Kriget har tvingat syriska ungdomar att avbryta skolan, och de har ingen tid för att leka. I Jordanien ger Kyrkans Utlandshjälp därför barnen en chans till utbildning och hobbyer – ett hopp om en bättre framtid.
Text: Erik Nyström, Bilder: Ville Asikainen
Blodstanken svävade över staden, och minnet äcklar 14-åriga Mohammed Rajub.
Skotten regnade in genom sovrumsfönstren, och en bomb förstörde husets terrass. Familjen sprang ut innan huset rasade framför deras ögon. Människor bar på sina barn, kastade sig eller föll till marken.
”Jag slutade andas för att inte registrera blodstanken. Jag hatade den så mycket”, säger han.
Mohammed är hemma från Homs, en av de svårast drabbade städerna i det snart sexåriga kriget. Tusentals dog när regeringsstyrkorna återtog Homs av rebellerna, men hans familj hann fly.
En fasansfull flykt
När Fatima hörde om cirkusen för första gången kom hon att tänka på clowner. Nu arbetar hon på deltid som instruktör för flickorna.
Mohammeds blick är lika fängslande som hans sätt att berätta.
Vi sitter i skydd av den stekheta solen vid ingången till Utlandshjälpens utbildningscenter i östra Amman. Här går Mohammed på engelskalektioner och spelar fotboll med kompisarna.
I Syrien hörde han till klassens bästa elever. Mohammed minns hur läraren belönade honom för hans modersmål med ett klistermärke i pannan, och han tänker bli journalist.
”Min pappa säger att min utbildning är det sista vi kan hålla fast vid, vi förlorade allt annat.”
Centret erbjuder kurser åt flyktingar, som också får psykosocialt stöd från fritidsaktiviteter. Mohammeds engelskalektioner är populärast, och genom färdigheter som handarbete och fotografering kan man också skapa sig en utkomst.
Kurserna varierar enligt efterfrågan, och centret har kring hundra besökare om dagen, uppskattar koordinator Omayma Qattash. Här får flyktingarna också bekanta sig med varandra – och jordanier.
”Många kommer hit som om de vore ensamma med sina bekymmer. Här märker de att de alla är i samma båt, och att också lokalinvånarna bryr sig”, säger Qattash, som själv är från Jordanien.
Aktiviteterna ger självförtroende
Fatima och Mona arbetar som instruktörer för Utlandshjälpens cirkus. Flickor och pojkar övar våghalsiga trick dagligen i skilda turer.
Jordanien har tagit emot långt över en miljon flyktingar från Syrien. Över 80 procent bor i städerna, och resten på flyktingläger. Za’atari nära Syriens gräns är störst med sina 80 000 invånare.
20-åriga Fatima Hariri har bott fyra år i Za’atari. Hon blev färdig med skolan innan kriget tvingade familjen att fly – just när hon övervägde vad hon skulle börja studera.
Flyktingarna oroar sig mest för barnens och ungdomarnas framtid. Av dem är var tredje utanför skolsystemet. Klassrummen är fulla och bristen på identitetsbevis hindrar många från att börja.
I början kände Fatima att alla hennes drömmar gått i kras. Hennes föräldrar uppmuntrade henne ändå till att börja cirkusskolan som Kyrkans Utlandshjälp ordnar. Nu arbetar hon på deltid, och studerar på universitetet. Hon tackar cirkusen för att hon fått ordning på sitt liv och sitt självförtroende tillbaka.
Fritidsverksamheten ger hopp om en bättre framtid. Förutom cirkus ordnar Utlandshjälpen bland annat fotboll, musik och schack.
”När jag kom till lägret var jag arg, men genom cirkusen hittade jag min livsglädje igen”, säger Fatima.
Delta i insamlingen Gemensamt Ansvar på adressen yhteisvastuu.fi/sv. På videorna nedanför kan du se Mohammed och Fatima berätta sina historier.
Et ole hyväksynyt markkinoinnin evästeitä nähdäksesi videon.
Et ole hyväksynyt markkinoinnin evästeitä nähdäksesi videon.
Grekland har bråttom med att ordna utbildning för 14 000 flyktingbarn som varit flera år utanför skolan. I december beslöt EU att medlemsländerna kan börja skicka tillbaka flyktingar till Grekland. Det är fel främst mot barn och unga, säger Helena Sandberg från Kyrkans Utlandshjälp.
Text: Erik Nyström, Bilder: Ville Nykänen
Afghanska Mino Sisalem ler förstulet åt den bittra ironin i hennes flykt.
Vi traskar på den livliga gatan utanför Atens största flyktingläger Eleonas och måste prata högt för att överrösta den livliga lastbilstrafiken. Vi är bara några metrohållplatser från stadens hjärta, Syntagmatorget.
Det sägs att den grekiska filosofen Platon undervisade sina elever under de blomstrande olivträden i Eleonas. I dag är området en ogästvänlig dystopi av industribyggnader.
Sisalem flydde från Afghanistan för sex år sedan. Våldsamheterna var som värst efter Talebanstyrets fall och hennes familj bestämde sig för att fly till ett säkrare ställe – nämligen Syrien.
”Min man fick ett jobb som bilmekaniker i Damaskus och då verkade allting bra”, säger hon.
När Syriens blodiga inbördeskrig drog ut var Sisalems man en av de hundratusentals män som år 2015 gav sig ut på en farofylld färd till Europa för att bereda vägen för sin familj. Resan tar flera månader beroende på hur stor del av vägen de måste gå till fots. Till slut nådde han Tyskland.
”Vi ville någonstans där det finns jobb och en framtid för våra barn”, säger hon.
De är i Grekland för att stanna
Mino Sisalem och hennes yngsta son, 2-åriga Mohammed, på gatan utanför Eleonas flyktingläger i Aten. Sisalems man bor i Tyskland och hon tar ensam hand om barnen.
Under år 2015 var Eleonas bara en anhalt för främst unga män som samlade krafter inför den fortsatta resan mot Norden eller Tyskland. I fjol våras anlände deras familjer, och framför allt fler barn än tidigare.
De kom för att återförenas med sina pappor eller bröder, säger utbildningsexpert Helena Sandberg som jobbat för Kyrkans Utlandshjälp i Grekland. Men 60 000 fastnade i Grekland för att EU stängde den så kallade Balkanrutten till norra Europa och slöt ett avtal med Turkiet för att hindra fler från att komma.
Flyktingarna skulle omplaceras från Grekland till andra EU-länder och de som trots allt tog sig över skulle skickas tillbaka till Turkiet. Planen har varit ineffektiv och bara en bråkdel har lämnat landet.
”Grekland har långsamt insett att många är här för att stanna”, säger Sandberg.
Behandlingen av asylansökningar fortskrider långsamt. De flesta kommer inte att få besked på minst ett halvår. Därför är tiden inte mogen för fler flyktingar, säger Sandberg.
Ändå beslöt EU i december att medlemsländerna kan börja skicka tillbaka flyktingar till Grekland i enlighet med Dublinförordningen. Motiveringen var att förhållandena på flyktinglägren förbättrats.
”Hur många gånger ska speciellt barn och unga ryckas upp och kastas ut i det okända? De har redan uthärdat månader och år av ständig förändring och instabilitet”, säger Sandberg.
Undervisningen ger hopp
För de splittrade familjerna på olika håll i Europa är sociala medier ovärderliga. Invånarna på Eleonas har därför en trådlös internetuppkoppling.
Sisalem plockar fram sin smarttelefon för att ringa upp sin man på Skype.
”Han ligger hemma med en förkylning”, förklarar hon och slår på ett videosamtal. Dottern Maryam ,11, vinkar ivrigt när pappa hälsar alla från sin säng.
Vid lägrets portar går Sisalem runt med telefonen till sina vänner, 35-åriga Ahmed Fawad och hans 8-åriga dotter Fatima. Också Mohammad och Farah, och deras son, 13-åriga Amir får hälsningar.
Familjerna har kommit varandra nära genom barnens dagverksamhet. Kyrkans Utlandshjälp förbereder barnen för skolan med stödundervisning, modersmålslektioner och andra aktiviteter. En del av eleverna går redan i den så kallade integrationsklassen som arrangeras av den grekiska staten om eftermiddagarna.
Undervisningen får Maryam att bubbla av framtidsvisioner.
”Jag älskar datorer och teknik. Jag vill bli fotograf eller läkare för hjärt- och kärlsjukdomar”, säger hon.
Två år borta från skolan
Flyktingbarnen har i medeltal varit två år borta från skolan, och särskilt bland syrierna finns det flera som aldrig gått i skolan under snart sex år av krig. Det betyder att många inte ens lärt sig sitt modersmål.
8-åriga Fatima från Afghanistan bor på flyktinglägret Eleonas där hon lär sig språk och deltar i gymnastiklektioner. Hemma i Kandahar fick hon inte gå i skolan.
”Det är en stor utmaning att lära sig många språk på en gång. Här handlar det dessutom om tre alfabet: först arabiska eller farsi och sen ännu engelska och grekiska”, säger Sandberg.
De grekiska skolorna började ta emot flyktingar i oktober, men ännu går bara kring tusen av sammanlagt 14 000 barn i skolpliktsåldern i skolan. Ännu i november var målet att alla skulle ha börjat innan årets slut.
Orsakerna till förseningen är såväl ekonomiska som politiska. Ekonomiskt sett är Grekland kanske det sämst utrustade landet i Europa till att tackla flyktingsituationen. I stort sett är samhället välvilligt inställt mot flyktingarna – men de som inte vill att flyktingbarnen börjar skolan har protesterat vid skolorna.
”Föräldrar är till exempel oroliga för sjukdomar. Myndigheterna och andra organisationer jobbar hårt med att försäkra dem om att flyktingarna har vaccinerats”, säger Sandberg.
Ju längre de måste vänta på att fortsätta med skolan, desto svårare blir det att börja igen, säger hon.
”Utan utbildning har de ingen framtid och inget hopp. Vi riskerar att förlora en hel generation.”
Vuxna bryr sig främst om barnen
13-åriga Amir vill läsa matematik och fysik, och drömmer om att bli astronaut.
Eleonas är ett av de bättre utrustade lägren i landet. De över 2 000 invånarna bor i barracker med uppvärmning medan en stor del av flyktingarna i norra Grekland fortfarande övernattar i tält.
Mycket mer än det kan man inte vara glad över, säger Fawad som är från Afghanistan. Det och säkerheten, och att dottern Fatima har en bättre chans till utbildning än hemma i Kandahar.
”Människorna på lägret är oroliga för framtiden för vi vill inte bara stanna här för att äta och sova. Just nu har våra liv inget syfte”, säger Fawad.
Invånarna i Eleonas består mest av afghaner. Syrier har bra chanser till att få asyl genom EU:s omplaceringsprogram, medan afghanernas möjligheter är små. Som afghansk flykting från Syrien vet Mino Sisalem inte vad hon har för chanser att få stanna i Europa. Hon hoppas bara att Maryam får gå i skolan.
Iranska Mohammed och Farah håller med Ghambari om att det är barnens framtid som är den stora frågan. Deras 13-åriga son Amir översätter för sina föräldrar med god engelska. Han vill läsa matematik och fysik, och drömmer om att bli astronaut.
”Mina föräldrar säger att mitt liv och mina drömmar är viktigare än deras”, säger Amir.
Artikeln publicerades ursprungligen i Kyrkpressen, nummer 3/2017.
Stöd Utlandshjälpens arbete i Grekland genom att klicka här.
Det internationella målet för Gemensamt Ansvar-insamlingen är Jordanien, där Utlandshjälpen stöder unga syriska flyktingar med utbildning och utkomst. I Finland går insamlingsmedlen till offer för människohandel. Insamlingen börjar på söndagen den 5 februari.
Kriget i Syrien har pågått i snart sex år och en enorm mängd ungdomar som tvingats fly har inte gått i skolan på många år. En hel generation riskerar att förlora sin framtid.
Det internationella arbetet som stöds av insamlingsmedlen från Gemensamt Ansvar riktar sig särskilt till unga syrier som flytt till Jordanien. Utlandshjälpen stöder dem med möjligheter till utbildning och utkomst, vilket minskar risken för att falla offer för människosmugglare och människohandel. Kring 60 procent av Gemensamt Ansvar-insamlingens intäkter går via Kyrkans Utlandshjälp till utvecklingssamarbete och katastrofhjälp.
Jordanien är till sin yta fyra gånger mindre än Finland, men landet har under de senaste åren tagit emot drygt 650 000 registrerade flyktingar – tredje mest i hela världen. Inofficiellt beräknas 1,4 miljoner syrier ha flytt till Jordanien. Mer än hälften av dem är under 18 år gamla.
Frustration och en tuff omgivning tär på nerverna på syrierna som flytt undan det skoningslösa kriget. Flyktingar har svårt att få arbetstillstånd, och de unga har så gott som obefintliga möjligheter till en fortsatt utbildning. Samtidigt lider de av traumatiska minnen från kriget och oron för familjemedlemmar som fortfarande är kvar i Syrien.
I Jordanien går insamlingsmedlen framför allt till utbildning som stöder sysselsättning, möjligheter att utöva fritidsintressen och psykosocialt stöd till syriska flyktingar i 12–30-års ålder som bor i läger och lokala samhällen. Hjälpen når fram via Kyrkans Utlandshjälp.
I Finland används insamlingsmedlen till att hjälpa offer för människohandel
”Insamlingen Gemensamt Ansvar som grundades 1949 har blivit finländarnas gemensamma välgörenhetsinsamling som lyfter fram den värsta nöden och hjälper dem som trots sin utsatta situation blir utan hjälp. I år uppmärksammar Gemensamt Ansvar oss på människohandeln och hjälper oss att känna igen offer för den, men också dem som flyr på grund av till exempel katastrofer och fattigdom och blir offer för andra former av utnyttjande. De här människorna är i stort behov av vårt stöd”, säger Gemensamt Ansvars insamlingschef Tapio Pajunen.
Människohandel och med den jämförbart utnyttjande anses vara en av de största utmaningarna idag då det gäller mänskliga rättigheter. Människohandel är svår att känna igen men den är närvarande överallt. I takt med en ökad rörlighet bland människor växer också risken för människohandel och det finns ett stort behov av hjälp.
”Termen människohandel träffar mitt i prick. Det handlar om att människor och deras nöd blir utnyttjade. Om att människor och mänsklighet förvandlats till en handelsvara. Till objekt, redskap, utan möjlighet att bestämma över sitt eget liv. Det är handel som gagnar bara den ena parten. I stället för likgiltighet och strävan efter egen vinning borde vi ta hand om varandra”, säger biskop Björn Vikström som i år är förman för insamlingen.
Insamlingsmedlen används till att utveckla stödpersonsverksamhet och uppsökande arbete, stärka de anställdas förmåga att känna igen offer för människohandel, erbjuda krishjälp genom att ordna inkvartering, mat, hygien och kläder, och möjlighet till tolk och lägre tröskel för juridisk rådgivning.
I Finland används insamlingsmedlen för att i samarbete med Pro-tukipiste ry, Brottsofferjouren, Flyktingrådgivningen rf och Monika-Naiset liitto ry hjälpa människor som fallit offer för människohandel.
Gemensamt Ansvar är en medborgarrörelse för kärlek till medmänniskan och en av de största årligt återkommande medborgarinsamlingarna som arrangeras i Finland. Insamlingen hjälper människor i nöd i Finland och i utvecklingsländerna oberoende av deras ursprung, tro eller politiska åskådning.
Gemensamt ansvar i tv:n
Insamlingen Gemensamt Ansvar inleds söndagen den 5 februari. Republikens president Sauli Niinistö öppnar insamlingen i TV1 klockan 12.00.
Insamlingens öppningsgudstjänst firas i Korsnäs kyrka söndagen 5.2 klockan 11 och sänds i Yle Vega klockan 13.03 och i Yle Fem klockan 15.55.
Från och med söndag är också tv-dokumentärer om offer för människohandel och de unga syriska flyktingarnas vardagliga utmaningar tillgängliga på insamlingens webbplats.
Mera information:
Erik Nyström
Informatör
puh. +358 40 143 4464
erik.nystrom(a)kirkonulkomaanapu.fi
De spända relationerna mellan etniska grupper i Sydsudan kan närsomhelst explodera. Hundratusentals sydsudaneser som flytt till grannlandet Uganda berättar om hänsynslöst våld, våldtäkter och tvångsrekrytering av barn.
Text: Satu Helin, Erik Nyström
Sydsudan rasar ihop framför våra ögon.
Landet är mitt i ett inbördeskrig och det humanitära läget är desperat. Striderna som började i huvudstaden Juba i juli har spridit sig till närområdena och de nordöstra delarna.
Paramilitära och andra väpnade grupper dödar människor med macheteknivar, utsätter kvinnor för gruppvåldtäkter och bränner upp byar. Sydsudan hotas av etnisk rensning, och FN varnar för folkmord.
Många etniska grupper eggar upp konflikten genom hatprat mot varandra, säger Pio Ding, landschef för Kyrkans Utlandshjälp i Sydsudan. Situationen påminner om den som föranledde folkmordet i Rwanda år 1994.
”Hatpratet syns framför allt bland utbildade människor i städerna där det finns tillgång till internet och sociala medier. Det bereder vägen för brott mot mänskligheten, i värsta fall folkmord”, säger Ding.
Utdragen våldsspiral och akut brist på mat
Den första vågen av oroligheter efter att Sydsudan blev självständigt i juli 2011 sköljde över landet i slutet av 2013. Officiellt är det Sydsudans president Salva Kiir och förre vice-presidenten Riek Machar som står mot varandra.
Bakom fasaden ligger ändå djupa, etniska skiljelinjer. Kiir hör till Sydsudans största stam, dinkorna, och Machar till den näststörsta, nuererna. Vid sidan om dem finns det tiotals andra etniciteter och grupperingar, men det är oklart vem som leder styrkorna.
Kiir och Machar slöt ett fredsavtal i augusti 2015, men freden var som bäst skör. De intensivaste striderna har nu pågått i fyra månader, och det är inte bara striderna som skördar offer. Omkring fyra miljoner lider av en akut brist på mat.
Sydsudaneser i väntan på utdelningen av mathjälp i oktober.
”Våldsamheterna avskräcker människor från att så eller skörda ens det lilla de har. De är också rädda för att åka till städerna på grund av risken att bli rånad”, säger Ding.
Under hösten delade Kyrkans Utlandshjälp ut mat åt 4 600 av de värst drabbade i huvudstaden Juba och närtrakterna. En av dem var Bitres Amal Awok, som flydde till Juba med sina fem barn. Våldsamheterna förföljde dem, och Awoks man dog under striderna i juli varefter familjens hus länsades på all egendom. Hon klarar inte av att se på när barnen lider av hunger.
”Jag har tänkt på onda saker, till och med på att döda mina barn. Jag står inte ut med tanken av att de dör av hunger i ett hus där de inte ens har något att ligga på”, säger hon.
Flyktingsituationen kritisk i Uganda
Sedan år 2013 har sammanlagt tiotusentals dött och över 2,5 miljoner flytt från sina hem. De flesta tar sig till grannlandet Uganda, och under hösten har tusentals människor om dagen tagit sig över gränsen.
Kring 90 procent av flyktingarna är kvinnor och barn. Många har vandrat i många dagar för att nå Uganda, och historierna om hänsynslöst våld, dödande, våldtäkter och tvångsrekrytering av barn avlöser varandra.
I november är antalet sydsudaneser i Uganda uppe vid närmare 600 000. Under en vecka i november kom 25 000 nyanlända till flyktingbosättningen Bidibidi, som med sina över 240 000 invånare vuxit till ett av världen största. Till Finland anlände jämförelsevis 33 000 flyktingar i fjol.
”Bidibidi ligger cirka 75 kilometer från Adjumani, bokstavligen mitt i bushen. Det krävs enormt mycket arbete för att skapa odlingar av den steniga och ojämna marken”, säger Utlandshjälpens humanitära koordinator Kaisa Huhtela i Uganda.
Flyktingbosättningen Bidibidi har enligt FN på kort tid vuxit till en av världens största. Bild: Kaisa Huhtela
Mottagningscentralerna och skolorna är fyllda till bristningsgränsen. I Bidibidi har invånarantalet sedan länge överskridit områdets kapacitet. Väl över gränsen möts flyktingarna av en skriande brist på mat och vatten. I november tvingades FN:s livsmedelsprogram WFP att för andra gången i höst halvera matransonerna för de nyanlända.
Kyrkans Utlandshjälp stöder flyktingbarnens utbildning i Bidibidi och Pagrinya, bland annat genom att bygga klassrum. I en av Bidibidis skolor delar 3 600 elever på 14 klassrum, och det finns en toalett per 365 elever.
”Förutom att helt enkelt överleva är barnens skolgång det mest trängande behovet hos flyktingarna. Skolan ger barnen en tryggare vardag”, säger Utlandshjälpens landschef i Uganda, Wycliffe Nsheka.
Upptakten till ett folkmord går att urskilja
Hjälporganisationernas möjligheter att arbeta i Sydsudan har försvårats avsevärt under det gångna året. Kontor och bilar plundras, och anställda har råkat ut för överfall av poliser och väpnade grupper.
”Sydsudan borde satsa allting på att hjälporganisationernas arbete ska kunna fortsätta. Det kräver större insatser av landets ledning”, säger Ding.
I år har organisationernas, FN:s och mediernas verksamhet tvärtom begränsats ytterligare. President Kiirs administration har bland annat nekat tillträde till en 4 000 personers förstärkning av fredsbevararstyrkan. Utländska journalister har svårt att komma in i landet och flera redaktörer har dödats under kriget.
Striderna innefattar också element som inte setts i motsvarande omfattning under tiotals år av konflikt i landet. Enligt FN och andra internationella organisationer använder väpnade grupper våldtäkt som ett vapen. Nya fall där soldater anklagas för våldtäkt uppdagas titt som tätt.
”Tidigare har våldtäkterna begränsat sig till enskilda fall och armén har förhållit sig väldigt negativt till dem”, beskriver Ding.
En orsak till de ökande våldtäkterna är att rekryterna är allt yngre och sämre utbildade. En del har kidnappats till de väpnade grupperna som barn. I striderna deltar också grupper som inte har någon som helst koppling till armén, och de följer inte den uttalade principen om att våldtäkter är oacceptabla.
Enligt nyhetsbyrån AP utsattes alla kvinnor i en hel by nära staden Yei för en gruppvåldtäkt i slutet av november. Från samma by hittades ett stort antal kroppar med bundna händer.
De etniska spänningarna i Sydsudan har långa anor, och massmord med etniska motiv har begåtts också under senare år. Om situationen tillspetsas ytterligare kommer fredsbevararstyrkan på 14 000 soldater att vara chanslös, liksom de tusentals fredsbevarare var inför folkmordet i Rwanda 1994.
”Ett folkmord är inte något som bara plötsligt bryter ut, utan det bygger upp långsamt. Tecknen går redan att urskilja”, säger Jacob Aligo, ministern i Yei-provinsen till nyhetsbyrån AP i november.
Kyrkans Utlandshjälp strävar efter att skapa fred i Sydsudan genom fredsförmedling tillsammans med sina lokala samarbetspartner. Utlandshjälpen stöder också lokala samhällen som tar emot flyktingar genom att bygga skolor och säkra barnens möjligheter att gå i skolan, och delar ut nödhjälp åt de värst drabbade. Utlandshjälpens kontor ligger i Sydsudans huvudstad Juba.
Det humanitära läget i Sydsudan är kritiskt. Samtidigt kämpar grannlandet Uganda med ett kraftigt ökande antal flyktingar.
Bristen på mat plågar Sydsudans huvudstad Juba. Butiker har stängts och flera torg har förstörts.
En stor del av försäljarna har flytt eller tvingats sluta med sitt arbete för att deras varor har stulits. Det som finns kvar till salu är svindyrt, berättar Marie Makweri från Kyrkans Utlandshjälp, koordinator för fredsarbetet i Sydsudan.
Utlandshjälpen delar ut majsmjöl, torkade bönor, matolja och salt åt människorna i huvudstaden, och kommer att fortsätta med arbetet åtminstone tills slutet av september.
”Den klart största delen av matvarorna i Juba kommer från Uganda, men vägarna dit har varit stängda”, säger Makweri.
Ett farligt arbete
Marie Makweri.
I juli miste hundratals människor livet i strider mellan rivaliserande grupper i Juba. Läget är nu lugnare, men många stadsdelar är enligt Makweri ännu osäkra. Människor dör eller skadas i våldsamheter så gott som dagligen.
Också det humanitära arbetet i Sydsudan har blivit allt farligare. Sedan december 2013 har 59 hjälparbetare dött i landet.
I juli måste Kyrkans Utlandshjälp delvis evakuera sitt kontor i Juba till Nairobi i Kenya. Nu fortsätter arbetet, men situationen är fortsatt instabil och oförutsägbar. Landet riskerar att falla in i ett nytt inbördeskrig.
”I konflikter sker det alltid bakslag som förändrar omständigheterna för vår verksamhet, och då blir Utlandhjälpens arbete ännu viktigare”, säger Makweri.
Flyktingförläggningar under hård press
Fredsavtalet som konfliktparterna, president Salva Kiir och den tidigare vicepresidenten Riek Machar, slöt för ett år sedan är nu i fara att brytas. Sammandrabbningarna fortsätter runtom landet.
Väpnade grupper förbereder sig för nya strider genom att rekrytera eller kidnappa barn som de gör till soldater, och man befarar att takten kommer att öka. FN:s barnfond Unicef uppskattar att kring 16 000 barnsoldater rekryterats sedan konflikten började, oftast med tvång.
I Sydsudan har cirka 1,6 miljoner lämnat sina hem inom landet och ytterligare 800 000 har flytt till grannländerna. Uganda har tagit emot en dryg tredjedel av flyktingarna. Situationen är svår för såväl staten som hjälporganisationerna, säger Kaisa Huhtela som är Utlandshjälpens projektkoordinator i Uganda.
I augusti var Adjumanis tre flyktingförläggningar överfulla med kring 40 000 flyktingar. Utrymmena är till för bara några tusen. Registreringen av de nyanlända ligger långt efter, och under hösten väntas tiotusentals ännu fly över gränsen från Sydsudan.
I förläggningarna råder det brist på sanitetsutrymmen, dricksvatten och mat. FN:s livsmedelsprogram WFP har varit tvungen att halvera matransonerna för flyktingarna som anlänt före juli, och varnar att ytterligare nedskärningar kan bli aktuella.
”Vår största prioritet är att lätta på bördan i de tillfälliga förläggningarna för att förhindra koleran från att sprida sig”, säger Huhtela.
Med hjälp av armbanden som Utlandshjälpens personal delar ut försäkrar man sig om att alla flyktingar blivit vaccinerade.
Av flyktingbarnen har många tagit med sig sina skolböcker i hopp om att få fortsätta sin skolgång i Uganda. Till exempel i flyktingbosättningen Pagrinya i norr finns bara en skola för de kring 20 000 barn i skolåldern som för tillfället stannar där.
I Pagrinya bygger Utlandshjälpen klassrum och toaletter åt flyktingar samt bostäder åt lärare. Utrymmena räcker för ungefär 300 elever och 12 lärare. Bara i Pagrinya behövs det för tillfället över 300 skolklasser till.
I Sydsudan stöder Utlandshjälpen kyrkornas råd i fredsförhandlingarna. Arbetet pågår dygnet runt.
”Målet är att få parterna att följa fredsavtalet och vapenvilan som slöts i juli samt att förbinda sig till en fredlig lösning på konflikten”, säger Makweri.
