Fattigdom och brist på mat är vardag i flyktingbosättningarna i Uganda, i synnerhet för de äldsta. Insamlingen Gemensamt Ansvar riktar i år sitt stöd till de äldre i världens katastrofområden.
För sju år sen gömde sig Elizabeth Kapinga med sin familj i skogsdungar på vägen mot Ugandas gräns. Familjen flydde till fots våldsamheterna i sitt hemland Demokratiska republiken Kongo. Det visade sig omöjligt att hitta någon bilskjuts och flykten drog ut till en tre veckor lång pina.
”Skotten ven från alla håll. Det var hemskt, vi skyndade på barnen. Varje gång jag återkommer till minnena frågar jag mig hur livet varit så hårt mot oss. Men det finns ännu de som bor kvar, lider och dör”, säger 80-åriga Kapinga.
Elizabeth Kapingas familj är i säkerhet, men vardagen är knapp. Hennes dagar går till att sköta om sina barnbarn.
Sedan år 2013 har Kapinga bott i flyktingbosättningen Rwamwanja i Uganda med sina fyra barn, sin svärson och tio barnbarn. I Kongo förlorade Kapinga sin make, fyra av sina barn samt tre av sina barnbarn. Hon känner fortfarande stor sorg när hon minns dem.
”Jag levde ett gott liv, gifte mig och var lycklig. Gud skiljde mig sedan åt från min man och jag blev ensam”, berättar Kapinga.
Kapingas familj är nu i säkerhet, men vardagen är utmanande. Det råder brist på kläder i flyktingbosättningen och för de flesta familjerna räcker mathjälpen inte till för att hålla dem mätta. Hälsovården och tillgången till mediciner är begränsad, och det som säljs är dyrt.
Elizabeths svärson Lucien Kagoro äger en framgångsrik salong och hans inkomster underlättar familjens situation.
Situationen för Kapingas familj har trots utmaningarna förbättrats av att hennes svärson LucienKagoro fick gå en frisörutbildning i yrkesskolan som Kyrkans Utlandshjälp grundat för ungdomar och unga vuxna i Rwamwanja.
Kagoro arbetade som lärare i Kongo innan han flydde till Uganda år 2017. Han kunde inte fortsätta med sitt yrke i Uganda på grund av språket, men yrkesutbildningen ledde till ett arbete som frisör.
Lucien driver med god framgång en egen salong. Hans inkomster är till stort stöd för hela familjen och gör det möjligt för barnen att gå i skolan. Kagoro förlorade sina egna föräldrar i kriget och fruns familj är allt han har kvar – och i den ingår hans svärmor Elizabeth.
”Jag älskar min svärmor, hon har gett mig mycket. Min familj mår nu bra”, säger Kagoro.
I flyktingbosättningen råder det brist på många basförnödenheter.
Yrkesskolan iRwamwanja grundade år 2015 med stöd av insamlingen Gemensamt Ansvar. Av de utexaminerade ungdomarna har 73 procent hittat en arbetsplats eller grundat ett eget företag.
”Vi bygger en framtid för alla genom att utbilda barn och unga. Genom att stöda utbildning och utkomstmöjligheter når hjälpen hela familjer och hela lokalsamhället, och det är grunden till en hållbar utveckling efter en katastrofsituation”, säger Eija Alajarva, chef för humanitärt arbete vid Kyrkans Utlandshjälp.
Av intäkterna från Gemensamt Ansvar-insamlingen går 60 procent till Kyrkans Utlandshjälps katastroffond. I år uppmärksammar insamlingen i synnerhet de äldre i katastrofsituationer. En hög ålder för med sig skador och sjukdomar som gör det svårare att röra sig och få information.
Gemensamt Ansvar
År 2021 stöder insamlingen Gemensamt Ansvar de äldre. Av insamlingsintäkterna går 60 % till att stöda människor i utvecklingsländer via Kyrkans Utlandshjälps katastroffond.
Delta i Gemensamt Ansvar-insamlingen och skänk en gåva på adressen gemensamtansvar.fi
Elizabeth Kapinga tillbringar gärna sina dagar med sina barnbarn. Deras lekar för bort tankarna frånalla bekymmer. Med sin svärsons stöd kan hon också njuta av vardagen
”Jag är lycklig över min svärsons jobb. Han gillar det han gör och han kan ta hand om oss andra. Jag vet inte hur vi skulle klara oss om inte Lucien hade sitt jobb”, säger Kapinga.
Bilder och intervjuer i Uganda: Sumy Sadurni Text: Noora Pohjanheimo
För att hindra spridningen av coronaviruset distribuerar Kyrkans Utlandshjälp hygienartiklar och effektiverar hygienupplysningen på flyktinglägren.
De människor som bor i ett flyktingläger befinner sig redan från förut i en utsatt situation. Coronaviruset kan ha ödesdigra följder eftersom god hygien och fungerande hälsovård är utmanande att upprätta.
I Uganda är Kyrkans Utlandshjälp FN-flyktingorganisationen UNCHR:s partner och ansvarar för att anordna utbildning till 120 000 elever på flyktingbosättningsområdena i norra Uganda.
”Skolorna är helt fyllda och eleverna är många. Att förbättra hygienen är nu en oundviklig åtgärd”, konstaterar Wycliffe Nsheka som är Utlandshjälpens landschef i Uganda.
”Vi anordnar hygienutbildning till eleverna, lärarna och vi bildar hygienkommittéer på lägren. Vi upprättar platser för handtvätt i skolorna och skaffar desinfektionsmedel för händer och ytor. Vi skall också trycka informationsbroschyrer på olika språk och informera via radio.”
I Kenya stängdes skolorna 16.3. Även de skolor och förskolor som Utlandshjälpen understöder är stängda.
På flyktinglägret Kalobeyi i Kenya startar en informationskampanj i lokalradion om bl.a. vikten av att tvätta händerna. På så sätt försöker vi nå barnen och föräldrarna medan skolorna är stängda, berättar Utlandshjälpens landschef i Kenya, John Bongei. Det finns även planer på att distribuera handdesinfektionsmedel, flytande tvål, ämbar och andningsmasker till elevernas vårdnadshavare.
”Vi vidarebefordrar också de Kenyanska myndigheternas information om skollektioner som sker via radio. Vi utreder nu vilka tjänsteleverantörer det finns för distansundervisning och hur vi kan stöda sådan, ifall skolorna är stängda en längre tid”, berättar John Bongei.
Också i Somalia utförs hygienåtgärder via skolorna.
Hjälp oss att skydda människor på flyktinglägren från coronaviruset
Pibor var länge känt som Sydsudans vilda västern. Fredsprocesserna som Kyrkans Utlanshjälp understött har väckt stadens marknad till liv och öppnat invånarnas ögon för affärsmöjligheter.
Kvällssolen sprider sitt sken över staden Pibor och invånarna tvättar sig vid flodkanten efter en het dag. KUH:s ekonomiansvarige Moses Ludoru hälsar på de förbipasserande under sin kvällspromenad.
Ludorus skratt får människor att le. Han är en bekant syn för lokalinvånarna, för promenaden har blivit rutin under freden. Stadens marknad är full av människor som vandrar bland hyddorna av lera och korrugerad plåt.
”Tidigare odlades här ingenting och vi hämtade vår mat ända från Juba. Nu kan vi köpa den här”, säger han.
Pibor är huvudstad i delstaten Boma, cirka 400 kilometer öster om huvudstaden Juba. Boma var tidigare en del av delstaten Jonglei, som länge varit ett av Sydsudans oroligaste områden.
Oroligheterna har grundat sig på fattigdom, brist på mat, tillgången till vapen och kamper om makt. Pibor tillhör murle-stammen som karaktäriseras av en åldershierarki. Pojkarna föds till en viss generation som betecknas av namn, färger och ett traditionellt ärrmönster som ristas in på huden. Vanligtvis har de äldre generationerna mest inflytande, men kriget har rubbat ordningen.
”De unga vill med våld avancera till en högre position”, säger Ludoru.
Historisk fred
Vi träffar 20-årige Bollein Daki som har en skottskada i armbågen. Daki representerar åldersgruppen Kurenen som har stridit mot den äldre gruppen Lango.
”Under striderna fanns ingen tid för jordbruk och oskyldiga människor förlorade sin egendom”, säger Daki.
Tidigare använde man endast käppar som vapen i uppgörelser inom stammen, men kriget har ökat tillgången på eldvapen – med fatala konsekvenser, säger James Golla som hör till åldersgruppen Lango.
”Vi förlorade också föräldrar i striderna när de försökte separera oss från varandra. Hela befolkningen led av att det inte var tryggt att transportera mat till Pibor”, säger Golla.
Åldersgrupperna försonades i fjol, inspirerade av fredsprocesserna som KUH understött. Först samlade KUH murle från Boma och dinka från Jonglei till deras första fredsmöte genom tiderna. Det ledde till ett historiskt fördrag som tillåter transporter mellan Boma och huvudstaden Juba via delstaten Jonglei.
Fördraget ökade möjligheterna till handel inom Boma. Nästa steg var en intern fred inom murle-stammen mellan anhängare och motståndare av den
tidigare guvernören. Det resulterade i delstatens första fredliga guvernörsval på många år.
KUH har fört samman åldersgrupperna genom att förbättra deras möjligheter till att försörja sina familjer utan att begå till exempel boskapsstölder som leder till en ond cirkel av hämndattacker.
Ungdomarna har gått kurser i fiske och matlagning, och dessutom spelat tillsammans i fotbollsturneringar.
Ju längre människorna ser effekterna av fred, desto hårdare arbetar de för att bevara den.
”Till en början hatade jag att träffa medlemmar från Lango, men nu kan vi äta tillsammans i fred”, säger Daki.
Et ole hyväksynyt markkinoinnin evästeitä nähdäksesi videon.
Kvinnor och flickor i störst behov av stöd lär sig läsa och får nya färdigheter i flyktinglägren i Bangladesh.
”Lokalerna för kvinnor och flickor är en trygg miljö. Det är alltid trevligt att komma hit och vara tillsammans med andra”, säger en flyktingkvinna som är frivilliglärare. I Myanmar undervisade hon i landets språk burmesiska samt i sömnad.
I flyktinglägret i Cox Bazar i Bangladesh bor närmare en miljon människor som hör till rohingyaminoriteten. De har flytt våldet i Myanmar, som i en rapport av FN:s människorättsobservatörer beskrivs som massmord och massvåldtäkter. Enligt rapporten var folkmord syftet med arméns våld.
Största delen av flyktingarna är kvinnor och barn. Situationen är mycket svår i synnerhet för föräldralösa samt för unga kvinnor och flickor.
”Min dröm är att de kvinnor och flickor jag undervisar kan börja undervisa andra. Och att kvinnorna med arbetet kan förtjäna sitt uppehälle”, säger den frivilliga.
Stöd efter våldet
I världens största flyktingläger råder en skriande brist på undervisning och utkomstmöjligheter. Behovet av undervisning för unga är speciellt stort.
I Kyrkans Utlandshjälps och dess danska systerorganisations gemensamma projekt erbjuds psykosocialt stöd för de som utsatts för könsbetingat våld, samt undervisning för kvinnor och flickor i puberteten.
”För tillfället deltar 169 kvinnor och flickor i vår läsundervisning. Rådgivningen om livsfärdigheter, där vi bland annat talar om hygien, näring och familjeplanering, har 179 deltagare. Dessutom har 765 kvinnor och flickor fått psykosocialt stöd, och vårt team har besökt 1050 familjer för att berätta om lokalerna för kvinnor och flickor och servicen där”, berättar Petra Weissengruber som är sakkunnig i utbildning vid Utlandshjälpen och arbetar i Cox Bazar.
Informationskampanjer om hygien, barnäktenskap och hur man minskar katastrofrisker har nått nästan 1400 kvinnor och flickor. I början av projektet gjordes en enkät som visade att intresset för utbildning är stort, och att kvinnorna även önskar att kunna förmedla sin kunskap vidare. Man vill, till exempel, lära ut sömnad även i hemmen. Det har gjorts möjligt och undervisningen har startat.
Förhållandena i lägret är hårda. Människor lever i små skjul tätt på varandra.
”Till all lycka har monsunregnen i år inte varit så våldsamma som man befarade. Dagar då det regnar mycket kan utbildningsteamet inte alltid nå lägren. Regnet, som gör lervälling av flyktinglägrens vägar, påverkar naturligtvis också kvinnornas och flickornas möjlighet att nå utbildningslokalerna”, säger Weissengruber.
Text: Ulla Kärki
Översättning: Jean Lindén
Bild: Tine Sletting Jakobsen / Dan Church Aid
President Tarja Halonen fick ett ivrigt mottagande av flyktingarna på lägret Za’atari i Jordanien. Med besöket ville hon visa sitt stöd för KUH:s arbete med syrierna.
Text: Olli Pitkänen, foto: Mohammed Barhoum
Det går som en elektrisk stöt genom flickornas fotbollsträning när Tarja Halonen dyker upp vid sidan av planen. En kvinnlig president är ingen vanlig syn i Mellanöstern och flickorna vill visa upp sina talanger.
Flyktingarna i Za’atari har säkert aldrig fotat en gäst lika mycket.
”Tänk vilken betydelse det har för en 8-årig flyktingflickas självkänsla när hon får spela fotboll på flyktinglägret och märker att hon är lika bra som sin bror”, funderar Halonen.
”Förhoppningsvis får hon en bra framtid.”
Flickorna ville imponera på besökarna på KUH:s fotbollsplan i Za’atari. Foto: Mohammed Barhoum
Halonen besökte Za’ataris flyktingläger mitt i den jordanska öknen förra veckan. Resans målsättning var att uppdatera presidenten på flyktingarnas läge i Syrien och att samtidigt för egen del stöda arbetet som Kyrkans utlandshjälp (KUH) gör.
I besöket deltog också KUH:s styrelseordförande Tarja Kantola samt Matti Lassila som är Finlands ambassadör i Beirut.
Det bor 80 000 flyktingar i lägret som grundades för sex år sedan. Fastän man inte längre tar emot några nya flyktingar växer befolkningen varje vecka med 70–80 nyfödda barn. KUH:s verksamhet i Za’atari startade i början av 2013. På flyktinglägret har KUH blivit känt för bland annat sin cirkusskola vars akrobater och clowner också imponerade på Halonen.
Presidenten deltog också i kurser i engelska, musik och IT. Eleverna på frisörkursen hade gärna klippt och stylat håret på Halonen och hennes följe.
Halonen anser att det är viktigt att utbildnings- och hobbyverksamheten fortsätter.
”Utbildningarna, arbetstillfällena och hobbyverksamheten som KUH erbjuder har en betydande inverkan på flyktingarnas självkänsla och därför bör man fortsätta med dem”, säger hon.
Finländska företag kunde vara till nytta i krisen
Det har blivit allt svårare att försäkra finansiering till arbetet med flyktingkrisen. Halonen sörjer att medborgarorganisationernas finansiering sjunkit avsevärt i Finland. Fastän politikerna i sina tal har betonat att situationen i första hand bör skötas i länderna dit flyktingarna kommit har man ändå inte beviljat tillräcklig finansiering för det. Finland borde inte heller returnera flyktingar till sina hemländer om det inte finns förutsättningar för ett människovärdigt liv.
I Za’atari ser Halonen också många möjligheter för finländska företag att skapa innovativa lösningar för att förbättra omständigheterna på lägret. Hon nämner till exempel containrarna som familjerna bor i.
”De är kalla på vintern och heta på sommaren. Kanske det skulle finnas en marknadsnisch för finländska träkonstruktioner, företagen kunde skapa boendelösningar för flyktingarna”, funderar hon.
”Finländska företag är ofta för försiktiga och fördomsfulla när de marknadsför sig själva till krisområden.”
I Za’atari används byggcontainrar för både boende och studier. På bilden besöker Tarja Halonen barn och ungdomar som deltar i en lektion i engelska. Foto: Mohammed Barhoum
Syrier har redan börjat återvända från Jordanien till Syrien, men enligt FN är det inte ännu säkert att återvända. Kriget har pågått i snart sju år och landets infrastruktur har trasats sönder. Striderna fortsätter fortfarande runtom i landet. Under den senaste tiden har FN och internationella organisationer uttryckt sin chock över de bombningar som riktats mot civila i östra Ghouta.
Flyktingarnas budskap under mötena och fotona med presidenten var riktade till hela Finland: glöm inte oss.
”Vi borde erbjuda flyktingarna ljus och värme”, konstaterar Halonen.
Skribenten är regional programchef för KUH i Mellanöstern.
Kriget tvingade Muja Roses familj att fly från Sydsudans bördigaste odlingsmarker till Uganda. Tidigare tog de maten för given, men nu är Rose rädd att hennes ständigt magrande dotter ska dö av undernäring.
Text: Erik Nyström, bilder: Tatu Blomqvist
Doften av stekt lök är aptitretande var i världen man än befinner sig.
10-åriga Ayite rör om i den fräsande grytan som står på en lerugn medan mamma Muja Rose, 34, styckar äggplantor. Ett stort träd skyddar dem från den gassande eftermiddagssolen. Måltiden börjar forma sig.
”Vi äter äggplanta en gång i veckan, en gång okra och en gång grönsaker”, säger Rose som lyckats odla en liten trädgård trots den steniga marken.
”Resten av dagarna blir det bönor.”
Flyktingbosättningen Bidibidi är till ytan lika stort som Åbo, och med sina 290 000 flyktingar skulle den vara Finlands näst folkrikaste stad efter Helsingfors. Hemma i Sydsudan arbetade Rose som lärare och familjen hade getter och höns. När barnen blev hungriga plockade de frukter och kassava från trädgården.
”Ibland när barnen är verkligt hungriga frågar de om inte vi kunde återvända till Sydsudan där det finns något att äta. Det är svårt att förklara för dem att där ännu råder krig”, säger Rose.
Kriget tömde Sydsudans kornbod
Barnen var ute och lekte när kriget för ett år sedan hittade Roses familj i staden Kajo Keji i Sydsudan.
En typisk matportion för flyktingarna består av bönor och majsgröt. På grund av en grav brist på finansiering har matportionerna halverats två gånger sedan flyktingkrisen började.
I korselden mellan regeringstrupperna och oppositionsstyrkorna fattade Rose sitt livs svåraste beslut – att fly med sina fyra barn till Uganda. Hon bar sin baby på ryggen genom ödemarken och vakade nätterna för att skydda barnen från vilda djur.
De saknade mat och vatten under den flera dagar långa färden.
”Barnen grät av hunger och utmattning. När vi hittade en uttorkad flodbädd försökte jag gräva efter vattnet som sugits upp av marken så att barnen skulle få något att dricka.”
Maktkampen i Sydsudan mellan president Salva Kiir och före detta vicepresidenten Riek Machar har lett till en komplicerad etnisk konflikt där FN varnat för risken för folkmord.
Regionen Equatoria, där Roses hemstad ligger, var länge utanför kriget. Equatoria är Sydsudans kornbod och miljoner människor har fick sin mat därifrån före konflikten spred sig dit under hösten 2016. Tre fjärdedelar av Equatorias befolkning har flytt, och över en miljon har kommit till Uganda.
”Kriget har kört i väg jordbrukarna och väldiga odlingsområden står tomma. Följderna är dramatiska för tillgången till mat i Sydusdan”, säger Marie Makweri som arbetat som fredskoordinator för Kyrkans Utlandshjälp i Sydsudan.
En måltid om dagen
Uganda har tagit emot alla flyktingar som kommit och det internationella samfundet har berömt landets flyktingpolitik. Varje familj får en bit land att bosätta sig på och bruka jorden. Men livet är inte gott för det.
Wani Garanep svettas efter att ha kämpat med den steniga jordmånen. Områdena har röjts från tidigare obebodda trakter och det är svårt att odla mat. Garanep och hans fru har fyra barn att försörja, och för stunden räcker maten till ett mål om dagen. FN delar ut mest bönor, matolja, majsmjöl och salt.
Enligt FN är Uganda vid bristningsgränsen för vad man klarar av i nuläget. Det kostar 560 miljoner euro om året att hantera krisen, men den internationella finansieringen möter bara en tredjedel av behovet. Den månatliga ransonen för majsmjöl sjönk i höst från 12 kilo per person till 6 kilo.
Tack vare Kyrkans Utlandshjälps kurs i jordbruk växer det nu sesam, okra och tomater bredvid familjens lerhydda, och i säckar med mylla gror det äggplantor och lök. Kursdeltagarna har fått frön och verktyg,
Garanep är utbildad till byggarbetare och i Sydsudan sålde han virke till byggprojekt. Då hade familjen råd att äta kött. Garanep önskar att också hans barn skulle få en bra utbildning.
”Men när de är hungriga orkar de inte följa med lektionerna och kommer hem före skoldagen är över.”
Wani Garanep har på Kyrkans Utlandshjälps kurs lärt sig hur man brukar jorden. Nu växer det bland annat sesam, okra och tomater bredvid familjens lerhydda.
Hårt liv som ensamförsörjare
När Roses familj har ätit klart blir det livligt på gården. Barnen börjar hoppa hopprep och 10-åriga Ayite räknar hoppen på engelska. Det gör mamma glad. Gäster gör dem ivrigare än vanligt, förklarar hon.
Mycket av livet på flyktingbosättningen kretsar kring barn eftersom över 60 procent av flyktingarna som kommit till Uganda är under 18 år gamla. Av de vuxna är största delen kvinnor.
Männen har blivit kvar för att strida – frivilligt eller av tvång – eller helt enkelt dött. Rose har inte hört från sin man sedan familjen flydde.
”Han var ute på stan den dagen. Jag vet inte om han är levande eller död. Jag saknar honom”, säger hon.
Själv sitter Rose och syr 3-årige Wanis byxor. De måste göras mindre om midjan.
Mest orolig är hon för Ayites vikt. När de kom till Uganda för ett år sedan vägde hon 25 kilo, nu bara 19. Bristen på mat och en enformig kost gör att barnen ofta är sjuka.
När de är tysta och inte orkar leka är det dags att bli orolig.
”Om hon går ner mera kan det till och med hända att jag förlorar henne”, säger Rose.
Artikeln publicerades ursprungligen i Kyrkpressen nr 7/2018. Genom insamlingen Gemensamt Ansvar kan du stöda Kyrkans Utlandshjälps katastrofarbete.
Mycket av livet bland de sydsudanesiska flyktingarna kretsar kring barnen. Av en miljon flyktingar är över 60 procent under 18-åringar. Bilden är tagen på fotbollsplanen vid Kyrkans Utlandshjälps skola som ligger på andra sidan vägen från Muja Roses lerhydda.
En grupp med nyckelpersoner från riksdagspartierna besökte Jordanien i december. Där bekantade de sig med flyktingsituationen i Mellanöstern. På flyktinglägret såg de med egna ögon hur människor kämpar dag ut och dag in mitt i krisen, och hur bland annat finländarnas stöd håller hoppet om en bättre framtid vid liv.
Text och foto: Erik Nyström
Luften är full av förväntan i flyktinglägret Za’atari där Kyrkans Utlandshjälp (KUH) arbetar, när en delegation med finländska beslutsfattare är på besök för att tillbringa dagen med flyktingar. Gästerna har bjudits med både på fotbollsmatch och en cirkusföreställning med barn och unga, och leendena är många.
Med på resan är finansministerns specialmedarbetare Mikko Kortelainen (saml.), kommunikationschef Henna Hakkarainen från De Gröna, statssekreterare Samuli Virtanen (blå) och SDP:s partisekreterare Antton Rönnholm.
Juha Rintamäki, direktör för Helsingfors kyrkliga samfällighet, har varit till Za’atari senast för drygt ett år sedan och leder nu resan tillsammans med KUH.
”Det finns fortfarande lika mycket människor här och man ser att konflikten i Syrien ännu inte är löst. Men så länge barn och unga får utbilda sig och ha gemensamma hobbyn finns det hopp.”
Krisens omfattning är enorm
Besökarna från Finland hade en fullbokad tidtabell och mötte beslutsfattare och representanter för olika organisationer. Bild från mötet med utrikesutskottet i Jordaniens parlament.
Finländare kan nog inte uppfatta siffrornas innebörd före man sett vad de betyder med egna ögon, säger Kortelainen.
”Jag arbetade vid inrikesministeriet när det kom över 32 000 asylsökande till Finland. Men redan i det här flyktinglägret finns det 80 000 flyktingar”, konstaterar han.
Även de andra besökarna uppfattade krisens omfattning och alla är eniga om att finländarnas stöd till flyktingarna i Jordanien är av största vikt. Stödets betydelse är stor speciellt för barn och unga i Za’atari vars välmående är avgörande för att familjerna kan klara den tunga vardagen mitt i öknen.
”Det här är en dag jag aldrig kommer att glömma”, försäkrar Kortelainen om besöket i Za’atari.
Fler drömmar, mindre rädsla
KUH:s verksamhet i Jordanien är speciellt inriktad på utbildning, yrkeskunskaper och psykosocialt stöd.
Fotboll är en av de populäraste aktiviteterna och under besöket ville Kortelainen och Virtanen också spela med ungdomarna. Upplevelsen gjorde intryck på Virtanen som älskar fotboll.
”Jag märkte att alla hade samma spelglädje och entusiasm för fotbollen. Vi hade inget gemensamt språk, men vi sprang ändå efter samma boll och spelade mot samma mål”, säger Virtanen.
Mikko Kortelainen passade ett av sitt lags mål i fotbollsmatchen mellan KUH:s fotbollslag i Za’atari.
Samuli Virtanen spelade ytterback.
De entusiastiska spelarna var ett tydligt tecken på hur viktiga hobbyn är för barn och familjer. Normala rutiner och studier är en stor hjälp då man lever i svåra förhållanden. Hakkarainen blev speciellt glad då han såg hur modiga och intresserade flickorna var under engelskatimmen och cirkusföreställningen.
”KUH:s och andra organisationers verksamhet ger barnen äkta framtidstro”, säger han.
Nya färdigheter betyder mycket för resten av de ungas liv, vart de än hamnar, påminner Rönnholm. För den överlägset största delen av flyktingarna är målet att återvända hem till Syrien. Det krävs mycket optimism för att tro på detta, och även finländarna kan hjälpa till med att upprätthålla optimismen.
”Människor har likadana drömmar och rädslor överallt i världen. Vi ska kunna möta människors behov så att vi lämnar efter oss fler drömmar och färre rädslor”, säger Rönnholm.
Flickornas kunskaper i engelska gjorde intryck på Henna Hakkarainen.
Antton Rönnholm säger att besöket, trots alla utmaningar, gav ett ansikte åt den lycka som barn kan känna när de får leka, spela och studera.
Fotboll hjälper flyktingar och asylsökande att anpassa sig till samhället snabbare än någon annan integrationsmetod.
Det var en dyster och spänd atmosfär som rådde i mottaggningscentralen i olympiastadion i München då över en miljon människor sökte asyl i Tyskland under rekordåret 2015.
Jan Saddei, 29, jobbade som frivillig på mottagningscentralen. Han minns hur hundratals asylsökande övernattade i de stora salarna. Nästan 80 procent var män och i korridorerna talades tiotals olika språk.
”På en mottagningscentral tävlar man om allt: de bästa sovplatserna, rummen, maten och om socialarbetarnas uppmärksamhet”, berättar Saddei.
Det fanns inga aktiviteter på centralen innan Saddei hämtade en kasse med fotbollar och lagvästar och ordnade en turnering.
”Det var första gången som de fick göra något tillsammans – och de hade roligt. I vardagen är språkmuren en utmaning, men när man plockar fram fotbollen vet alla vad de ska göra.”
Numera jobbar Saddei hos organisationen Buntkicktgut där han koordinerar cirka 35 fotbollsträningar i veckan för närmare 600 flyktingar och asylsökande i München.
Jan Saddei koordinerar flyktingarnars fotbollsträningar i Buntkicktgut-organisationen i München. Kaj Kunnas beundrar Jans bollteknik.
I fotbollen har spåket ingen betydelse
Reglerna är de samma vare dig du är från Afghanistan, Syrien, Etiopien eller Nigeria, konstaterar Saddei. Kommunikationen fungerar genom bollen och här framkallar den många glada miner.
Saddei är övertygad om att fotboll är det snabbaste sättet att hjälpa dem som anlänt att anpassa sig till varandra. Spelarna kommer från nästan hundra olika länder, Tyskland medräknat.
Samhället kanske behandlar folk olika, men på spelplanen är alla jämlika. Fotbollen är också ett hjälpmedel
att lära sig språket och att skapa kontakter.
Fotbollens betydelse växer när det är krig, berättar Mahmoud, 31. Han drog fotbollsträningar i Syrien innan han själv var tvungen att fly.
Fotbollen bygger broar. Alla känner till grenen och reglerna är de samma runt om världen.
Enligt Mahmoud är det viktigt i synnerhet för barn och ungdomar att försöka fortsätta med normala aktiviteter för att kriget inte ska få övertaget.
”I fall barnen och de unga bara ser soldater och död begränsas deras verklighet. De säger att de vill ansluta sig till armén eller polisen, och i värsta fall slutar de i någon extremistgrupp”, säger Mahmoud.
”Fotbollen är som terapi. Den hjälper att bearbeta traumatiska händelser, och ger självförtroende och framtidshopp.”
I mottagningscentralen utgör fotbollen också ett viktigt andningshål, särskilt för dem som saknar arbetstillstånd eller utbildningsmöjligheter i väntan på beslut om asyl, berättar Saddei. Frustrationen kan man ge utlopp för under fotbollsträningarna, och själva turneringarna blir fina höjdpunkter i tillvaron.
”Vinnarna belönas med pokaler och av uppdateringarna på Facebook att döma är det uppenbart att spelarna är genuint stolta över sina bedrifter på spelplanen.”
Text: Erik Nyström Bilder: Aada Harju
Peace United spelar för fred också i Finland
Kyrkans Utlandshjälp har ordnat Peace United fotbollsmatcher på såväl flyktinglägret Za’atari i Jordanien som på flera olika håll i Finland.
På ett flyktingläger bjuder matcherna upplevelser framgång och laganda samt nya vänner och framtidstro, vilket i sin tur beskyddar barn och unga från t.ex extremisters värvningsförsök.
Med spelen i Finland har man i sin tur strävat efter att skapa tillfällen för invånarna i mottagningscentralerna att lära känna varandra och sina finländska grannar.
Asylsökande i München njöt av en Peace United-turnering som ordnades i samarbete med den tyska organisationen Buntkicktgut.
Vad ska hända med ungdomarna? Det frågar sig föräldrarna som på flykt från kriget i Syrien har förlorat allt de arbetat för. I Jordanien får de sällan jobb, och det är ofta barnen som försörjer familjerna.
Text: Erik Nyström, Bilder: Ville Asikainen
Klockan ett på eftermiddagen är det tyst hos 54-åriga Ahmed Mahmoud al-Hasan. Han ber oss vara lågmälda när vi stiger in i hans bostad.
”Mina söner sover för att orka gå på jobb igen”, förklarar al-Hasan när vi bänkar oss på golvsofforna. Bredvid sig har han sin fru Mona.
Våningshuset ligger i ett anspråkslöst kvarter i östra Amman. Familjen har förgäves försökt dölja möglet i lägenhetens tak med målfärg. Om al-Hasan hade kunnat välja skulle familjen bo på landsbygden.
Han och frun Mona har sex söner och fyra döttrar som vuxit upp i byn Izra, inte långt från staden Dara’a, den syriska revolutionens vagga. Det var där protesterna mot Syriens president Bashar al-Assad började.
”Du skulle ha sett vår gård, där fanns allt. Äggplantor, oliver, gurkor, yoghurt, ost och mycket mera. Våra matförråd hade räckt i ett år också om jag mist mitt jobb”, berättar han.
Tolv timmars nattskift
Jobbet i transportbranschen var inte det enda som al-Hasan förlorade på grund av kriget. Gården som var hans livsverk gick om intet när familjen tvingades fly i november 2012. Först hindrade vägspärrarna tillgången till mediciner och gas. Sedan dödades grannen och dotterns man träffades av en prickskytt.
”Vi ville rädda våra barn. Den dagen stod tusentals människor vid gränsen till Jordanien”, säger al-Hasan.
Jordanien har tagit emot över 650 000 registrerade syriska flyktingar, vilket är tredje mest av alla världens länder. Det verkliga antalet beräknas uppgå till 1,4 miljoner. Över 80 procent av dem bor i städer. Livet är tufft eftersom det är svårt att få arbetstillstånd. Många jobbar svart under okontrollerade förhållanden.
Al-Hasans 19-åriga tvillingsöner arbetar nattskift på ett bageri från klockan sex på kvällen till sex på morgonen. Timlönen är kring 10 euro per person, och det utgör familjens enda inkomst. Föräldrarna vill inte att deras namn ska nämnas för rädslan att de åker fast och skickas tillbaka till Syrien.
”Jag äter sömnmedicin för att kunna sova när de är på jobb”, berättar deras mamma Mona.
Alla i samma båt
Mohammed Rajub, 14, spelar fotboll med sina kompisar utanför Kyrkans Utlandshjälps utbildningscenter i östra Amman. Efter en elva timmars arbetsdag säger Rajub att han bara orkar stå i mål när de andra springer.
Långt över hälften av flyktingfamiljerna är beroende av barn som arbetar. Det betyder att allt färre av dem har tid eller ork att gå i skolan. 14-åriga Mohammed Rajub diskar och städar 11 timmar om dagen, och resten av tiden använder han på engelskalektioner vid Kyrkans Utlandshjälps utbildningscenter i Amman.
Rajubs pappa fick jobb som servitör när de kom till Jordanien för tre och ett halvt år sen, men hans hälsa tillåter inte längre heltidsarbete. Rajub tvingades avbryta skolan som han börjat i Amman, trots sina utmärkta vitsord.
”När vi kom till Jordanien sade pappa att min utbildning är det sista vi kan hålla fast vid eftersom vi förlorat allt annat”, säger han. ”Men jag kan inte studera och jobba samtidigt.”
Föräldrarna flydde från hemstaden Homs med Rajub och hans två systrar när huset som hans far byggt bombades sönder. Till utbildningscentret kommer många familjer som söker en ny början, säger koordinator Omayma Qattash.
”De kommer hit som om de vore ensamma med sina bekymmer. Här märker de att de alla är i samma båt.”
Börja om från början
När kriget bröt ut hjälpte Yousra Feisal al-Hammad sina grannar med mediciner från sitt apotek. Apoteket förstördes och hon har förlorat all sin egendom, men hon tänker fortsätta kämpa för sina döttrars skull.
Flyktingarnas största oro berör nästan uteslutande framtiden för barn och unga. Därför erbjuder utbildningscentret kurser framför allt för ungdomar, och besökarantalet uppgår till hundra om dagen.
Engelskalektionerna är populärast, och genom färdigheter som handarbete och fotografering kan man också skapa sig en utkomst. 36-åriga Yousra Feisal al-Hammad har skickat tre av sina sju döttrar hit.
”Här har de fått vänner och skapar en grund för ett nytt liv”, berättar hon stolt vid trappan till centrets ingång.
Al-Hammad har själv fått börja om från början. I Damaskus förorter drev hon ett apotek tillsammans med sin man och familjen bodde i ett tvåvåningshus. Apoteket bombades sönder när regimstyrkorna intog området, och både hon och hennes man tillfångatogs som misstänkta för att ha stött rebellerna.
Al-Hammads föräldrar betalade en förmögenhet i lösen för att frigöra henne, men sin man har hon inte sett sedan dess. Hon flydde med sina döttrar i mars 2013. Nu delar de bostad med en annan familj och har bara ett rum för sig själva. Hon livnär sig liksom många andra kvinnor på att laga mat på beställning.
”Jag har en universitetsexamen i ekonomiförvaltning, men alla papper på det blev kvar i Syrien. Och all vår egendom. I Syrien hade jag kunnat betala för mina döttrars studier”, säger al-Hammad.
Också Al-Hasan berättar att utbildning var något familjen tog för givet före kriget bröt ut. Skolan var gratis och studierna lätta att påbörja om man hade tillräckligt bra vitsord. Och han hade kunnat försörja dem.
Det känns som om mattan dragits under honom.
”Jag känner mig förnedrad. Mitt enda hopp är att mina söner ska klara sig bättre än jag”, säger al-Hasan.
Artikeln publicerades ursprungligen i Kyrkpressen nr 12/2017.
Genom insamlingen Gemensamt Ansvar kan du ge hopp åt unga syriska flyktingar i Jordanien. Läs mera på adressen yhteisvastuu.fi/sv.
I år firar vi Finlands 100 år av självständighet med temat ”tillsammans”. Det är ett utmanande tema i en tid då polariseringen mellan olika grupper i samhället ser ut att växa.
Jubileet ger oss en orsak att fundera på i vilken riktning vi tillsammans vill utveckla det finländska samhället. Under de senaste årtiondena har individens intressen betonats på bekostnad av samhällssolidariteten. Det har också tagit uttryck i en strävan efter ökad valfrihet, privatisering och konkurrensutsättning.
Utan en hållbar ekonomi kan ett land naturligtvis inte ta hand om varken sina egna hjälpbehövande eller nödlidande på annat håll. I en allt mer global värld är lösningen ändå inte att försöka stänga ut problemen. Medmänniskans nöd berör också oss.
Insamlingen Gemensamt Ansvar bygger på solidaritet och medmänsklig omsorg. I linje med det kristna budskapet har vi ett särskilt ansvar för de mest utsatta och hotade.
Insamlingen har traditionellt betonat såväl vårt ansvar för medmänniskor här hemma som vårt globala ansvar för människor i världens krishärdar. Kring 60 procent av intäkterna från Gemensamt Ansvar går via Kyrkans Utlandshjälp till utvecklingssamarbete och katastrofhjälp.
Ett av insamlingsmålen för år 2017 är Jordanien, som tagit emot tredje mest flyktingar av alla länder i världen. Jag hade själv möjlighet att besöka Jordanien i höstas, och blev imponerad över det arbete Kyrkans Utlandshjälp utför.
Unga syriska flyktingar får bland annat undervisning i engelska, yrkesutbildning samt psykosocialt stöd – såväl i flyktinglägren som i huvudstaden Amman. Utlandshjälpen organiserar också fritidsaktiviteter som till exempel fotboll, musikundervisning och cirkusskola, för både flickor och pojkar.
Med verksamheten får flyktingarna hopp om en ljusare framtid och verktyg för att åter bygga upp sitt eget liv. Det minskar riskerna att de faller offer för människosmugglare eller människohandel.
Det senaste året har vi lärt oss att problemen ute i världen oundvikligen även påverkar oss. I Finland används insamlingsmedlen i år till att hjälpa människor som fallit offer för människohandel.
Tack för att du bryr dig!
Björn Vikström
Biskop i Borgå stift
Läs mera om insamlingen Gemensamt Ansvar på adressen yhteisvastuu.fi/sv och delta.
