Text: Satu Helin
Foto: Ville Palonen
Översättning: Jean Lindén

Biskopen är bekymrad över religiösa ledares hatprat både i Sydsudan och Europa.

Den sydsudanesiske pastorn, fader James Oyet Latansio, 50, haltar en aning.

”År 1996, då jag med bil förde mathjälp till landets östra delar, träffade jag en landmina. Jag var sängliggande i ett år. Och 2002 fick jag en kula i ryggen. Då låg jag ett halvt år”, berättar han i sitt lilla kontor i Sydsudans huvudstad Juba.

Latansios upplevelser sammanfattar hela Sydsudans sjukdomsberättelse. Landet har befunnit sig i en ständig cirkel av krig och konflikter i över 50 år, ända sedan Sudan på 1950-talet började drömma om självständighet. Latansio minns bara korta perioder av fred. Resten av hans livstid har det krigats.

”Jag är ett barn av kriget. De första ljud jag minns kom från maskingevär och handeldvapen. Mina första leksaker var stridsvagnar som jag formade av lera”, berättar Oyets kollega, biskop Isaiah Majuk Dau, 57.

Från självständighet till nytt krig

Latansio och Dau har förenat sina krafter i Kyrkornas råd i Sydsudan. Målet är enkelt formulerat: att bygga en hållbar fred i Sydsudan. Latansio är rådets generalsekreterare. Dau, i sin tur, ingår i en grupp på cirka 40 personer som förhandlade fram Sydsudans senaste fredsavtal. Det undertecknades i slutet av augusti. Hela den tunga processen tog mer än ett och ett halvt år.

”Senast då insåg jag hur ilskna människorna är på varandra här. I början hade förhandlarna svårt att ens titta på varandra. Jag drevs av att det här var den sista chansen. Om vi inte får tillstånd fred nu kommer vi att döda varandra, och allt det vi byggde upp inför (självständigheten) 2011 raseras”, säger Dau.

Sydsudans självständighet från Sudan år 2011 var landets lyckligaste och mest hoppfulla tid någonsin. För första gången kände sydsudaneserna att de var ett enat folk. Men glädjen varade bara ett par år.

Kyrkorna har större publik än politikerna

Hösten 2013 anklagade president Salva Kiir sin vice president Riek Machar för kuppförsök. I december startade ett rått massmord i huvudstaden Juba. Medlemmar av dinkastammen som ingick i presidentens garde gick från dörr till dörr och dödade soldater och civila ur nuerstammen.

Våldet spred sig till andra delar av landet. Under de följande veckorna dog minst 10.000 personer.

Det var ett fruktansvärt slag mot landet som nyss blivit självständigt.

”Det var också ett hårt uppvaknande för oss religiösa ledare”, säger Dau. ”Vi litade för mycket på att Sydsudans problem skulle lösa sig av sig själva i och med självständigheten. Vi jobbade inte tillräckligt mycket för freden.”

Kyrkans möjlighet att nå människorna är unik i Sydsudan där nästan alla går i kyrkan varje vecka. Utövare av traditionella religioner erkänner ofta också kristendomen. Därför har prästerna mycket mer publik än någon politiker.

Att lämna hatpratet

De kyrkliga ledarnas främsta mål i år har varit att få prästerna som spridit hatprat i sina predikningar att sluta upp bakom freden. Därför skrev alla kyrkor i Sydsudan i augusti en gemensam fredsdeklaration.

”När en präst som hör till dinkastammen predikar på dinka kan stamdimensionen betonas. Jag har hört hur en dinkapräst predikar mot nuerstammen och får applåder. Vi arbetar för att varje präst ska komma ihåg att man är allas präst, inte bara dinka- eller nuerfolkets”, säger Latansio.

Inte minst efter den våldsamma terrorattacken i Paris har man i bland annat Belgien och Frankrike fäst större uppmärksamhet vid predikningar som uppmuntrar extremistiskt tänkande.

”De religiösa ledarnas hatprat är likadant i Europa och här. De vill tända hatets lågor speciellt i de unga”, säger Latansio som studerat i Italien.

Gemensamt är också att det är svårt att stävja hatpratet. Latansio anser att fördömandet måste komma uttryckligen inifrån kyrkorna och de religiösa samfunden.

”Då vi får dinka- och nuerpräster att offentligt be tillsammans sänder det en väldigt stark signal.”

”Kyrkans väggar är förlåtelse”

Efter massmordet i Juba år 2013 fanns en stor rädsla för att Sydsudan skulle drabbas av en liknande etnisk rensning som Rwanda 1994. Då dödades 800.000 människor.

Nu har rädslan minskat i Sydsudan – men inte helt försvunnit. Freden är fortfarande skör.

Soldater stoppar människor på gatorna, på landsvägarna skjuter halvmilitära rövargäng folk i hopp om rånbyten, och större delen av landets över två miljoner flyktingar har ännu inte vågat eller kunnat återvända hem.

Varje vecka utsätts någon internationell organisation som verkar i Sydsudan för rån med Kalasjnikov-gevär.

”Fred är det enda alternativet. Vi måste bygga landet tillsammans, och kyrkan kan fungera som en förenande kraft. Vår kyrkas väggar är förlåtelse och taket är försoning”, säger Latansio.

Kyrkans Utlandshjälp stöder fredsarbetet i Sydsudan

De religiösa ledarna har aktivt arbetat för fred i Sydsudan sedan år 2014. Kyrkans Utlandshjälp stöder fredsarbetet.

Utlandshjälpen erbjuder bland annat experter i fredsförhandling, tekniskt stöd för förhandlingarna och hjälper till att ordna möten med politikerna.

I Sydsudan talas 40 språk och det finns ännu fler stammar. Endast ungefär en fjärdedel av befolkningen kan läsa. Information sprids i kyrkorna och via andra samlingar. Därför är de kyrkliga ledarna utmärkta kompanjoner i fredsarbetet.

”Många präster har krigstraumor. De har blivit slagna och deras släktingar har dödats. De kan hysa väldigt starkt agg mot någon stam och ibland märks det i predikningarna. Det är viktigt att alla förstår att de religiösa ledarna är vanliga människor. Våldet och förlusterna smärtar dem lika mycket som andra”, säger Marie Makweri som koordinerar Utlandshjälpens fredsprogram.

Ett av Kyrkans Utlandshjälps mål är att stöda kvinnornas deltagande i fredsprocessen.

”I den pågående konflikten utnyttjas kvinnorna som medel för våld, de våldtas och dödas”, berättar Agnes Wasuk Sarafino som koordinerar Kyrkornas råds kvinnoprogram.

”När fara hotar flyr mannen medan kvinnans plikt är att stanna vid barnen och åldringarna. Fastän man bara skulle ha löv att äta ser kvinnan till att barnet äter först”.

Sarafino säger att fredsarbetet, förutom i kyrkorna, också måste göras i hemmen.

”Jag tycker väldigt synd om barnen då man ser att deras lärare är traumatiserad av våld. Det här landet är en svår uppväxtmiljö eftersom de vuxna omkring en bara har sett krig.”

Artikeln publicerades i tidningen Kotimaa 7.1.2016. Skribenten är nyhetsproducent för Kyrkans Utlandshjälp.