Nu pratar vi om mens! – På Bukere högstadieskola i Uganda fick man med en enkel metod slut på frånvaro på grund av mens

Tre av fyra flickor i Uganda missar skoldagar på grund av menstruation. På högstadiet i Bukere har man löst problemet genom att öka medvetenheten om mens hos både flickor och pojkar. Flickorna har också fått mensskydd och tvål. 

Text: Elisa Rimaila
Bild: Antti Yrjönen
Översättning: Sonja Vuori

ÖVER HUNDRA tonåringars spänning och det ekvatoriala eftermiddagsgasset har gjort luften i klassrummet så tjock att man nästan kunde sätta den på burk.  

Ungdomarna, som sitter trångt i sina bänkar, tisslar och tasslar när läraren Jolly Kyogabirwe påbörjar en lektion om reproduktiv hälsa och sexuella rättigheter på Bukere högstadium i centrala Uganda. 

Nu ska vi prata om mens! Sorlet tystnar. 

”Menstruation är inte en sjukdom som gör att ni ska stanna hemma och inte delta i undervisningen”, säger Kyogabirwe. 

Några flickor i den främsta raden sneglar på varandra. På bänkraden längst bak lutar sig pojkarna intresserat framåt, så vi låter läraren fortsätta. 

”Om er mens börjar mitt under skoldagen har skolan engångsbindor för nödsituationer. Vi vill hjälpa er så att ni kan stanna kvar i skolan trots mensen”, säger läraren Kyogabirwe till flickorna. 

I synnerhet i flyktingbosättningar är frånvaro på grund av mens ett verkligt hot mot utbildningen. Många flickor är borta från skolan flera dagar varje månad. 

Bukere högstadium motverkar frånvaro genom att ordna lektioner i menshygien och i samband med dem dela ut en påse med tygbindor, tvål och underkläder till flickorna.  

Läraren Kyogabirwe går igenom de tecken som kroppen ger innan menstruationen börjar och påminner om att det lönar sig att vara medveten om den egna menstruationscykeln. 

Pojkarna längst bak räcker ivrigt upp händerna. 

”Varför är bindorna så olika stora – och den där så enorm?” 

”Hur länge kan man använda en och samma tygbinda?” 

Att göra permanenta bandage själv sparar pengar

NÄR LEKTIONEN är slut kan flickorna och pojkarna prata fritt. 

”Det är intressant att veta hur saker och ting fungerar. En del av oss pojkar visste ingenting före det här”, säger Emmanuel Nsengimana, 20. 

”Det är bra att diskutera tillsammans”, fortsätter Best Kemigisa, 20. 

Lektionen får Manzi Biraguma, 16, att fundera på om det skulle kunna vara en bra affärsidé att tillverka tygbindor. Hans kommentar får flickorna att skratta, men det är ingen dålig idé, bekräftar Sonia Kyasiimire, utbildningsspecialist på Kyrkans Utlandshjälps Uganda-kontor. 

”Om vi skulle få tilläggsfinansiering kunde vi ordna en workshop där man lär sig att tillverka tygbindor också till försäljning. Utbildningen skulle till exempel kunna kombineras med yrkesutbildning”, säger Kyasiimire. 

Livscykeln för en tygbinda är ungefär ett år, vilket gör dem till ett ur miljösynvinkel bättre alternativ än engångsbindorna. Om flickorna skulle tillverka bindor själva skulle de också kunna spara pengar. 

Ett paket med fem tygbindor kostar 25 000 ugandiska shilling (sex euro) i butiken, medan engångsbindor kostar flickorna mellan 5 000 och 10 000 shilling (cirka 1,5–2,5 euro) per månad. 

På ett flyktingområde är detta en betydande summa. Kostnaden för ett paket bindor motsvarar ungefär hälften av FN:s flyktingorgans kontantbidrag.  

”Mångas föräldrar har inte fått någon utbildning om menshygien. Det kan vara svårt för dem att förstå varför flickor ska erbjudas särskilda mensskydd”, säger Manzi Biraguma. 

Flickorna nickar. Bristande kunskap kan leda till diskriminering och exkludering från vardagliga aktiviteter, så som socialt viktiga religiösa sammankomster. 

”Det finns de som kanske tror att flickor är ”orena” under menstruationen, eller att de på något sätt är skadliga”, säger Patience Kabarokore, 17. 

Emmanuel Nsengimana påpekar att flickorna själva kunde undvika att bli stigmatiserade genom att sköta sin hygien. 

”Framför allt pojkar kanske vill sitta någon annanstans än bredvid en flicka som inte har ordentligt mensskydd. De kanske skäms. Jag menar allvar, det finns pojkar som är sådana!” 

Kommentaren följs av en debatt mellan flickorna och pojkarna om huruvida menstruation är något att skämmas för. 

”Mens är en naturlig del av livet. Det faktum att man har mens innebär att man är normal”, säger Best Kemigisa. 

”Ibland är det svårt att delta i andras glädje och aktiviteter när man har mens. Speciellt om man inte mår bra. Då skäms jag”, försvarar sig Fatumah Kenganzi, 17 år. 

Hon säger att hon som muslim inte får be eller fasta under sin menstruation. 

”Det är ganska förståeligt. Bönemattan kan ju till och med bli smutsig”, funderar hon. 

Bristen på mensskydd tar bort skoldagarna från tjejer

I BUKERE känner varje ung person någon som har stannat hemma från skolan på grund av sin mens. Och det är inte så konstigt, för enligt uppgifter från 2020 av ett ugandiskt ministerium är tre av fyra flickor i skolåldern frånvarande från skolan 2–3 dagar i månaden på grund av mens. Enligt samma statistik känner upp till 65 procent av flickorna och kvinnorna i Uganda att de inte har råd med adekvata mensskydd. 

”Flickor skulle säkert gärna använda engångsbindor, men de är inte särskilt tillgängliga här”, säger Sonia Kyasiimire och hänvisar till det höga priset. 

KUA:s arbete för menstruationshygien omfattar mer än att bara dela ut bindor och hålla lektioner. På Bukere högstadium har omklädningsrum och vattenposter byggts i anslutning till toaletterna för att underlätta flickornas vardag. Enligt statistik från 2020 rapporterade endast 60 procent av flickorna och kvinnorna att de hade regelbunden tillgång till vatten för att tvätta sig själva och tygbindorna. 

Fatumah Kenganzi är den enda av flickorna som skulle föredra att använda engångsbindor om hon fick välja. Hennes liv med tygbindor underlättas av det faktum att hon bor i ett elevhem i anslutning till skolan. 

”Det finns vatten på skolan så att man kan tvätta sig och bindorna. I den lågstadieskola jag gick i var man tvungen att gå hem mitt på dagen för att tvätta sig om man råkade ha en olycka.” 

Flickorna berättar att de är mest nervösa för situationer där mensen oväntat kommer mitt under skoldagen. Skoldagen kan bli plågsamt skamfylld särskilt på grund av pojkarnas beteende. 

”De gör narr och kallar en för blodkjol, och alla får höra om det”, säger Patience Kabarokore. 

Kommentaren får pojkarna att snegla på varandra. 

”Jag tror att vi gör det av okunnighet. Det är förvirrande att ens tänka på var blodet kommer ifrån på sådana ställen på kläderna. Vi pojkar är känsliga”, försvarar sig Birakuma. 

”Flickor kunde prata öppet om de här sakerna. Kom och berätta för oss om ni behöver hjälp. Vi hjälper nog”, fortsätter Nsengimana. 

Den sista meningen får alla tre flickor att brista ut i skratt. Patience Kabakore är dock tacksam för att pojkarna nu får information via skolan. 

”Jag tror att pojkarna är genuint intresserade av de här sakerna. Nu har de fått möjlighet att delta och lära sig. Fram till för några år sedan blev de utslängda ur klassrummet när man började prata om menstruation.” 

Hur planerar pojkarna att använda den information de får om menshygien i skolan? 

”Om jag hade en fru och hon behövde hjälp med att tvätta sina tygbindor, så skulle jag naturligtvis hjälpa”, säger Biraguma efter en stunds funderande. 

Flickorna tror inte det. 

”Aldrig i livet! Du vet inte ens hur mensblod luktar”, utmanar Fatumah Kenganzi. 

”Visst då. Jag ska i alla fall erbjuda mig att hjälpa min fru när jag en dag får en. Min fru är mitt ansvar. Självklart skulle jag hjälpa till”, lovar Biraguma.