”Jag hoppas att förändringen fortsätter” – KUH:s Näsdagsarbete förbättrar skolresultat i Uganda 

Tonårsmammor, barnarbetare och funktionshindrade uppmuntras till skolbänken med hjälp av arbete finansierat av Näsdagsinsamlingen. I avlägsna ugandiska skolor får man nu till och med skalans bästa vitsord.  

Trummorna anger rytmen när barnen dansar och sjunger på skolgården. Ett nytt skolår har inletts i den avlägsna skolan i Mubende, cirka 150 kilometer västerut från Ugandas huvudstad.   

Det är en högtidsstund för hela byn. I skuggan av ett träd tar en pojke modell av de vuxna och plockar fram en rektangulär plåtask och placerar den med kaxiga gester mellan sina fingrar.  Föreställningen förevigas inte bara i smarttelefonerna utan också på plåtaskens imaginära minneskort. 

Förut hörde den här ugandiska skolan till dem vars elever klarade sig sämst i de nationella test som mäter barnens kunskaper. Nu skickar allt fler föräldrar sina barn till skolan. Elevernas vitsord och läskunnighet har blivit bättre. Lärarna har fått utbildning, och för barnen ordnas verksamhet vid sidan om skolan i form av musik, sport och drama.  

”Det finns fortfarande elever som har inlärningssvårigheter, men nu har vi lärare redskap att lösa utmaningar”, beskriver Mary Tuhirirwe, som har undervisat i skolan redan i tolv år. 

Kyrkans Utlandshjälp har understött skolorna i Mubende med hjälp av medel från Näsdagen sedan år 2019. Den lokala partnerorganisationen Racobao har haft en betydande roll. Tillsammans med skolorna har organisationen lyckats få med det allra viktigaste i förändringsarbetet: hela bysamhället kring skolan.  

LIKNANDE resultat har man fått i totalt tjugo ugandiska skolor som innan projektet ofta stod tomma. Inte ens lärarna orkade alltid göra sig besväret att komma till skolan.  

Att skippa de första skoldagarna på grund av jobb på åkern är inte hela världen, men Tuhirirwe är orolig till exempel för barnen som jobbar vid den närbelägna gruvan.  

”Jag har varit och pratat med föräldrarna om varför det lönar sig att skicka barnen till skolan. Genom att jobba får barnet kanske pengar, men de pengarna försvinner på nolltid. Utbildning är en investering för livet”, understryker Tuhirirwe. 

Att skolorna är öppna är ingen självklarhet i dessa trakter. På grund av coronan har de ugandiska barnen levt igenom världens längsta skolnedstängning som varade i två år.

Mubende mötte också en annan tragedi då ebola började sprida sig i området i slutet av år 2022 och skolorna åter stängdes för flera månader. Att skolorna varit stängda har haft avgörande effekt på många flickors liv, eftersom tonårsgraviditeterna ökade märkbart under de tiderna.  

17-åriga Miriam (namnet ändrat) fick en son som 15-åring. Då barnets pappa hörde om Miriams graviditet lämnade han byn, och han har inte hjälpt den unga mamman att försörja barnet. Miriam berättar hur hon avbröt skolgången då hennes mage blev rundare. Hon var ledsen. 

”Min mamma sa att jag inte längre skulle kunna gå till skolan eftersom jag skulle vara en dålig förebild för andra barn”, minns Miriam och smeker sonens huvud där han sitter i hennes famn.  

Miriams situation förändrades då Tuhirirwe en dag dök upp på hennes gård.  

”Jag trodde att madam Mary kom för att tala om mina syskons angelägenheter. När jag förstod att det handlade om mig och om att återvända till skolan blev jag otroligt glad”, berättar Miriam.  

Tuhirirwe intygade att Miriam inte behöver betala skolavgifter bara hon återvänder till skolan. Till slut tyckte också Miriams mamma att det var en bra idé och lovade ta hand om pojken under skoldagarna. 

På landsbygden är en tonårsmammas lott dyster: grannarna viskar bakom ryggen och gör narr av den unga mamman. Många tycker att Miriam är galen för att hon väljer skolgång framom dagligt arbete.  

”Jag har ett barn men jag ser mig själv också som ett barn. Jag vill utbilda mig och hoppas att jag i något skede har vad som behövs för att bära en vuxens ansvar”, funderar Miriam och ger några råd också åt andra tonårsmammor: 

”En graviditet är inte världens undergång. Föd barnet och fortsätt gå i skola. Jag ångrar inte att jag är mamma, men som stor vill jag vara lärare precis som madam Mary.” 

Intervjun tar slut då Miriam frågar om hon kan gå till skolan där dagens undervisning redan är i gång.  

VID SIDAN AV barnarbetare och tonårsmammor, har lärarna också uppmuntrat funktionshindrade barns föräldrar att föra barnen till skolan. I en annan skola, vid ändan av dammiga röda sandvägar, deltar Joshua Kisakye i undervisningen. Han är sex år gammal men ser betydligt yngre ut än sina jämnåriga, och han rör sig inte alls med egna ben.  

När byns lärare gick till hemmen för att uppmuntra föräldrarna att skicka sina barn till skolan, blev Joshuas mamma Mariam Nakintu ivrig: det här var ett sätt att få mer innehåll i pojkens dagar.  

Som utomstående är det svårt att lägga märke till utvecklingen, men Joshua verkar i alla fall reagera med ljud när läraren John Twesiime lär honom alfabetet i klassrummet. 

”Många föräldrar tänker att barn med funktionshinder inte hör hemma i skolan. Joshua är ett speciellt barn. Jag försöker skapa en sådan inlärningsmiljö där han har möjlighet att lära sig tillsammans med sina jämnåriga”. 

ÄVEN de andra eleverna i Joshuas skola har dragit nytta av arbetet som möjliggjorts med medel från Näsdagen. Allt fler barn går i skolan. Växelverkan mellan familjerna och skolan och har förbättrats, vilket för sin del påverkar hela bysamhällets upplevelse av sin identitet och sitt värde.  

Familjefadern Nisurunziza Bidas hör till föräldraföreningen som verkar aktivt för att främja dialogen mellan samhället och skolan. När projektet startade år 2019 började elevernas vitsord stiga. För första gången någonsin har barnen i skolorna i Mubende-trakten till och med fått skalans högsta vitsord. 

”Jag anser att utbildning är viktig och jag har försökt få föräldrarna att skicka sina barn till skolan genast från den första skoldagen. Mina barn måste också göra hushållsarbete på kvällarna och under loven, men när skolorna börjar så studerar man”, säger Nisurunziza Bidas bestämt. 

VID SLUTET av den första skolveckan har allt fler hushåll sin bönskörd på god väg. Det märks omedelbart på läraren Mary Tuhirirwes svarta tavla: när 87 elever var på plats på måndagen, är de på torsdagen redan 217.  

Glada rop hörs från klassrummen, och vid lunchtid plockar skolbarnen fram sina medhavda plastskålar. Kokerskan häller upp en slev majsvälling i var och en. Skolmaten är ett av framstegen i den här trakten som för sin del har förbättrat barnens ork och konsentrationsförmåga. Med tom mage orkar man inte lära sig. 

Dessutom odlar lärarna åkrarna inte bara åt skolans, utan också för eget bruk. Den extra inkomst som odlingarna ger är till nytta också för Tuhirirwe, vars månadslön är bara cirka hundra euro. Hon drömmer också om att föda upp grisar, även om lärarskapet nog är det som får henne att lysa upp. 

”Elevernas uppförande har förändrats. De vet vilka rättigheter de har och de har flera färdigheter att göra olika saker. Jag hoppas att den här förändringen fortsätter.”