Ukrainska läraren Erika Pavliuk saknar krittavlan, men först måste flyktingfamiljerna som inkvarterats i skolan få hjälp – ”Största delen av mammorna är ensamma här med sina barn”

När Ryssland anföll Ukraina skickade Engelskaläraren Erika Pavliuk hem sina elever och började frivilligarbeta bland flyktingarna som flyttat in i skolan. I Berehove i västra Ukraina får flyktingarna en säng, värme och mat. 

”JAG HÖRDE NYHETEN av min man, som satt och surfade på nätet. Han sade orden, som alltid kommer att eka i mitt huvud. Vårt land är under attack.”

Engelskaläraren Erika Pavliuk sitter i sitt tomma klassrum i Berehove i Västukraina, nära gränsen till Ungern. Hon går igenom händelserna från den tidiga torsdagsmorgonen. Det var den 24 februari och Ryssland hade inlett ett grymt anfallskrig mot Ukraina.

Pavliuk säger att hon först inte trott på nyheten. Familjen fortsatte sina morgonbestyr i ovisshet. De förde familjens 5-åriga dotter till dagis och Pavliuk tog sig till skolan hon jobbar i, utan att veta vad som skulle hända.

Under dagens första lektion stod läraren framme i klassen, framför sina 12-åriga elever. Stämningen var dyster.

”Jag kommer ihåg en pojke som satt i klassen och såg blek ut. Mitt i allt började hans näsa blöda. Jag bestämde mig för att sätta böckerna åt sidan och diskutera det som oroar barnen mest. I praktiken var mina elever rädda för att de snart skulle dödas.”, minns Pavliuk.

Efter torsdagens första lektion fick skolan instruktioner från myndigheterna. Undervisningen skulle avbrytas och barnen skickas hem.

”De ringde också från min dotters dagis och sade att någon måste hämta henne omedelbart. När jag kom fram hade barnen redan evakuerats ur byggnaden. De väntade på sina föräldrar utanför, och i stunden visste ingen vad som händer näst.”

Nu, några månader senare vet vi mer om vad som skulle ske under de kommande veckorna. I mars började Ryssland rikta sina missilattacker också mot strategiskt viktiga mål i västra Ukraina, men de mest förödande striderna skulle pågå i andra delar av landet.

I början av april hade redan fyra miljoner ukrainska flyktingar tagit sig över gränserna till grannländerna. En stor mängd ukrainare hade också flytt inom landets gränser till de västra delarna av landet.

Från lärare till frivilligarbetare 

När kriget fortskred började situationen också klarna för Pavliuk, hennes kollegor och de andra invånarna i den lilla staden Berehoven. Redan i slutet av februari började flyktingar från andra delar av landet anlända till skolan.

Inom bara några dagar var hela staden i full gång med att hjälpa dem som flytt kriget. Skolans lärare, kockar och resten av personalen började frivilligarbeta. Pavliuk och hennes kollegor gick igenom det som donerats, löste problem som flyktingarna hade och hjälpte med allt som kom upp.

Dagarna var långa för alla, och det fanns ingen tid att ta ledigt. Pavliuks dagar flöt snabbt förbi.

”Det kom bara energi någonstans ifrån. Människor behövde hjälp. Jag kände mig inte trött under dagen, men när jag kom hem somnade jag så fort huvudet nuddade dynan.”

Skolan blev snabbt centrum för händelserna, eftersom det i det stora köket gick att laga mat åt en stor mängd människor. I normalfall går 300 elever i skolan.

”Under de första dagarna stannade flyktingarna i skyddet bara i några timmar. De gick i duschen och åt något. Sedan fortsatte de mot gränsen. Vi visste inte åt vilket håll situationen skulle utveckla sig”, säger Pavliuk.

Skolan kunde inkvartera ungefär 80 flyktingar i rum inredda med våningssängar där skolans egna elever bott tidigare. När striderna fortsatte stannade en del av flyktingarna i flera veckor. Kyrkans Utlandshjälps partnerorganisation Hungarian Interchurch Aid levererade nya kylaggregat, flera livsmedelsleveranser och andra förnödenheter, som en ny tvättmaskin till tvättstugan.

Papporna stannade vid fronten 

I egenskap av frivilligarbetare har Pavliuk hört många familjers berättelse och hon är rörd när hon återger dem. Många som stannat i skyddet en längre tid tänker inte gå över gränsen till Ungern om de inte måste. Många planerar att återvända hem, eller åtminstone så nära hem som möjligt. Pavliuk förstår dem.

”Varje morgon när jag vaknar är jag tacksam över att vi [i västra Ukraina] har haft en lugn natt. Jag har växt upp här, jag är född här och mina föräldrar och många generationer innan det har levt här. Jag kan inte ens tänka mig att jag skulle lämna mitt hem och staden bara för att en anfallare tvingar mig.”

Pavliuk tycker att det varit speciellt svårt att se vardagen för barnen och mammorna som bor i skyddet.

”Största delen av mammorna är ensamma här med sina barn. Vanligtvis bor de med sina män, men nu är männen i armén. Mitt hjärta brister av tanken på att de är tvungna att ta hand om sina barn på en plats de inte känner till. Det bor åtta personer i rummen och de känner inte sina rumskamrater. Fast nu har de ju börjat bli bekanta.”

Pavliuk ser också en ljusglimt i krisen. Hon tycker att kriget och flyktingkrisen som följt har fått invånarna i staden att samarbeta på ett aldrig tidigare skådat sätt. I gränsstaden Berehove är många, precis som Pavliuk, splittrade mellan två länder och kulturer. Därför är det inte alltid lätt att leva tillsammans.

”Enligt mitt pass är jag ungrare, men jag har bott på den Ukrainska sidan av gränsen hela mitt liv, så jag är också ukrainare. Det har funnits meningsskiljaktigheter mellan ukrainare, ungrare och andra minoriteter i staden, men jag upplever att det inte mera är fallet.”

Distansundervisningen inleddes efter flera veckors paus 

Pavliuk berättar att alla i skolan väntade på att återgå till det normala efter coronapandemin, innan kriget bröt ut. Under kriget har undantagstillståndet fortsatt. I slutet av mars började de utnyttja allt de lärt sig om distansundervisning igen, då skolan i Berehove började ge lektioner på distans igen.

Barnen i flyktingskyddet har kunnat delta i undervisningen i de ukrainskspråkiga skolorna i staden eller delta i sina egna skolors distansundervisning om det har erbjudits. Barnen deltar i lektionerna från skolans datorklassrum.

Pavliuks ungerskspråkiga elever stannar däremot hemma, eftersom deras skola fortsättningsvis är full av flyktingar. Pavliuk fortsätter jobba i skyddshemmet för flyktingar på dagarna och om kvällarna förbereder hon lektionerna hon håller. Hon blir rörd när hon talar om sina 12–18-åriga elever.

”De är tonåringar. Vi har alla upp- och nerförsbackar men vi hittar alltid lösningar på svåra situationer. Jag älskar dem.”

Hon vet redan nu att några elever flytt från Ukraina till Ungern och att de inte kommer att återvända till hennes lektioner. Pavliuk suckar djupt och tittar runt sig i sitt tomma klassrum. Vad är lärarens högsta önskan?

”Att jag får hålla vanliga lektioner. Jag vill skriva på krittavlan där och…” Pavliuk tvekar en stund och skrattar sedan trött ”…jag vill skälla ut mina elever när de inte har gjort läxorna.”

Text: Ulriikka Myöhänen
Bilder: Antti Yrjönen
Översättning: Björn Udd