvinna ska tvingas leva som jag har gjort.” 

Barnen som deltar i klubbarna får stödundervisning och lektioner i hur man kan skydda sig mot en jordbävning. Samtidigt går man igenom rädslor och trauman. 

På lektionerna sträcks små händer upp i luften och munnar ställer frågor i snabb takt. 7-åriga Yusef Mouhammad Bdeoi visar på begäran hur man skyddar sig mot en jordbävning. Pojken kryper in under sin pulpet och skyddar huvudet med händerna.  

”Många barn har missuppfattningar gällande jordbävningar. Många barn berättade för mig hur de sprang ut ur sina hus. Många människor dog också i kollapsade trappuppgångar när de flydde från sina hem”, förklarar klassens lärare Jalila Mouhamad Wilfe, 45, vikten av dessa kunskaper.  

Wilfe är lärare i psykologi. Tidigare talade hon med sina elever om barnäktenskap, barnarbete och interaktion inom familjer. Sedan jordbävningen har lektionerna dominerats av ett enda ämne. Mer än 72 000 familjer i Aleppo förlorade sina hem när jordbävningen överraskade invånarna som redan i åratal varit traumatiserade av krigets fasor. 

PÅ ANDRA SIDAN staden fladdrar gardinerna i vinden på balkongen hemma hos rektor Ramia al-Naser, 40. Det är en absurd syn i ett område där bostadshusen kollapsade ett efter annat på morgonen den 6 februari. Också al-Nasers hem har delvis rasat samman och av säkerhetsskäl bor hon med sina tre barn och sin man i nödboendet som inrättats i hennes egen skola. Minnena från jordbävningen är ännu färska.  

”Jag vaknade till ett högt ljud som tycktes komma inifrån marken. När vi sprungit ut insåg vi att allt var förstört. Grannarnas förtvivlade rop ekade över gatorna. 50 personer från vårt höghus dog den natten”, säger al-Naser.  

Al-Naser tycker att det är viktigt att familjen snart hittar ett eget hem i stället för det som förstördes. Pengar är dock ett problem för många familjer som har förlorat sina försörjningsmöjligheter till följd av kriserna. 

”En familj i vår storlek bodde förut på hyra i Aleppo för tio amerikanska dollar i månaden. Nu kan man hyra en motsvarande bostad för 50 dollar”, säger al-Naser. 

En aleppobos medelinkomst är cirka 30 amerikanska dollar i månaden. Förutom pengar finns det en annan grundläggande utmaning när det gäller boende: man behöver bara se sig omkring för att märka att Aleppos bostadsbestånd på många ställen har förstörts av kriget och jordbävningen. Det finns helt enkelt inte bostäder, och få har möjlighet att ta itu med reparationsarbeten.  

DET vet också Alia Dwabili, 52, som bor i de historiska kvarteren i den gamla staden och som har fått ett kontantbidrag av Kyrkans Utlandshjälp för att reparera sitt hem. En smal, brant trappa leder upp från en gränd som skyddas av en hög mur. Här, ovanför taken i den gamla staden, ligger Dwabils hem, och nedför samma trappor flydde kvinnan yrvaken under den första jordbävningen. På sätt och vis är Dwabili lyckligt lottad, för det följande skalvet raserade taket övanför hennes säng.  

Dwabili föddes i Aleppo och har bott i staden under hela den moderna krisen, trots att hennes kvarter länge var ett av de värsta slagfälten i konflikten. Åren 2012–16 fördes ett verkligt stadskrig i Aleppo. Dwabili, liksom alla andra som var där, har historier att berätta om hur skiljelinjerna mellan de olika sidorna skar genom grannskap och var krypskyttar gömde sig. 

Man skulle nästan kunna säga att Aleppos närhistoria av krigföring upprepar ett liknande mönster som det man sett i regionens historia under hundratals och tusentals år: staden, känd som centrum för det som nu är norra Syrien, har sett blodiga maktkamper redan långt före vår tideräknings början, men också under korstågen, det ottomanska riket och det självständiga Syrien. 

Historien kan också sägas ha upprepat civilbefolkningens nöd genom tiderna. Efter varje strid och bombning på 2000-talet, och nu också efter jordbävningen, har också Alia Dwabili ställts inför en förfärande uppgift. Tillsammans med de andra i grannskapet har Dwabili samlat in döda grannars kroppar från gatan.  

”Inga ord kan beskriva den känslan”, säger hon och rörs till tårar. Hon förklarar att det känns bra att sätta ord på saker som har hänt henne under de senaste åren.  

De lokala invånarna beskriver Dwabili som själen i dessa kvarter. Kvinnan har brist på allting men ändå hjälper hon folk omkring henne. Grannarna berättar att Dwabili regelbundet ordnar en klinik i sitt hem där sjukvårdspersonal och kvinnor i nöd möts under samma tak. En junikväll bjuder Dwabili på kaffe, ger en klapp på axeln, torkar sig i ögonvrån och slår sedan ihop händerna med en förtjust fnitter. Hon kan sannerligen beskrivas som charmerande. 

För familjer i Aleppo har sena kvällar och tidiga nätter alltid varit en tid då staden med två miljoner invånare lever upp. Så också denna junikväll år 2023.  

Lokalbefolkningen sitter på Aleppos fästning i hjärtat av den gamla staden. Före kriget brukade aleppoborna samlas på caféerna för att småprata om kvällarna, men få har längre råd med det.  

Nu bubblar vattenpipor och matsäckar öppnas på parkbänkar. Barnen springer runt på skvären och bekanta utbyter nyheter med varandra. Ur högtalarna ekar ultraromantiska arabiska sånger, och på caféerna frestas vissa människor att dansa på sina platser med graciösa handledsrörelser.  

Ja, visst är det sant. Det är något magiskt med kvällarna i Aleppo, precis som alla de vi möter som är uppvuxna där säger. Alia Dwabili uttryckte det vackrast av alla. 

”Jag förhåller mig passionerat till Aleppo. Jag älskar den här staden och jag hade aldrig kunnat tänka mig att lämna den.”