Träskmarken blev ett skydd från kriget
Al-Sudd i Sydsudan är en av världens största träskmarker. Det svårframkomliga området erbjöd skydd för alla som flydde undan kriget. Under de svåraste stunderna vadade människor genom sumpmarken trots fara för krokodiler och ormar.
OLD FANGAK, SYDSUDAN. Den 50-åriga bonden Samuel Gony Goris krukor är fulla av spirande mangoträd – nästan ett mirakel. Jordmånen runt omkring har spruckit upp i en mosaik och den nästan 40-gradiga hettan i Old Fangak är olidlig dagtid.
Samuel vattnar sina odlingar med vatten från Zeraf-floden.
”Under skördeperioden får jag mycket sålt på marknaden. Med besparingarna äter min familj två goda mål om dagen. Inkomsterna räcker också för barnkläder.”
Fangak ligger i norr, nära gränsen till Sudan. Resultatet från fredsförhandlingarna förra hösten märks av här, men jordmånen är obarmhärtig och försvårar odling. Equatoria som ligger i södra delarna av landet, nära ekvatorn, kallas däremot för Sydsudans kornbod. Därifrån härstammar ordspråket: Slänger du ett frö på marken kommer ett jättelikt mangoträd att växa. Bönderna har ändå gått sin väg på grund av striderna som bara fortsätter i Equatoria.
Al-Sudds träskmark är en av världens största och på arabiska betyder namnet hinder. Träskmarken är så oframkomlig att upptäcktsresenärer som en gång i tiden sökte källorna till Vita Nilen fastnade i gungflyn i al-Sudd.
Old Fangak å sin sida är en gammal brittisk garnisonsstad vars gamla byggnader förstörts i inbördeskriget. Största delen av befolkningen hör till nuer-stammen som är ärkefiender till dinka-stammen som president Salva Kiir representerar.
Under inbördeskriget blev Old Fangak en skyddshamn för flyktingarna. 2013 hade staden 5 000 invånare, i fjol redan närmare 50 000.
Familjer har sökt skydd från striderna och hungersnöden och har fått skaka av sig soldater genom att traska igenom träskmarken trots risk för krokodiler och giftiga ormar. På de djupaste ställen bar vuxna barnen på sina axlar.
”Det värsta under flykten var hungern”, berättar Samuel.
Hans familj överlevde genom att äta näckrosfrukter.
I juni 2017 utlyste FN att hungersnöden var över, men efter det har matsituationen bara förvärrats.
I juni 2019 uppskattade FN att över sex miljoner människor lever i akut hungersnöd – alltså hälften av befolkningen i Sydsudan. Ungefär 1,5 miljoner är på gränsen till hungersnöd.
”Fred är en förutsättning för att situationen ska förbättras”, säger Moses Habib som koordinerar KUH:s humanitära arbete.
Fredsfördraget har väckt optimism, men de som lämnat sina hem har ännu inte vågat återvända.
Samtidigt minskar den internationella hjälpen i hotande takt.
”Att få i gång självförsörjande matproduktion kräver tid. Mathjälpen är fortfarande livsviktig så att människor orkar tänka längre än till nästa dags mål”, säger Habib.
Krigets följder syns på torget, i väntan på nästa skörd är utbudet av grönsaker obefintligt. Löken kostar 50 cent styck. Före kriget räckte en euro för mat för hela familjen i en dag, nu är priserna tiofaldiga. Matproduktionen är för låg, inflationen går inte att styra och importerad mat är dyr.
Sjubarnsmamman Nyarom Jiech Chuol har fått kontantbidrag från Kyrkans Utlandshjälp var tredje månad. Med drygt 50 euro lyckas hon variera barnens kost. Nyarom har med egna ögon sett var matbristen började.
”Det var när vi separerades från våra odlingar och djur. Både boskap och människor brändes levande i lerhyddor”, säger hon.
På grund av sin isolering är Old Fangak beroende av varutransporterna som kommer längs Nilen från huvudstaden Juba. Före fredsfördraget i september fastnade en stor del av förnödenheterna i kontrollpunkter längs vägen.
Nu är det lättare att sig fram längs farleden. Ändå finns det för lite mat – striderna fortsätter i Equatoria.
Enligt Habib är ett uppsving i Equatoria avgörande. Nu har över en miljon människor flytt området över gränsen till Uganda och de parter som inte undertecknade fredsfördraget fortsätter strida.
”Utan fred kan människor inte återvända till sina odlingar och utan mat står inte freden på en stabil grund”, säger Habib.
Text: Erik Nyström
Foto: Patrick Meinhardt