Konflikten i Kongo har avbrutit skolgången för miljontals barn – Dorcas, 17, anpassar sig till det nya livet som flykting i Uganda och hoppas få gå i skolan
17-åriga Dorcas flydde från sitt hemland, Kongo-Kinshasa, mitt under en skoldag. I Uganda kämpar hon för att kunna gå i skolan och få tillräckligt med mat. KUH hjälper flyktingungdomar att bygga sig en bättre framtid.
Text: Elisa Rimaila Bild: Antti Yrjönen Översättning: Sonja Vuori
DE SVALASTE morgontimmarna är bäst lämpade för fältarbete. Den tunga gräftan med träskaft åstadkommer ett moln av damm då den träffar jorden, och Dorcas Uwamahoro, 17, spottar ut några bruna bönor ur munnen. Om regnet kommer i tid och i tillräcklig mängd kommer Dorcas familj om tre månader att ha bönor från sitt eget fält på sina tallrikar.
Solen står redan högt på himlen trots att fåglarna på kullarna omkring fältet knappt hunnit stämma upp till sin konsert. Dorcas hittar de sista bönorna i sina fickor, kastar dem på marken och drar med gräftan ett tunt lager jord över dem.
”Hemma i Kongo-Kinshasa var livet bra”, säger hon.
”Jag är ständigt hungrig och jag och mina familjemedlemmar måste arbeta hårt för att få något att äta. Mina kläder blir smutsiga och jag känner mig själv också smutsig”, säger Dorcas.
Dorcas Uwamahoro (i mitten) tappade bort sina föräldrar Salome Manizabayo (höger) och Jean Habiyaremye under flykten. I Uganda återförenades de tack vare sociala medier.
Livet som flykting har varit svårt för tonåriga Dorcas. I sitt nya hemland Uganda måste hon hjälpa sina föräldrar med olika jordbrukssyslor, så att familjen får lite mer mat på bordet.
Dorcas föräldrar gör allt de kan så att deras dotter och hennes yngre syskon kan gå i skola, trots att de är flyktingar.
Dorcas kom till Uganda som flykting våren 2022, strax efter att konflikten trappats upp igen i hennes hemregion i de östra delarna av Kongo-Kinshasa.
Flykten började mitt under skoldagen.
”Det började höras skottlossning runtomkring skolan. Min bror och jag sprang hem, men när vi kom fram till dörren insåg vi att våra föräldrar och resten av våra syskon inte längre var där. Vi slängde våra böcker och fortsatte springa”, minns Dorcas.
Konflikten i Kongo-Kinshasa startade långt innan Dorcas föddes. Under tre brutala decennier har mer än fem miljoner människor mist livet. Kongo-Kinshasa är ett enormt land, och konflikten i dess östra del är en av de mest bortglömda i världen: konflikten når rubrikerna främst när något större händer. Ett sådant ögonblick var i mars 2022, när väpnade grupper återigen blev aktiva och hundratusentals tvingades fly från sina hem.
I slutet av 2023 hade omkring en halv miljon kongoleser flytt över gränsen till grannlandet Uganda och nästan sex miljoner levde som flyktingar i sitt eget land. Den långa våldscykeln har redan haft en enorm inverkan på flera generationer av unga människor. Många har tvingats hoppa av skolan och leva ett liv skuggat av rädsla.
”Jag saknar mina vänner, men jag vet inte var de är”, säger Dorcas Uwamahoro. Hon flydde sitt hemland i april 2022, mitt under en skoldag.
Sociala medier förenade familjen som flytt Kongo-Kinshasa
När man blickar västerut från Dorcas nuvarande hem, den stora flyktingbosättningen Nakivale vid Ugandas södra gräns mot Kongo-Kinshasa, är det svårt att förstå vilka naturrikedomar som finns mellan de två länderna – och vilket mänskligt lidande de har orsakat på andra sidan gränsen.
Kongo-Kinshasa och dess östra granne Uganda skiljs åt av Edwardsjön, ett av Afrikas största vattendrag, och de karga Virungabergen. De är också kända i världen som ”de dimhöljda bergen”, tack vare den amerikanska etologen Dian Fosseys bästsäljande självbiografiska bok och Hollywoodfilmen baserad på den.
Istället för vild natur är de mjukt böljande kullarna runt Dorcas hem huvudsakligen planterade med matbananträd, eller matoke. På sluttningarna har man också plöjt åkrar för majs och bönor, och längs vägen som uppkommit i den rödbruna sanden går getter och ankoleboskap med sina långa horn sakta fram. Bland djuren vandrar människor som bär på bananknippen, vattenkanistrar och gräftor.
Dorcas kom till Uganda från östra Kongo-Kinshasa längs en annan rutt än resten av familjen. Tack vare smarttelefoner och sociala medier hittade familjemedlemmarna varandra strax efter att de passerat gränsen till flyktingmottagningen.
”Jag hade redan hunnit tänka att jag inte skulle få se mina föräldrar igen. Jag mådde fruktansvärt dåligt, men FN:s flyktingorgan UNCHR:s personal försäkrade mig om att det fanns hopp.”
”Jag blev otroligt glad då jag fick se dem”, säger Dorcas.
Enligt FN:s flyktingorgan ger Uganda skydd åt 1,5 miljoner flyktingar från Kongo-Kinshasa och Sydsudan. Siffrorna gör Uganda till det största flyktingmottagande landet i Afrika och det fjärde största i världen.
17-åriga Dorcas Uwamahoro har totalt åtta syskon. Förutom storebror har hon småsyskon som hon sköter när hennes föräldrar arbetar på fälten.
Dorcas familj bosatte sig i Nakivale flyktingläger, den plats där bosättningen av ugandiska flyktingar i tiderna började. Det är den äldsta flyktingbosättningen i hela Afrika, ursprungligen etablerad redan år 1958. Under sex decennier har Öst- och Centralafrika drabbats av en rad naturkatastrofer och konflikter som har tvingat miljontals människor att fly från sina hem.
År 2020 var området, som till sin storlek motsvarar kommunen Nakkila i Satakunta, hem för mer än 170 000 flyktingar från Kongo-Kinshasa, Burundi, Rwanda, Somalia, Etiopien och Eritrea. Flyttrörelsen är kontinuerlig. Vissa har stannat i årtionden, andra har fötts som flyktingar. Andra har haft tur och har kunnat återvända hem.
Dorcas (med ryggen mot kameran) mamma Salome Imanizabayo, 40, är en erfaren jordbrukare. Hemma i Kongo-Kinshasa hade familjen egna åkrar.
Flyktingskapet gjorde familjen beroende av mathjälp
FLYKTINGSKAPET har varit ett beskt piller att svälja för 17-åringen. Livet skiljer sig mycket från vad Dorcas är van vid. I hemlandet Kongo arbetade Dorcas pappa som lärare och hennes mamma brukade familjens egen mark. Dorcas gick i skolan och levde ett normalt tonårsliv, som inkluderade umgänge med vänner.
”Jag saknar mina vänner, men jag vet inte var de är nu. Under det uppblossade kriget gick alla sina egna vägar”, säger hon allvarligt.
När man lyssnar på Dorcas är det tydligt hur mycket hon oroar sig för framtiden. Största delen av elvapersonersfamiljens små medel går nu till mat. Varje familjemedlem får genom Världslivsmedelsprogrammet (WFP) både livsmedel som bönor, matolja, salt och majs samt lite pengar, men donationerna räcker inte för att täcka alla behov. Framför allt är det inte tillräckligt för att hålla familjens barn i skolan.
Et ole hyväksynyt markkinoinnin evästeitä nähdäksesi videon.
Se videon.
”Hemma i Kongo fanns det inga sådana problem. Här är skolgången ständigt hotad eftersom vi inte har råd med skolavgifterna”, säger hon.
I Uganda dröjde det tre månader innan Dorcas kunde gå till skolan.
”Jag undrade ständigt var jag skulle få tag på böcker och en skoluniform och om jag någonsin skulle få gå tillbaka till skolan. Jag var verkligen deprimerad”, säger hon.
Nu går Dorcas i skolan de flesta dagar. Dorcas fick skolmaterial, en ryggsäck och den uppmuntran hon behövde från Kyrkans Utlandshjälp, som med stöd av sin katastroffond sedan 2022 har arbetat med att få barn och ungdomar tillbaka till skolan i Nakivales flyktingbosättning.
Hjälpartiklarna från Världslivsmedelsprogrammet WFP har blivit en viktig del av Dorcas Uwamahoros, 17, (i mitten) matsäkerhet i Uganda. Dorcas hämtar en gång i månaden ransonen hon får från distributionsplatsen.
Uganda stöder flyktingarna som anländer genom att ge varje familj lite land där de kan odla mat åt sig. Dorcas Uwamahoros familj familj hackar åkern de fått i flyktingbosättningsområdet i Nakivale. Familjen planterade sin första bönskörd i september 2023.
Dorcas pappa Jean Habiyaremye, 42, arbetade som lärare i Kongo-Kinshasa. Han hoppas att möjligast många av hans barn f¨r gå i skola och att de får en så bra framtid som möjligt.
Dorcas familj har med nöd och näppe råd att betala för skolan, men inte för skolmaten. Hon tvingas ofta sitta med kurrande mage under eftermiddagens lektioner.
Skolmaten i Nakivale skulle kosta 60 000 shilling per termin, vilket motsvarar knappt 15 euro. För det skulle man kunna köpa en lunch i centrala Helsingfors, men för en flykting i Uganda är det mycket pengar.
Inflationen har drivit upp livsmedelspriserna också i Uganda. Samtidigt har stora traditionella hjälporganisationer som Världslivsmedelsprogrammet WFP och flyktingorganisationen UNHCR tvingats att drastiskt minska sitt bistånd på grund av brist på finansiering. WFP:s kontantbidrag per person i Ugandas flyktingområden är 12 000 shilling, eller cirka 2,90 euro per månad. Detta är långt under de cirka 2 euro per dag som definierats som gränsen för extrem fattigdom. Av Dorcas familjemedlemmar får en del hjälp i form av mat, andra i form av kontanter.
Bristen på finansiering beror till stor del på två saker: Det faktum att världens uppmärksamhet i hög grad har varit riktad mot Ukraina, inte Afrika. Samtidigt har kriserna i regionen förvärrats kraftigt på grund av klimatförändringar och politisk instabilitet, vilket har tvingat hundratusentals nya människor att fly från sina hem, inte bara i Kongo-Kinshasa utan även i länder som Sydsudan, Somalia, Etiopien och Sudan.
En av 17-åriga Dorcas uppgifter hemma är att förbereda sina sexåriga tvillingsyskon för skolan, och att föra dem dit. Dorcas är ledsen över att Asante Melody och Pacific Yvonne inte ens får mat under skoldagen, eftersom familjen är så fattig.
Språket i skolorna i Uganda skapar problem
Förutom en kurrande mage är det en annan sak som komplicerar skoldagen för Dorcas och många andra flyktingar.
”Hemma studerade vi på swahili och franska. Här talar lärarna bara engelska. På grund av mina bristande språkkunskaper fick jag flytta ner några årskurser.”
Efter att hon flydde Kongo-Kinshasa tappade Dorcas Uwamahoro (i mitten.) kontakten med sina vänner. I Uganda har hon fått nya vänner som delar erfarenheten att vara flykting. Kongoleserna Asante Ruzuba (till vänster.) och Neema Bizimana är Dorcas skolkompisar.
Språkutmaningen grämer flickan, men skolorna i flyktingområdena följer den officiella ugandiska läroplanen. Där definieras undervisningsspråket som engelska.
”Hemma var jag en av de bästa eleverna i min klass. Jag räckte alltid upp handen och förstod allt. Jag kände mig smart”, berättar hon.
För att klara sig i skolan måste Dorcas lära sig engelska. Ofta är hon frustrerad över hur svårt allting är.
”Jag förstod ingenting de första dagarna i skolan!”
Så småningom har Dorcas lärt sig språket och hon får också hjälp av en frivillig engelsklärare på skolan som själv har kommit som flykting från Kongo-Kinshasa.
Trots att skolgång på ett obekant språk är tungt vill Dorcas Uwamahoro tro att ihärdigt studerande öppnar dörrar i framtiden.
”Nu vet jag hur man säger hej och jag kan åtminstone hälsa på läraren i klassrummet”, säger Dorcas som tydligen undervärderar sina kunskaper en del. Den unga kvinnans favoritämnen i skolan är matematik och kemi – i dem klarar man sig med att räkna.
I Nakivale går flyktingar och lokala barn och ungdomar från området i samma skola. Språket förenar också flyktingar av olika nationaliteter. Dorcas säger att hon också får stöd av sina nya vänner som hon fick så snart hon kom till Uganda.
”Vi började lära känna varandra eftersom vi har ett gemensamt språk”, säger hon.
En av Dorcas nya vänner är Neema Bizimana, 19, som precis som Dorcas har varit tvungen att vänja sig vid ett nytt liv i ett främmande land. Tonårsflickornas familjer delar nu på samma, av den ugandiska staten donerade åker på flyktingområdet.
På bosättningsområdet för flyktingar i Nakivale får Dorcas Uwamahoro, 17, stöd i sitt slitande i skolan av kompisen Neema Bizimana, 19. Trots åldersskilnaden är flickorna på samma klass, eftersom båda varit tvunga att lära sig engelska för att kunna följa med undervisningen.
Dorcas och Neema hjälper som bäst sina föräldrar att plantera bönor på åkern. Skörden förväntas om tre månader. Flickorna hoppas att den egna skörden ska göra slut på den ständiga hungern.
Tröttheten och bekymren verkar ändå glömmas bort i sällskap med en vän. Under sina pauser fnittrar flickorna tillsammans där de lutar sig mot sina arbetsredskap.
”Jag har vänner här som ger mig hopp. De har bra idéer och de uppmuntrar mig också att gå kvar i skolan, oavsett vad som händer”, säger Dorcas.
År 2024 stöder Gemensamt Ansvar unga människors livshantering och framtidsutsikter i hemlandet och utomlands. Med intäkterna från insamlingen stöder Kyrkans Utlandhjälp genom sin katastroffond utbildningsbehoven på Ugandas flyktingbosättningar.
Delta i insamlingen Gemensamt Ansvar
Skicka textmeddelandet APU20 (donation 20 €) till numret 16588 eller skicka en valfri donation via MobilePay till numret 85050. (Tillstånd för penninginsamling RA/2020/639 ja ÅLR/2023/7525)
”Att få en utbildning är att lära sig tänka på nya sätt”
För unga flyktingar som bor i flyktingläger kan det vara nästintill omöjligt att få en universitetsutbildning. Avgifterna är höga och avstånden till universiteten långa. Därför stöder Kyrkans Utlandshjälp (KUH) tillsammans med FN:s flyktingorgan UNHCR 50 unga studerandes högskolestudier.
”HELA MITT liv har jag drömt om universitetsstudier, men jag visste inte hur jag kunde göra det möjligt”, säger Anita Magret, 24.
Anita Magret har drömt om universitetsstudier.
Hon sitter utanför en liten hydda i flyktinglägret Bidibidi i norra Uganda, ett av världens största flyktingläger med ca 270 000 invånare. Magret studerar socialt arbete och har kommit hem från Ugandan Christian University, ett av Ugandas toppuniversitet, för att göra sin praktik.
”När det blev klart att jag får stipendiet var det en tårdrypt fest. Hela familjen var så lycklig.”
Luate Richard, 22, har också återvänt till Bidibidi från Kampala, där han studerar mikrofinansiering. Inom mikrofinansiering identifieras så kallade aktiva medellösa – människor som inte har pengar men har stark vilja att grunda eget. Sedan får de finansiering för att komma igång.
”Stipendiet jag fått täcker mitt boende, maten, skolavgifterna och datorn jag behöver för att studera. Min familj skulle aldrig ha råd med det här”, säger han.
Stora planer
Magret och Richard är båda flyktingar från Sydsudan. Båda är också sina respektive familjers första universitetsstuderande.
”Den här möjligheten betyder så mycket för mig. Det betyder också mycket för min familj”, säger Richard.
De två har mer än så gemensamt. Båda talar också väldigt starkt för att de vill använda sina nya kunskaper för att hjälpa människor i samma situation som de själva varit i.
”Det kändes som att jag var tvungen att åka iväg för att kunna komma tillbaka och hjälpa. Jag valde att studera socialt arbete för att jag vill vara till nytta för mitt samhälle och hjälpa dem som haft en liknande uppväxt som jag hade.”
Luate Richard vill använda det han lärt sig för att gynna sitt hemsamhälle. Därför gör han också sin praktik i Bidibidi.
Richard har liknande planer. Han säger att det viktigaste har varit att vidga sina vyer.
”När du bor i ett flyktingläger är det lätt att falla in i tankebanor där vardagliga svårigheter och fattigdom är normen. Men en utbildning gör att jag ser andra saker, att jag lär mig tänka i nya banor. Tack vare det har jag en möjlighet att ändra riktningen för mig själv och mitt samhälle.”
Magret tycker också att det är viktigt att veta vad som existerar utanför lägret.
”Jag har träffat grupper av unga skolflickor här i lägret för att övertyga dem att något sådant här är möjligt. Jag vill att de får mod och hopp av att höra om mitt stipendium och mina studier.”
På Kakuma-Kalobeyei flyktingläger i norra Kenya är behovet av mentalvårdstjänster skriande. Lägrets invånare har flytt mord och våldtäkter, och det dagliga livet på lägret är fortsatt utmanande. Behovet av hjälp är enormt och även arbetet som psykolog är krävande. Hur kan man se till att man själv orkar mitt bland alla svårigheter?
”DET ÄR VIKTIGT att ha en målsättning i livet”, säger läraren inför en grupp på cirka fyrtio elever. Eleverna lyssnar koncentrerat trots att det är väldigt hett i klassrummet, över 30 grader.
”Vad kunde vara en bra målsättning i livet?”
”Ett trevligt hus”, svarar en.
”Möjligheten att äta godis”, svarar en annan. En tredje ropar ”en bra fru” och alla brister ut i skratt.
I KENYA hade skolorna ett par veckor lov i maj, men på Kalobeyei flyktingläger pågår ett levnadskunskapstläger. På det övar man till exempel självkännedom, att lägga upp mål i livet och att lösa konflikter.
Flyktinglägret är ett av världens största och där bor cirka 300 000 flyktingar. Största delen är barn och unga. Många av dem lever ensamma eller med sina syskon för att deras föräldrar antingen har försvunnit eller dött.
200 barn, som under den föregående terminen regelbundet har kommit till skolan, har bjudits in till lägret. Inbjudan är förutom en belöning – man får skolmat på lägret – också ett sätt att sprida budskapet. Unga som deltagit i lägret lär antagligen ut färdigheterna för sina kompisar i framtiden.
”Vi märkte att de unga kan hamna i trubbel under skolloven. Somliga går med i gäng, andra blir gravida. Därför bestämde vi att det är bra att ordna ett läger där vi lär ut nyttiga livsfärdigheter”, säger Maureen Achieng, 25.
Varje vecka kommer det nya invånare till Kakuma-Kalobeyei lägret från grannländerna. Största delen är barn och ungdomar.
Maureen Achieng är psykolog vid Kyrkans Utlandshjälps fältkontor i Kakuma-Kalobeyei. Hennes uppgift är att stöda barnens och ungdomarnas psykosociala välmående och ge råd för att underlätta svåra situationer.
Varje vecka kommer det nya invånare till lägret från grannländerna. För tillfället kommer flest flyktingar från Burundi, då folk flyr våldet som pågått där i åratal; en del flyr inte ens för första gången. Samtidigt väntar man på hurudana följder konflikten som bröt ut i Sudan i april ska få i Kenya.
”Barnen här har många slags problem: allvarliga trauman från hemlandet eller flykten; misshandel hemma; tonårsgraviditeter. Utöver det har vi ungas normala problem, så som pressen att klara sig bra i skolan eller hjärtesorger”, säger Maureen Achieng.
NÄR MAN BEARBETAR stora problem är det viktigt att ta ett litet steg i taget. Maureen Achieng råder de unga att ställa upp mål och fira de små segrarna. Det är speciellt viktigt att betona vikten av utbildning för flickorna, som vanligen pressas att gifta sig som väldigt unga. Burundiska Nelly Havyarimana, 15, vet hur det känns.
”Vi kom till Kenya med min mamma och mina systrar 2017. Vi måste lämna hemmet då min pappa dog. Eftersom jag inte hade några bröder, ville släktingarna gifta bort oss flickor. Min mamma ville att vi skulle få chansen att studera, och vi flydde hit.”
På levnadskunskapstlägret har Havyarimana lärt sig vikten av målsättningar.
”Jag skulle vilja bli kirurg som stor. Det kan man inte bli om man inte arbetar hårt. Man måste kunna fatta beslut för sin framtid och sätta upp mål längs med vägen. Men jag är hoppfull.”
En annan nyttig färdighet som Havyarimana har lärt sig på lägret är konfliktlösning. Det bor många nationaliteter på flyktinglägret och ett gemensamt språk saknas ofta. Därför kan konflikter blossa upp.
”Nu vet jag att det lönar sig att söka stöd från andra grupper. Om till exempel folk från Burundi och Sudan bråkar sinsemellan, lönar det sig för mig att få åtminstone en sudanes på min sida, kanske andra också. Parterna i konflikten lugnar sig när de märker att alla vill att de ska sluta.”
FÖRUTOM LÄGRET, har psykologen Maureen Achieng även andra ansvarsområden. Hon erbjuder psykosocialt stöd åt skolelever. I praktiken betyder det terapi, studiehandledning, att reda ut problem, och mycket annat. Arbetet är mentalt tungt till och med för en yrkesperson.
”Jag har många gånger levt mig in i barnets situation där föräldrarna har mördats eller en närstående blivit våldtagen inför barnets ögon. För att finna skydd har de tvingats gå till fots i många dagar i streck utan sömn, mat eller vatten.”
Maureen Achieng är också med i en samarbetsgrupp organisationer emellan för att förhindra självmord. Den senaste tiden har både drogmissbruket och självmordsförsöken ökat alarmerande mycket i lägret.
”Den absolut största orsaken är de ångestframkallande levnadsförhållandena. Hela 70 procent av personerna med självskadebeteende berättar att levnadsförhållandena är orsaken till beteendet. Detsamma gäller droganvändningen. Det är ett sätt att fly verkligheten och hopplösheten.”
Självmordspreventionsgruppen söker upp personer i riskgrupperna och engagerar hela samhället i att känna igen varningssignalerna omkring dem.
”Med försäljarna i lägret kommer vi till exempel överens om att de ska ställa ett par följdfrågor om någon vill köpa ett rep. Vad ska det här användas till? Aha, till att binda fast ett djur. Vilket slags djur? Och så vidare. På det här sättet ger många upp sina planer, åtminstone för stunden.”
Att dagligen ha att göra med något sådant som självmord kräver mycket av en människa. Maureen Achieng tycker att det är viktigt att hon på fritiden kan distansera sig från sitt jobb. Det är inte lätt. De hjälpbehövande är många, och arbetstiden räcker inte till allt. Dessutom bor de anställda i tämligen enkla förhållanden, nära varandra.
”Fastän man försöker koppla av styrs diskussionerna med kollegerna alltid tillbaka till jobbsaker. Och de är svårt att undvika kolleger om de bor i lägenheterna brevid.”
Maureen Achieng tycker att det är viktigt att hon på fritiden kan distansera sig från sitt jobb. Det är inte lätt. De hjälpbehövande är många, och arbetstiden räcker inte till allt.
Å ANDRA SIDAN är det viktigt att gå igenom sådant som tynger en. Maureen Achieng är lycklig över att ha en äldre, utomstående kollega som hon kan lufta sina tankar med och få goda råd av för att lösa svåra fall.
För Maureen Achieng, som kommer från Nairobi, krävde det också en hel del anpassning att vänja sig vid flyktinglägrets små cirklar. Det viktigaste var att göra det egna hemmet hemtrevligt.
”Den viktigaste saken i mitt hem är spelkonsolen, som jag tar med överallt”, skrattar Maureen Achieng. Hon berättar att hon är ett stort fan av Formel 1 och spelar bland annat bilspel. Förutom konsolen har Achieng hämtat med sig sina favoritdelikatesser och börjat måla.
”Ibland har vi konstverkstäder för barnen. Jag kan av egen erfarenhet berätta att konstterapi fungerar”, ler hon.
Maureen Achieng arbetar enligt ett rotationssystem. Förutom vanliga semestrar har hon efter sju arbetsveckor en vecka ledigt.
”Skriv med stora bokstäver i artikeln att rotationsledigheten är absolut nödvändig”, uppmanar Aschieng.
”Efter fem veckor märker man på kollegerna att de är utmattade. De blir lättretliga. I synnerhet de som har familj saknar sina närstående, eftersom man inte kan ta med sin man eller fru eller sina barn hit. En veckas ledighet hjälper mycket.
PSYKOLOGERNA ÄR INTE de enda som tvingas fundera på hur de ska förhålla sig till historierna som eleverna berättar. Även lärarna hör dem regelbundet, och speciellt lärarna med flyktingbakgrund kan ha egna obearbetade trauman som kan aktiveras. Därför ordnas kamratstödscirklar för lärarna där de kan gå igenom sina erfarenheter.
Den månatliga ritualen är mycket viktig för lärarna. I det tomma klassrummet sitter kring tio personer i en ring. I tur och ordning berättar de vad som bekymrar dem mest för tillfället.
”Här kan vi öppet tala om våra problem och om hur vi kan handskas med våra klasser på bästa möjliga sätt”, säger Edward Festo, läraren i engelska och samhällskunskap.
Och det behövs. Gruppstorlekarna kan med lätthet vara kring tvåhundra elever, vilket gör lärarens jobb svårt.
”Min röst är hes varje dag då jag kommer hem. Dessutom är jag ofta mentalt trött.”
Festo, som kommer från Sydsudan, bestämde sig för att fly inbördeskriget som 19-åring år 2016. Han tog till flykten när några av hans syskon dödades.
”Jag bodde i den norra delen av landet så det var svårt att fly genom ett land i inbördeskrig. Vi förlorade många människoliv under resan”, säger Festo.
Eftersom många skolelever har liknande bakgrund, kan historierna få gamla känslor att komma till ytan.
”Vi har fått mycket stöd för våra trauman. Vi måste alltid, i varje situation, vara den professionella och vuxna. Utan terapi och en heltäckande utbildning skulle det vara mycket svårare att hålla huvudet kallt under jobbiga stunder”, säger Festo.
Han säger sig förstå de yngre generationernas svårigheter och illamående.
”Allt är svårare nuförtiden. När vi kom fick vi skolböcker, skoluniformer och en gratis utbildning. Dagens unga måste betala böckerna och kläderna själva.”
Terapin har hjälpt Festo att bearbeta andra saker också.
”Det var fasansfullt att leva mitt i inbördeskriget. Man tvingas göra hemska saker, sluta sig till onda grupper. Tack vare terapin har jag förändrats.”
LÄRARNA är inte de enda som drar nytta av terapi. Sjätteklassisten Rashidi Shabani, 16, berättar att han förut var mycket lättretad.
”Jag hade kort stubin. När jag var ute med mina kompisar kunde jag bli arg och vi började gräla. Terapin har hjälp mig. Vi har talat om vad som får mig att bli arg och hurudana känslor jag har.”
”Nuförtiden, om jag hamnar i en svår situation, andas jag djupt eller berättar för de andra hur jag känner mig. Då avdunstar min ilska och jag känner mig fri och stressfri.”
Shabani flydde kriget i Demokratiska republiken Kongo tillsammans med sin mamma och sina syskon år 2016. Han berättar att han i framtiden vill hjälpa också sina vänner att hantera sina känslor. Han hoppas att hjälpandet kan bli hans karriär.
”Jag skulle vilja bli psykolog när jag blir stor. Jag har fått mycket hjälp av psykologer, de gör så mycket gott. Som vuxen skulle jag vilja vara som de.”
Kontantbidrag bygger framtiden på flyktingläger i Somalia
Somalia är på brinken till hungersnöd på grund av torka, försämrad säkerhetssituation och stigande matpriser. Kyrkans Utlandshjälp hjälper internflyktingar med kontantstöd så att de kan skaffa sig mat och en utkomst.
VARJE DAG anländer nya människor till lägret Tawakal i Baidoa. De plågas av hunger, förlust av sitt levebröd och rädsla för våldsamheter. Att vistas på lägret innebär ändå inte att problemen är över. Det är svårt att hitta mat och rent vatten, skydden kollapsar och på grund av dålig hygien sprids sjukdomar. På lägrets få hälsostationer finns alarmerande många barn som lider av undernäring.
Den humanitära hjälpen blir dyrare när den världsomspännande inflationen förändrar marknaden tillsammans med de globala följderna av anfallskriget i Ukraina. Ungefär 90 procent av det spannmål som används i Somalia har kommit via Svarta havet, vilket har lett till att priserna i även Baidoa stigit med upp till 50 procent.
Krisen påverkar också på lång sikt. Ungefär 70 procent av de somaliska barnen går inte i skola på grund av torkan. Hälften av barnen i flyktinglägret får inte någon utbildning alls.
KUH hjälper de mest utsatta familjerna som kommer till lägret. Flera av dem är tidigare bönder som har förlorat sitt land och sin boskap till torkan och till terrorister. Med hjälp av kontantstödet kan de skaffa sig en ny utkomst och låta barnen gå i skola. Två somalier som fått kontantstöd av KUH och en av KUH:s anställda berättar om sina erfarenheter från lägret.
Fadumo Nuur har sju barn. Nödkontantstödet från Kyrkans Utlandshjälp har hjälpt mycket och hon är glad att höra att kontantstödet fortsätter. Bild: Mahamud Utaama / KUH
Faduma Nour Husein kom till lägret med sin man och sju barn
”Ärligt talat är livet i lägret eländigt. Tidigare bodde vi i en stad där vi jobbade inom jordbruk men här är vi flyktingar som bor i slummen.
När vi kom hit försökte vi hyra ett hus vilket visade sig vara mycket svårt. Alltid i slutet av månaden kom ägaren för att kräva hyran. Eftersom vi inte hade pengar var vi tvungna att flytta till ett läger för internflyktingar. Vi klarar oss genom att göra sporadiska jobb.
Min man tar hand om boskapen som exporteras från Kenya till Somalias huvudstad Mogadishu. Han är alltid på språng. Själv lyckades jag grunda ett litet företag. Jag började med att baka, sedan sälja mjölk. Nu säljer jag frukt och grönsaker.
Med hjälp av inkomsterna kan jag köpa mat för min familj och betala skolavgifterna. Fyra av mina barn går i både vanlig skola och koranskola. Min 19-åriga förstfödda dotter utexamineras snart från gymnasiet i Baidoa. Jag betalar 15 amerikanska dollar i månaden för hennes utbildning.
Jag jobbar hårt så att vi ska klara oss och nu klarar vi oss bättre. Nödkontantstödet från Kyrkans Utlandshjälp har hjälpt mycket och vi var glada att höra att kontantstödet fortsätter.
Min kortsiktiga plan är att använda alla kommande kontantstöd för att utvidga mitt företag. Min långsiktiga plan är att bosätta mig i Baidoa, ge mina barn en utbildning och hitta ett riktigt jobb. Om jag skulle få en bit land skulle jag kunna flytta dit och slå ner bopålarna.”
”Vi ber biståndsorganisationer att bistå oss på alla sätt de bara kan: med mat, tält, sim-kort, myggnät, liggunderlag och så vidare”, berättar Harraw Ali Borrow. Bild: Mahamud Utaama / KUH
Harraw Ali Borrow är pappa till 14 barn som blivit representant för boendena i lägret
”Vårt liv hemma i Dinsoor hade blivit outhärdligt: priserna på varor dubblades och vi hade inga inkomster. Åsnekärran var vårt enda fordon men på grund av striderna dödades djuren ofta och kärran brändes. Om nätterna hördes artillerield och ljudet av automatvapen. Många hus förstördes i bombningar. Därför flydde vi, för att rädda våra barn. De som stannade lever fortfarande ett eländigt liv.
När vi kom till lägret i Tawkal fick vi hälsovård och annat stöd. Nu har antalet människor ökat på grund av upprepade torrperioder och människorna här får knappt någon hjälp längre. Varje dag anländer människor som flyr krig och fattigdom och många går hungriga i flera dagar.
Vi ber biståndsorganisationer att bistå oss på alla sätt de bara kan: med mat, tält, sim-kort, myggnät, liggunderlag och så vidare. Kyrkans Utlandshjälps nödkontantstöd har blivit en enorm hjälp. Människor använder pengarna för att försörja sina familjer och hjälpa grannar i nöd. En del har investerat pengar för att starta eller utvidga företagsverksamhet, såsom att samla in och sälja ved, sälja och köpa mjölk samt fungera som köpmän.
Även jag investerade mitt första kontantstöd från KUH i ett försäljningsstånd och startade ett litet företag. Jag klarar mig bättre nu än innan och har flyttat min lilla dagligvaruhandel från lägret till huvudvägen där affärerna löper bättre.
De stigande levnadskostnaderna har oroat mig mycket de senaste månaderna. Om vi är beroende av biståndsorganisationernas stöd kan vi vara i knipa när stödet tar slut. Våra barn behöver mat, kläder och utbildning.
Hunger är ett av de största problemen för lägrets invånare. Andra bekymmer handlar om att de tillfälliga skyddens plast slits och rivs sönder, att vi är beroende av kontantstöden och att det inte finns drickbart vatten i närheten. Det kan ta 4–5 timmar att gå efter vatten, inklusive promenaden och köandet.”
Zeynab Mohamed säger att den främsta orsaken för människor i Baidoa att komma till lägret är det dåliga säkerhetsläget i Dinsoor. Bild: Mahamud Utaama / KUH
Zeynab Mohamed Abdi är koordinator för KUH:s humanitära bistånd och jobbar på flyktinglägret i Baidoa
”Största delen av flyktingarna som bor i Tawakallägret är bönder, köpmän och människor som haft tillfälliga jobb i Dinsoor, som ligger flera tiotals kilometer ifrån Baidoa.
De kommer till lägret av flera olika orsaker. Den främsta orsaken är det dåliga säkerhetsläget i Dinsoor. Den andra är torkan som har påverkat deras levebröd – det finns knappt om odlingsmarker och nötkreatur. Familjerna har haft svårt att hitta andra sätt att försörja sig själva.
Kriget som Ryssland startade i Ukraina har höjt matpriserna, vilket har ökat människors vardagliga utmaningar. Till exempel bränsle- och transportpriserna har stigit dramatiskt. Eftersom största delen av matvarorna kommer till lägret från huvudstaden har priserna stigit rejält. Konsumenten kan ibland betala det dubbla av ursprungspriset. Många lider av hunger för att de inte har råd med de mest nödvändiga varorna.
Kyrkans Utlandshjälp har hjälpt de mest utsatta familjerna med nödkontantstöd. Till en början får varje familj 80 amerikanska dollar i tre månaders tid. Efter det fortsätter hjälpen ofta ytterligare tre månader om det behövs. Mottagarna får använda pengarna som de själva vill.
Jag känner medlidande för flyktingarna och deras plågor, eftersom de lever utan stadigt skydd och stabila inkomster. Vi hoppas att KUH:s stöd hjälper att förbättra deras förhållanden och i vissa situationer även att förändra familjernas liv.
Under sommaren och hösten 2022 har KUH gett bistånd till 700 familjer i Baidoa. I början av 2023 finns det totalt 1 100 familjer som får bistånd. De får månatligen ett stöd på 80 amerikanska dollar. Ensamstående mammor, barn, åldringar och personer med funktionsvariationer har förtur. Under förra hjälpperioden stödde vi 5 646 människor.”
Text: Ruth Owen Översättning: Michaela von Kügelgen Foto: Mahamud Utaama
Jag gav pengar, jag läste nyheterna – vad kan jag göra nu?
Kriget i Ukraina har pågått i flera veckor redan. Bilderna som synts i nyheterna har varit råa och det har också den information som förmedlats från konflikten varit.
RÄDSLA OCH SORG förlamar, men samtidigt har de känslorna fått finländare att ta tag i saken med sällan skådad energi och empati. Många har gett pengar, en del har också gett saker. Vissa har öppnat sina hem för dem som kommit till Finland efter att ha lämnat sina hem och allt annat bakom sig, förutom sina närmaste familjemedlemmar och kläderna de har på sig.
I tv-rutan, på sociala medier och i tidningar ser kriget ändå ut att bli allt värre och råare. Man känner sig kraftlös. Vad kan jag ännu göra, så att det skulle kännas som att jag gjort tillräckligt?
DE DÅLIGA NYHETERNA är att kriget redan har förorsakat en massiv humanitär kris i Ukraina. Att rätta till det kommer att ta tid. Det kommer också att krävas mycket arbete för att hjälpa de miljontals människor som blivit flyktingar – både inom Ukraina och utanför landets gränser.
Behovet av humanitär nödhjälp, rent vatten, skydd samt varma kläder och filtar i Ukraina har fått finländarna att ge miljontals euro till Kyrkans Utlandshjälp och andra organisationer.
Kriget har ändå på bara några veckor förstört miljontals ukrainares hem, skolor, möjligheter till sjukvård och till att livnära sig. De förstörda skolorna och traumat efter kriget kan hota flera generationer.
Tyvärr lider människor nöd också på andra ställen i världen. I Östaftrika hotar hungersnöd miljontals människor, på grund av att regnsäsongen har uteblivit tre år i rad. Varje euro är viktig och till exempel att bli månadsgivare är ett sätt att försäkra sig om att offer i krig och katastrofer får långsiktig hjälp.
Kan man göra annat än att hoppas på att kriget snart tar slut och vänta på stunden då vi kan börja bygga upp allt igen?
I SLUTET AV FEBRUARI började en humanitär kris i Europa. Till sin natur är en sådan kris mer som en långdistanssträcka eller en ultramaraton, inte en snabb sprint där det lönar sig att klämma ur sig alla krafter under de första hundra metrarna. Det är lättare att orka hjälpa andra om man först tar hand om sitt eget ork.
Det är fullt tillåtet att sakta in, samla energi och förbereda sig på att behovet av hjälp kommer att finnas långt in i framtiden. Kriget kommer indirekt att påverka många länder också utanför Ukrainas gränser – bland annat i form av förhöjda mat- och bränslepriser. Det kommer att slå hårt, speciellt mot de Afrikanska låginkomstländernas ekonomier. Det värsta som kan hända nu är att vi blir cyniska inför all ondska och att vi blir trötta på att se dem lida som behöver hjälp allra mest, oberoende om det är frågan om människor som flyr kriget i Ukraina eller dem som lider av livsmedelsbrist i torkan i Östafrika.
Kom ihåg att koppla loss en stund. Du har redan gjort mycket.
P.S. Mieli rf har samlat en hop bra tips om hur man kan lugna ner sig under en kris. Själv har jag märkt att om jag fokuserar på att hjälpa andra påminner det mig om allt gott i värden. Som motvikt behöver jag ändå koppla loss från nätet och hålla pratstunder ansikte mot ansikte med vänner och bekanta. Lugna promenader i naturen med min hund hjälper också.
Text: Elisa Rimaila Författaren är kommunikationsspecialist för Kyrkans Utlandshjälp Översättning: Björn Udd
Kriget i Ukraina har fört med sig en ny flyktingkris i Europa, men de kriser som existerat innan kriget har inte försvunnit någonstans. Vi listade 10+1 fakta, saker som är bra att komma ihåg när det gäller flyktingläget i världen.
1. Det finns massor av flyktingar
Fler människor än någonsin har tvingats lämna sina hem: i slutet av år 2020 hade 82,4 miljoner människor tvingats på flykt. Redan då hade antalet fördubblats under de senaste tio åren. I praktiken lever en procent av världens befolkning mot sin vilja någon annanstans än hemma. 26,4 miljoner av dessa flyktingar har tvingats lämna sina hemländer. Eftersom siffrorna är från 2020 inkluderar de inte dem som flytt kriget i Ukraina. Antalet flyktingar som lämnat Ukraina var i mitten på april 4,5 miljoner och antalet interna flyktingar är ännu större.
2. Människor drivs på flykt världen om
I slutet av 2020 kom ungefär två tredjedelar av världens flyktingar från bara några länder: Afghanistan, Kongo-Kinshasa, Myanmar, Sydsudan och Syrien. Europa har under de senaste åren närmast tagit emot flyktingar, men flyktingkrisen som fått sitt ursprung i kriget i Ukraina är väldigt stor och snabb, också på en världshistorisk skala.
3. Människor drivs på flykt av olika orsaker
Den mest synliga orsaken att lämna sina hem är ett krig eller en väpnad konflikt. Förutom det kan en allt värre klimatkris och naturkatastrofer kan göra områden obeboeliga, åtminstone för stunden. Det syns till exempel under den pågående torkan i Östafrika. Också politik kan driva människor på flykt. Miljontals människor har till exempel lämnat Venezuela på grund av finanskrisen och människorättsbrotten där. En kris är inte alltid riktad mot hela befolkningen, utan den kan rikta sig mot en specifik folkgrupp, som sexuella minoriteter.
4. Utvecklingsländer tar emot mest flyktingar
Många av länderna som tar emot mest flyktingar är utvecklingsländer och länder med en skör demokrati. I Afrika ligger Uganda mitt bland konflikter och naturkatastrofer och landet tar emot flyktingar från bland annat Kongo-Kinshasa, Sydsudan, Burundi och Etiopien. Libanon, som själv hamnat i kris, står värd för en betydande del av de syriska flyktingarna. Länder som tar emot flyktingar behöver stöd från det internationella samfundet för att kunna erbjuda tillräcklig hjälp, både åt sina egna medborgare och åt flyktingarna.
5. Alla flyktingar bor inte i tältläger
De bilder vi ser på flyktingar är ofta från flyktingläger. Det kan ge en ensidig och felaktig bild, eftersom största delen av världens flyktingar bor i städer. Dessutom finns det i många delar av världen områden där flyktingar bosatt sig, som sedan blivit permanenta tätorter. I Uganda får flyktingar en liten tomt och rättighet att arbeta, gå i skola och använda social- och hälsovårdstjänster.
6. Kvinnor, barn och sårbara grupper är speciellt utsatta
I kriser riskerar speciellt kvinnor och barn att bli utnyttjade. Också människor som är beroende av andra människors hjälp, som åldringar och människor med funktionshinder, är i sårbar position. De behöver beskydd, så att de inte blir offer för till exempel människohandel.
7. Flyktingbarn och -ungdomar kan bli förlorad generation
Av alla som drivits på flykt är 40 procent barn. Om deras skolgång avbryts på grund av att de tvingats lämna sina hem kan de falla flera år efter i inlärningen. Det, i sin tur, gör att det senare blir svårt att utbilda sig och hitta ett arbete att livnära sig på. Också tron på framtiden är viktig. Utan det riskerar barn och unga att rekryteras och radikaliseras av terroristorganisationer.
8. Man kan också vara på flykt i hemlandet
Över hälften av dem som tvingats lämna sina hem är nu flyktingar i sina hemländer. De har stannat kvar i sina hemländer men kan inte bo på sin hemort. En konflikt eller en naturkatastrof kan ha gjort det omöjligt att bo på hemorten, medan andra delar av landet kan vara relativt trygga att bo i. Många flyktingar vill stanna nära sina hem och undviker därför att fly till sina grannländer. Drömmen kan vara att få återvända hem möjligast snabbt.
9. En del kriser pågår i årtionden
Konflikter drar ut på tiden, återuppbyggnad efter en naturkatastrof kan räcka längre än väntat och politisk förföljelse kan fortsätta också efter att regeringen bytts ut. Till exempel skulle FN:s hjälporganisation för Palestinaflyktingar (UNRWA) bara vara ett tillfälligt hjälpmedel, men organisationen har existerat i över 70 år.
10. Också de som hjälper lider av resursbrist
Solidariteten gentemot de Ukrainska flyktingarna har varit exceptionell och hjälporganisationerna har fått betydande gåvor både av företag och privatpersoner för att kunna hjälpa ukrainarna. Organisationerna är ändå oroliga över att sådana pengar som tidigare lovats till viktiga biståndsprojekt nu kan flyttas till försvarsbudgeten eller till Ukraina. Bristen på hjälp på andra håll i världen gör kriserna svårare och kan leda till global instabilitet. Investeringar i att förebygga klimatkrisen är också viktiga, eftersom det genom klimatåtgärder går att minska antalet människor som drivs på flykt, eller i vissa fall undvika det totalt, genom att se till att områdena är livsdugliga.
+1. Flyktingar är i kärnan av Kyrkans Utlandshjälps verksamhet
Ett av Kyrkans Utlandshjälps viktigaste teman är utbildning. Att erbjuda utbildning åt flyktingar är en betydande del av organisationens verksamhet. Kyrkans Utlandshjälp anser att barn och unga måste få fortsätta sin utbildning, också i krissituationer. Därför stödjer organisationen utbildning också i etablerade flyktingsamhällen, för att erbjuda en yrkesutbildning som siktar på att hitta jobb eller starta eget företag. Förutom utbildning är Kyrkans Utlandshjälps arbete centrerat kring att trygga sitt uppehälle samt fredsarbete.
Källor: Kyrkans Utlandshjälps landsrepresentant i Uganda Wycliffe Nsheka, chefen för Kyrkans Utlandshjälps påverkansarbete Tapio Laakso, FN:s Global Humanitarian Overview
Text: Anne Salomäki Illustration: Carla Ladau Översättning: Björn Udd
”Alla försökte ta sig till säkerhet” – Kyrkans Utlandshjälp följde med de första veckorna av kriget i Ukraina och hur vanliga människor blev flyktingar
På våren 2022 tog sig först tusentals, sedan hundratals tusen och till slut miljontals ukrainare över gränsen till grannländerna för att söka skydd. Ännu fler än det lever som interna flyktingar i Ukraina. Vi dokumenterade flyktingkrisen på ort och ställe i tre veckors tid.
I BÖRJAN AV MARS är det lugnt på de små vägarna i den lilla byn Barabás i östra Ungern, trots att Europa går igenom sin svåraste kris sedan andra världskriget. Gränsen till Ukraina ligger på endast några minuters köravstånd från byn och på andra sidan gränsen är kriget i full gång.
I flyktingskyddet som grundats i byahuset i Barabás värmer sig familjer som tagit sig över gränsen medan frivilligarbetare serverar mat och dryck åt dem. Vägen har varit lång, men barnen är ännu fulla av energi. De sitter runt borden och ritar, vissa fnittrar ivrigt.
Kristina och sin katt flydde första gängen 2014 från Luhansk i östra Ukraina.
Utanförhuset står Kristina, vars ögon ser ut att vara ömma av gråt. Den unga kvinnan har redan två gånger flytt undan ryska militäroperationer, första gången 2014 från Luhansk i östra Ukraina och nu från sitt hem i den ukrainska huvudstaden Kiev. Att komma ombord på tåget som tog flyktingar bort från Kiev var inte lätt.
”Människorna hamnade i panik och började skuffa varandra”, säger Kristina, som flydde med sin mamma och sin katt. ”Varenda en försökte ta sig till säkerhet”.
I flyktingskyddet som grundats i byahuset i Barabás värmer sig familjer som tagit sig över gränsen medan frivilligarbetare serverar mat och dryck åt dem.
På gränsstationerna mellan Ukraina och Ungern torkar männen tårarna och kramar de nedstämda kvinnorna och barnen som fortsätter över gränsen för att ta sig till en trygg plats. Männen i stridsduglig ålder återvänder över Karpaterna tillbaka till sina hem eller sina militära poster. Ingen vet ifall det här är ett sista farväl.
Miljontals ukrainare har tvingats lämna sitt hemland
Även om miljontals ukrainare har tvingats lämna sitt hemland lever ännu fler som flyktingar inom landet. I gränsstaden Berehove inkvarterar en skolbyggnad 80 interna ukrainska flyktingar. I ett litet rum sitter en familj på fem personer.
Familjen som jobbade på teatern i Charkiv och flydde västerut med buss när de första bomberna föll och striderna inleddes.
”Jag lämnade vänner i Charkiv, de som inte kunde eller inte ville fly av olika skäl. Jag känner mig urusel, eftersom jag inte kan hjälpa dem alls”, säger Daria.
Ljubov, Daria, Alica och Masha lämnade allt bakom de när kriget började.
Kriget har pågått i en vecka och familjen behöver redan något att göra. Familjens pappa Kirill har lyckats få en arbetsintervju, som han ska på nästa dag.
Den 11 mars träffar vi Anna på Lvivs järnvägsstation, där hon huttrar i kylan tillsammans med sin mamma Natalia och sin katt Gorgik. Sällskapet vill ta sig över gränsen till väst. Mamman och dottern hoppas att de hittar jobb möjligast snabbt – och när kriget är slut vill de tillbaka till Ukraina, understryker Anna.
Kyryl är 6 år gamla och han är full av energi.
I utkanten av Lviv står 6 år gamla Kyryl och lutar sig mot dörrkarmen. Han är full av energi och börjar snabbt studsa omkring i rummet fyllt av madrasser. Det busiga lilla barnet har flytt från Kiev och nu bott i fyra dagar i det provisoriska flyktingskyddet som öppnats i en kyrka.
Kyryls syster står bredvid och säger att hon inte tror att han förstår att han är på flykt. Många föräldrar säger samma sak: barnen förhåller sig till situationen som till en konstig semesterresa. De fortsätter leka direkt då de får en chans.
Skolan har nu blivit en temporär hemplats för flyktingar
Sedan mitten av marshar gränsstaden Berehove varit fylld av ukrainska internflyktingar. Kyrkans Utlandshjälp har tillsammans med systerorganisationen Hungarian Interchurch Aid stött flyktingskydden med matförsändelser och andra förnödenheter. Det största jobbet gör ändå de lokala frivilligarbetarna.
Skolan har nu blivit en temporär hemplats för flyktingar, och köket i huset leds av Ivonna Kobypyavska. Ivonna och hennes köksteam tillreder 400 måltider per dag för att flyktingarnas magar ska hållas fulla. För bara en månad sedan räckte det att laga mat för 40 elever. ”Men det är ingen stor sak”, säger Ivonna.
En Köksteam tillreder 400 måltider per dag för att flyktingarnas magar ska hållas fulla. För bara en månad sedan räckte det att laga mat för 40 elever.
En av familjerna som ännu också bor i flyktingskyddet är teaterfamiljen från Charkiv, som vi mötte för några veckor sedan. Deras framtidsplaner är fortfarande oklara, pappa Kirill har inte hittat jobb. Vi önskar dem lycka till.
I mitten på april får jag ett meddelande i telefonen. Daria från teaterfamiljen meddelar att hon åkt till Italien för att pröva lyckan där. Resten av familjens flickor är i Georgien. Endast pappa Kirill har stannat i Berehove.
Text: Ulriikka Myöhänen Bild: Antti Yrjönen Översättning: Björn Udd
Även om miljontals ukrainare har tvingats lämna sitt hemland lever ännu fler som flyktingar inom landet.
Ukrainska läraren Erika Pavliuk saknar krittavlan, men först måste flyktingfamiljerna som inkvarterats i skolan få hjälp – ”Största delen av mammorna är ensamma här med sina barn”
När Ryssland anföll Ukraina skickade Engelskaläraren Erika Pavliuk hem sina elever och började frivilligarbeta bland flyktingarna som flyttat in i skolan. I Berehove i västra Ukraina får flyktingarna en säng, värme och mat.
”JAG HÖRDE NYHETEN av min man, som satt och surfade på nätet. Han sade orden, som alltid kommer att eka i mitt huvud. Vårt land är under attack.”
Engelskaläraren Erika Pavliuk sitter i sitt tomma klassrum i Berehove i Västukraina, nära gränsen till Ungern. Hon går igenom händelserna från den tidiga torsdagsmorgonen. Det var den 24 februari och Ryssland hade inlett ett grymt anfallskrig mot Ukraina.
Pavliuk säger att hon först inte trott på nyheten. Familjen fortsatte sina morgonbestyr i ovisshet. De förde familjens 5-åriga dotter till dagis och Pavliuk tog sig till skolan hon jobbar i, utan att veta vad som skulle hända.
Under dagens första lektion stod läraren framme i klassen, framför sina 12-åriga elever. Stämningen var dyster.
”Jag kommer ihåg en pojke som satt i klassen och såg blek ut. Mitt i allt började hans näsa blöda. Jag bestämde mig för att sätta böckerna åt sidan och diskutera det som oroar barnen mest. I praktiken var mina elever rädda för att de snart skulle dödas.”, minns Pavliuk.
Efter torsdagens första lektion fick skolan instruktioner från myndigheterna. Undervisningen skulle avbrytas och barnen skickas hem.
”De ringde också från min dotters dagis och sade att någon måste hämta henne omedelbart. När jag kom fram hade barnen redan evakuerats ur byggnaden. De väntade på sina föräldrar utanför, och i stunden visste ingen vad som händer näst.”
Ukrainska engelskaläraren Erika Pavliuk säger att hon först inte trott på nyheten när kriget började. Nu hjälper hon flyktingar från andra delar av landet .
Nu, några månader senare vet vi mer om vad som skulle ske under de kommande veckorna. I mars började Ryssland rikta sina missilattacker också mot strategiskt viktiga mål i västra Ukraina, men de mest förödande striderna skulle pågå i andra delar av landet.
I början av april hade redan fyra miljoner ukrainska flyktingar tagit sig över gränserna till grannländerna. En stor mängd ukrainare hade också flytt inom landets gränser till de västra delarna av landet.
Från lärare till frivilligarbetare
När kriget fortskred började situationen också klarna för Pavliuk, hennes kollegor och de andra invånarna i den lilla staden Berehoven. Redan i slutet av februari började flyktingar från andra delar av landet anlända till skolan.
Inom bara några dagar var hela staden i full gång med att hjälpa dem som flytt kriget. Skolans lärare, kockar och resten av personalen började frivilligarbeta. Pavliuk och hennes kollegor gick igenom det som donerats, löste problem som flyktingarna hade och hjälpte med allt som kom upp.
Dagarna var långa för alla, och det fanns ingen tid att ta ledigt. Pavliuks dagar flöt snabbt förbi.
”Det kom bara energi någonstans ifrån. Människor behövde hjälp. Jag kände mig inte trött under dagen, men när jag kom hem somnade jag så fort huvudet nuddade dynan.”
Skolan blev snabbt centrum för händelserna, eftersom det i det stora köket gick att laga mat åt en stor mängd människor. I normalfall går 300 elever i skolan.
”Under de första dagarna stannade flyktingarna i skyddet bara i några timmar. De gick i duschen och åt något. Sedan fortsatte de mot gränsen. Vi visste inte åt vilket håll situationen skulle utveckla sig”, säger Pavliuk.
Skolan kunde inkvartera ungefär 80 flyktingar i rum inredda med våningssängar där skolans egna elever bott tidigare. När striderna fortsatte stannade en del av flyktingarna i flera veckor. Kyrkans Utlandshjälps partnerorganisation Hungarian Interchurch Aid levererade nya kylaggregat, flera livsmedelsleveranser och andra förnödenheter, som en ny tvättmaskin till tvättstugan.
Papporna stannade vid fronten
I egenskap av frivilligarbetare har Pavliuk hört många familjers berättelse och hon är rörd när hon återger dem. Många som stannat i skyddet en längre tid tänker inte gå över gränsen till Ungern om de inte måste. Många planerar att återvända hem, eller åtminstone så nära hem som möjligt. Pavliuk förstår dem.
”Varje morgon när jag vaknar är jag tacksam över att vi [i västra Ukraina] har haft en lugn natt. Jag har växt upp här, jag är född här och mina föräldrar och många generationer innan det har levt här. Jag kan inte ens tänka mig att jag skulle lämna mitt hem och staden bara för att en anfallare tvingar mig.”
Pavliuk tycker att det varit speciellt svårt att se vardagen för barnen och mammorna som bor i skyddet.
”Största delen av mammorna är ensamma här med sina barn. Vanligtvis bor de med sina män, men nu är männen i armén. Mitt hjärta brister av tanken på att de är tvungna att ta hand om sina barn på en plats de inte känner till. Det bor åtta personer i rummen och de känner inte sina rumskamrater. Fast nu har de ju börjat bli bekanta.”
Pavliuk ser också en ljusglimt i krisen. Hon tycker att kriget och flyktingkrisen som följt har fått invånarna i staden att samarbeta på ett aldrig tidigare skådat sätt. I gränsstaden Berehove är många, precis som Pavliuk, splittrade mellan två länder och kulturer. Därför är det inte alltid lätt att leva tillsammans.
”Enligt mitt pass är jag ungrare, men jag har bott på den Ukrainska sidan av gränsen hela mitt liv, så jag är också ukrainare. Det har funnits meningsskiljaktigheter mellan ukrainare, ungrare och andra minoriteter i staden, men jag upplever att det inte mera är fallet.”
Erika Pavliuk berättar att alla i skolan väntade på att återgå till det normala efter coronapandemin, innan kriget bröt ut.
Distansundervisningen inleddes efter flera veckors paus
Pavliuk berättar att alla i skolan väntade på att återgå till det normala efter coronapandemin, innan kriget bröt ut. Under kriget har undantagstillståndet fortsatt. I slutet av mars började de utnyttja allt de lärt sig om distansundervisning igen, då skolan i Berehove började ge lektioner på distans igen.
Barnen i flyktingskyddet har kunnat delta i undervisningen i de ukrainskspråkiga skolorna i staden eller delta i sina egna skolors distansundervisning om det har erbjudits. Barnen deltar i lektionerna från skolans datorklassrum.
Pavliuks ungerskspråkiga elever stannar däremot hemma, eftersom deras skola fortsättningsvis är full av flyktingar. Pavliuk fortsätter jobba i skyddshemmet för flyktingar på dagarna och om kvällarna förbereder hon lektionerna hon håller. Hon blir rörd när hon talar om sina 12–18-åriga elever.
”De är tonåringar. Vi har alla upp- och nerförsbackar men vi hittar alltid lösningar på svåra situationer. Jag älskar dem.”
Hon vet redan nu att några elever flytt från Ukraina till Ungern och att de inte kommer att återvända till hennes lektioner. Pavliuk suckar djupt och tittar runt sig i sitt tomma klassrum. Vad är lärarens högsta önskan?
”Att jag får hålla vanliga lektioner. Jag vill skriva på krittavlan där och…” Pavliuk tvekar en stund och skrattar sedan trött ”…jag vill skälla ut mina elever när de inte har gjort läxorna.”
Text: Ulriikka Myöhänen Bilder: Antti Yrjönen Översättning: Björn Udd
Kyrkans Utlandshjälp utökar sin hjälpoperationför att stödja dem som tvingats lämna sina hem under kriget
Kyrkans Utlandshjälp (KUH) uppgav på måndagen att organisationen utökar insatserna som inleddes efter att kriget i Ukraina bröt ut. KUH skickar nu personal till Ukraina och grannländerna och utvidgar sina hjälpoperationer till att innehålla mer än endast omedelbar nödhjälp.
KRIGET I UKRAINA har drivit över tre miljoner människor på flykt. För att stöda dem som lider av kriget planerar KUH omfattande åtgärder, bland annat att skicka hjälppersonal till Ukraina och Ungern. För tillfället stöder KUH organisationen Hungarian Interchurch Aid (HIA), som hjälper dem som flytt undan kriget till Ungern, Karpaterna och till Lviv i Ukraina genom att dela ut mat, vatten, hygienartiklar och livsviktiga medicinska förnödenheter.
”Finländarna har frikostigt donerat till våra hjälpinsatser för dem vars liv har påverkats av kriget i Ukraina. Vi bemöter situationen nu och i framtiden”, säger KUH:s verksamhetsledare Jouni Hemberg.
”Vi har väldigt värdefull erfarenhet av att hjälpa flyktingar i andra länder och speciellt av att erbjuda utbildning och psykosocialt stöd. Den erfarenheten är otroligt viktigt när vi hjälper traumatiserade människor — speciellt kvinnor, ungdomar och barn — i Ukraina och utanför landets gränser.”
15 254 personer har redan fått hjälp tack vare samarbetet mellan KUH och HIA. Organisationerna har till exempel levererat livsviktig medicinsk apparatur för sju miljoner euro till västra Ukraina och 278 ton mat och andra förnödenheter till flera orter där människor som lämnat sina hem nu bor. KUH har stött mottagningscentraler som HIA grundat både vid gränsen mellan Ungern och Ukraina och i Budapest.
Människor som vill fly Ukraina köar till ett tåg den 11 mars.Bild: Antti Yrjönen/Kyrkans Utlandshjälp
Krigets inverkan på Ukraina är obeskrivligt
”Vissa människor har lämnat sina hem på 10 eller 20 minuters varsel — de har lämnat allting bakom sig. Resan till Lviv eller längre bort har tagit över ett dygn eller längre. Vissa familjer har bott i tillfällig inkvartering i dagar eller veckor. Deras behöv är akuta: de är hungriga, törstiga och utmattade”, säger KUH:s kommunikationsexpert Ulriikka Myöhänen, som har besökt Lviv och andra områden under den senaste veckan.
KUH skickar mera personal till Ukraina och Ungern för att ge stöd åt HIA i att leda och administrera hjälpoperationen, för att erbjuda utbildning i en sådan här nödsituation och för kommunikationsbehov. KUH utreder också andra möjliga samarbetspartners som organisationen kunde stöda för att hjälpa flyktingar som tagit sig till andra länder.
”Vi hoppas innerligt att det snart blir fred, men även om det händer kommer den inverkan som kriget redan nu haft på Ukraina och det ukrainska folket att vara obeskrivlig”, säger Hemberg.
”En sak som vi kan göra, som experter på utbildning, är att hitta sätt för barnen och ungdomarna att kunna fortsätta sin skolgång”, fortsätter Hemberg.
”Alla som flytt är oroliga över sin framtid, hur de ska försörja sig och ifall deras barn ska få fortsätta gå i skola”, säger Myöhänen.
Kyrkans Utlandshjälp beviljar en första halv miljon euro för att hjälpa familjer som drabbats av konflikten i Ukraina
Människorna sökte skydd för bombningar på Kievs metrostationer på fredagen. Bild: AP / LEHTIKUVA / EMILIO MORENATTI
Under den första helgen som insamlingen till förmån för familjer som lider av kriget i Ukraina pågått samlade Kyrkans Utlandshjälp (KUH) in över en miljon euro. Vid första skedet av hjälparbetet riktar KUH medel till Ukraina och Ungern varefter stöd också planeras till hjälparbete på andra områden.
Kyrkans Utlandshjälp beslöt på måndagen om sitt första bidrag till stöd för offren av konflikten i Ukraina som började den 24 februari. De första 500 000 euro av den dryga miljon som samlats in så här långt kommer att användas för att trygga basbehoven hos dem som tvingats fly sitt hemland. De ska få förnödenheter som mat, varma filtar och sovsäckar.
Hjälparbetet riktas i det här skedet till Ukraina samt Ungern, som redan tagit emot tiotusentals människor som söker skydd. KUH har redan stött sin ungerska partnerorganisation Hungarian Interchurch Aids leverans av 28 ton livsmedelsartiklar som delats ut i Ukraina under veckoslutet.
“Vår vädjan om hjälp för dem som flytt konflikten i Ukraina har väckt en otrolig vilja hos människor att hjälpa”, säger KUA:s verksamhetsledare Jouni Hemberg.
“Vi stöder vår ungerska samarbetsorganisation med 500 000 euro. De har inlett sina hjälpoperationer i Ukraina och Ungern. Samtidigt uppskattar vi hur vi bäst kunde hjälpa dem som drabbats av konflikten under de närmaste dagarna och veckorna.”
En halv miljon människor har drivits på flykt i Ukraina
KUH har beredskap och expertis att hjälpa så väl med nödhjälp och mottagandet av flyktingar som att hantera konfliktens långvariga konsekvenser. Tillsammans med systerorganisationerna i ACT Alliance jobbar KUH för att trygga livsmedelsförsörjning och bashygien samt erbjuda psykosocialt stöd, utkomstmöjligheter och skolgång i krissituationen.
Hjälpbehovet i Ukraina är enormt. I ett land med 44 miljoner invånare behövde redan tre miljoner humanitär hjälp före kriget som började torsdagen den 24 februari. FN:s flyktingorgan uppskattade på måndagen att över en halv miljon ukrainare tagit sig över gränserna till grannländerna. Mängden flyktingar förväntas öka medan våldet trappas upp. Många som lämnat sitt hem och sitt hemland beskriver hur svårt det var att fly så överraskande.
“Kvinnorna i min familj beslöt sig för att föra barnen till säkerhet. Jag kommer inte ihåg något alls från största delen av färden. Mina barn frågade vart vi är på väg och jag klarade inte av att svara någonting alls. Vi hörde att det var långa köer vid gränsen till Polen så vi beslöt oss för att ta oss över bergen och till Ungern. Min syster är ännu på resande fot och jag vet inte alls var hon och hennes barn är, säger Jelena, som tagit sig över gränsen till Ungern under helgen.
Också vid gränsen till Ungern dröjde väntan flera timmar.
”Det var kallt och mina barn frös. Det har varit otroligt att märka hur mycket människor vill hjälpa. Bara att få prata ut hjälper att tro på något bättre”, säger Jelena.
Du kan delta i nödhjälpsinsamlingen på något av följande sätt:
