FN:s internationella flickdag firas för tionde gången den 11 oktober
På FN:s internationella flickdag påminns vi om att när flickor får gå i skola, är det till nytta för familjerna, lokalsamhället och hela landet. Kyrkans Utlandshjälp arbetar i Somalia för att flickor ska få gå i skola och delta i fredsarbetet.
HAWA, 16, tar inte möjligheten att gå i skola som någon självklarhet. I Somalia kan många av hennes jämnåriga bara drömma om att gå i skola. Hawa vill lära sig att prata engelska ordentligt.
”Då kan jag prata med människor av alla slag”, berättar hon för Kyrkans Utlandshjälp i sin skola i Mama Gedia.
I det fattiga och bräckliga Somalia är det svårt för många barn och unga att drömma om framtiden. Efter flera årtionden av konflikter finns det knappast någon infrastruktur kvar i landet, som också plågas av en svår och långvarig torka som hotar livsmedelssäkerheten.
I september varslade FN:s livsmedelsprogram WFP om att området hotades av hungersnöd. På grund av kriget i Ukraina har det blivit svårare att få importspannmål. Samtidigt har inflationen lett till att livsmedelspriserna ställvis mer än fördubblats, och säkerhetsläget försämras av lokala konflikter och terrorattacker. Tiotusentals människor har blivit tvungna att lämna sina hem på grund av våld eller gått miste om sin utkomst på grund av torkan, vilket har skapat en ond spiral av fattigdom.
Hawa skulle inte kunna gå i skola utan hjälp från utomstående, eftersom föräldrarna inte har råd med skolavgifterna. Tack vare stödet från Kyrkans Utlandshjälp behöver familjen inte betala för skolgången, läromaterialen eller skoldräkterna.
Hawa berättar att lärarna är hennes rollmodeller. Hon upplever att hon får uppmuntran och inspiration och högklassig undervisning av dem.
”Jag är full av energi och vill använda den här chansen att få utbildning”, berättar hon. ”När jag blir stor, vill jag jobba i en humanitär organisation.”
16-åriga Hawa anser att det är viktigt att flickor får utbildning, eftersom de med hjälp av utbildningen kan ta hand om sin egen och sina barns framtid. BILD: ISMAIL TAXTA
FN:S INTERNATIONELLA flickdag firas för tionde gången den 11 oktober. Under de senaste tio åren har man börjat fästa alltmer uppmärksamhet vid flickornas möjligheter, men fortfarande inte i tillräcklig omfattning. Klimatförändringen och coronapandemin har ökat flickornas börda ytterligare och till och med fört utvecklingen ett par steg bakåt.
Enligt FN utvecklar svårigheterna ändå kreativiteten, resiliensen och ihärdigheten. På temadagens webbplats berättar organisationen att flera hundra miljoner flickor gång på gång visat att de kan vara drivande krafter för utvecklingen i sina samhällen, alla till nytta, bara de får de nödvändiga kunskaperna och färdigheterna – och en chans.
Kyrkans Utlandshjälp vill främja flickornas möjligheter att skaffa utbildning bland annat genom att dela ut skoldräkter och -tillbehör till de mest utsatta, stödja föräldrarnas utkomst och ge upplysning, samt genom att bygga skolor och klassrum och skaffa möbler och undervisningsmaterial till dem.
”Det råder ett enormt behov inom utbildningssektorn i Somalia, med början i lärarnas utbildningsnivå och i skolornas läge och tillräcklighet”, säger Ikali Karvinen, Kyrkans Utlandshjälps landschef i Somalia. ”Skolorna är i dåligt skick, undervisningsgrupperna för stora och lärarna bristfälligt utbildade.”
Även om många klassrum är fullsatta med elever, är problemet enligt Karvinen att många barn ändå avbryter sin skolgång. Fattigdom är den vanligaste orsaken: barnen måste hjälpa till med familjens försörjning redan när de är små.
En elev läser en lärobok i naturvetenskaper som berättar bland annat om hur man använder vatten sparsamt. I sitt finger har eleven en anordning som muslimer använder dagligen för att göra det lättare att räkna bönerna. BILD: ISMAIL TAXTA
I DET SVÅRA läget är flickor särskilt utsatta, av många anledningar. Karvinen berättar att det finns både kulturella, traditionella och strukturella faktorer som orsakar detta. Flickornas utbildning uppskattas inte på samma sätt som pojkarnas, och man vill att flickorna hjälper med hushållsarbetet och bidrar till familjens inkomster.
Dessutom vill många familjer inte skicka flickor till skolan på grund av att skolvägen är farlig. Därför har Kyrkans Utlandshjälp också försökt hjälpa skolorna att bli trygga ställen: till exempel i Hawas skola i Mama Gedia har Kyrkans Utlandshjälp skapat en kanal som eleverna kan använda för att berätta om hotande situationer för lärarna.
En del av orsakerna som gör att flickor avbryter sin skolgång är mycket vardagliga. Karvinen säger att det kan ha stor betydelse för en flicka i puberteten om det inte finns hygienutrymmen eller egna toaletter för flickor i skolan. Därför är det viktigt att ge hälsokunskap och ordna med ändamålsenliga sanitetslokaler och till exempel sanitetsbindor till flickorna.
Enligt Karvinen är lösningen att öka lokalsamhällets kunskaper till exempel om flickornas rätt till utbildning och om utbildningens positiva följder för familjerna, samhällena och hela landet.
”Om generation efter generation avbryter sin skolgång och allt fler blir helt utan utbildning skapas det ett intellektuellt underskott i landet. Då fördjupas beroendet av utomstående hjälp och internationella organisationer både kortvarigt och på längre sikt.”
Föreståndaren Lul Mohamed Nur vill uppmuntra flickor att utbilda sig. I hennes skola finns fler flickor än pojkar som elever. BILD: ISMAIL TAXTA
LUL MOHAMED NURär en av 16-åriga Hawas rollmodeller i skolan i Mama Gedia. Föreståndaren berättar att det nu finns fler flickor än pojkar i skolan.
”Vi har nått den här situationen genom otröttliga kampanjer och genom att berätta varför det är viktigt att skicka flickor till skolan. Det verkar som om lokalsamhället tagit emot vårt budskap med en positiv attityd.”
Även ordföranden för den lokala utbildningskommittén i Mama Gedia, Abdullahi Moallin Ali, berättar att kampanjerna spelat en viktig roll för att ändra på attityderna. När familjerna får veta att skolgången är avgiftsfri och att de inte behöver betala för skoldräkterna eller läromaterialen, skickar allt fler familjer sina barn till skolan.
Abdullahi Moallin Ali, ordförande för utbildningskommittén i Mama Gedia, berättar att Kyrkans Utlandshjälp hjälper skolan bland annat genom att utbilda kommitténs medlemmar, förse elever med skoldräkter och material samt betala lärarnas löner. BILD: ISMAIL TAXTA
Det kan vara spännande för barnet att gå i skolan. Tioåriga Suleqo tycker att det är viktigt att alla barn får gå i skola oberoende av kön, och hon vill att alla föräldrar ger barnen samma möjligheteter. Ursprungligen ville denna albinoflicka inte gå i skolan själv.
”Hon stretade emot i början, men nu har hon blivit van vid skolan och gillar den”, berättar hennes mamma Hamaro Mohamed Nur.
På grund av sin albinism har Suleqo inte en särskilt bra syn. Lösningen är att flickan får sitta nära svarta tavlan, så att hon ser texten som lärarna skriver på tavlan.
”Hennes intresse för skolgången har ökat efter att hon fick en skoldräkt och läromaterial. Nu lägger min dotter ned mycket energi på sin skolgång, och hon gillar sina lärare jättemycket”, berättar modern.
Hamaro Mohamed Nur är albinoflickan Suleqos mamma. Hon har sett att dottern fått mer energi efter att flickan började i skolan. BILD: ISMAIL TAXTA
NÄR EN KRIS blir akut, hamnar de långsiktiga målen ofta i skymundan. I Somalia hotas nästan halva befolkningen, cirka sju miljoner människor, av hungersnöd.
Karvinen påminner att det internationella samfundets hjälp är ytterst viktig i krissituationer. Det gäller ändå att blicka mot framtiden med längre perspektiv.
I sitt arbete i Somalia fokuserar Kyrkans Utlandshjälp på fredsarbete, till exempel på att stödja den nationella förlikningsprocessen och införandet av inkluderande lokalförvaltning. Att främja människornas utbildning och utkomst är också en del av arbetet: I Somaliland har Kyrkans Utlandshjälp gett stöd till två yrkesläroanstalter där läroplanerna uppdaterats med studiehandledning och entreprenörsfostran som nya läroämnen. Med hjälp av stöd från Kyrkans Utlandshjälp har studerande också uppmuntrats att bli företagare.
Under coronapandemin arbetade Kyrkans Utlandshjälp för att hålla barnen i skolan till exempel genom att bygga tillfälliga undervisningslokaler i svårtillgängliga områden och utbilda lärare. I städerna Baidoa, Hudur och Elbarde har man med stöd från Kyrkans Utlandshjälp byggt 10 nya tillfälliga skollokaler och rustat upp 16 klassrum. Nästan hälften av eleverna är flickor.
Karvinen understryker att fredsarbete inte är någon isolerad ö utan en del av en vidsträckt helhet. Kyrkans Utlandshjälp har också arbetat för att främja inkluderingen särskilt av unga och kvinnor i fredsbygget bland annat genom att ordna evenemang där utslagna grupper får stiga fram, samt genom att stödja bildandet av kvinnoorganisationernas nätverk BAYWAN i sydvästra Somalia.
10-åriga Suleqo vill vara en känd ingenjör eller lärare när hon blir stor. Matematik är lätt för henne. BILD: ISMAIL TAXTA
DET FINNS HOPP också mitt bland hungersnöd, våld och otrygghet. Karvinen på Kyrkans Utlandshjälp understryker att små förändringar och förbättringar kan ha stor inverkan. Det är till exempel möjligt att göra en skola tryggare genom att bygga ett staket kring den och kontrollera vem som går genom porten.
”För många barn är skolan ett av de tryggaste ställena. När barnen är i skolan, är de trygga från att bli utnyttjade som barnarbetskraft eller rekryterade till terrororganisationer.”
Karvinen säger att när barn får gå i skola, ökar glädjen över att få lära sig deras belåtenhet med livet och inger dem framtidshopp. Ett barn som fått utbildning har också möjlighet att göra hälsosammare val i sitt liv. Därför är effekterna mycket helhetsmässiga: en friskare och bättre utbildad befolkning betyder att Somalia själv kan börja ta hand om sina tjänster, sin säkerhet och genomförandet av de mänskliga rättigheterna.
När flickor får gå i skola, kan det också bli möjligt att bryta spiralen av skadliga traditioner. Karvinen berättar att man under coronaepidemin upptäckte att stympningen av flickornas könsorgan åter började öka.
”Utbildade flickor och kvinnor spelar en avgörande roll när det gäller att kämpa mot denna sed, som är ett brott mot de mänskliga rättigheterna.”
Utbildning av flickor har särskilt vidsträckta effekter.
”En utbildad kvinna vill att också hennes barn får utbildning. Det är en god spiral som vi på Kyrkans Utlandshjälp vill vara med om att stärka”, betonar Karvinen.
Ge flickor
en chans
till utbildning
Ge flickor
en chans
till utbildning
Med hjälp av din donation kan Kyrkans Utlandshjälp bl.a.:
dela ut skolmaterial och skoluniformer till barn
stöda föräldrarnas försörjning så att barnen får möjlighet att gå i skolan
upplysa föräldrarna om hur viktigt det är för deras barn att gå i skolan
bygga skolor och klassrum och skaffa svarta tavlor, skrivbord, läroböcker och läromedel för skolor
Donera med MobilePay: Donera med MobilePay till numret 25959
SMS-donation: Skicka ett SMS: FLICKA till numret 16499 (20€)
Utvecklingssamarbete har funnits i decennier, och Kyrkans Utlandshjälp har funnits i 75 års tid. Globala ansträngningar har varit viktiga bland annat för att minska barndödligheten och för ökad utbildning för flickor. Helt utan misslyckanden har det inte gått. Vi gjorde upp en lista över 10+1 saker som vi har lärt oss i utvecklingssamarbetet under årens lopp.
1. Utvecklingssamarbetet hade själviska rötter.
När utvecklingssamarbetet var ungt på 1950- och 1960-talet engagerade sig Finland delvis för att visa sig som ett västland och som en del av Norden – ett land som inte går i Sovjetunionens ledband. Med tiden blev verksamheten så gott som exportfrämjande: Med utvecklingsanslag förde Finland finländska maskiner och arbetskraft till utvecklingsländer i hopp om mer handel i from av till exempel export av skogsmaskiner. Många andra länder hade också liknande projekt.
2. Resultatlöshet tvingade fram en förändring.
Utvecklingssamarbetsmodellen som drev modernisering fungerade inte. På grund av de usla resultaten måste linjen läggas om och branschen övergick till en behovsbaserad approach. Trots att lokala hjälpbehövande var med och definierade av behovet av hjälp förhöll sig hjälpgivarna till dem som passiva offer för sina förhållanden. Man hade inte förstående för strukturer som upprätthåller fattigdom och ojämlikhet eller bakgrunden till de strukturerna.
3. Ojämlikghet åtgärdas inte genom materialleveranser.
I dagens utvecklingssamarbetsmodell ser man inte längre fattigdom bara som en materiell brist, utan som en människorättsfråga. Man strävar efter att förändra strukturer som upprätthåller ojämlikhet även genom politisk påverkan, så att utvecklingsländer ska ha en ansvarstagande stat och ett fungerande civilsamhälle som är medvetet om sina rättigheter. Man fokuserar inte som i början på att stödja industri, utan tyngdpunkten i arbetet ligger på social utveckling, hälsa och utbildning.
4. Starka samhällen blir inte biståndsberoende.
Den viktigaste insikten inom utvecklingssamarbetets historia är att det inte lönar sig att bära vatten till brunn. Arbetet måste styras av lokala behov och lokalt kunnande, så att praxis rotar sig i samhället. Av avgörande betydelse är att man gör sig av med biståndsformer som ger upphov till beroende och som inte stärker lokalsamhället. Det finns ändå en konflikt i att det fortfarande är västländerna som håller i plånboken: finansiärerna bestämmer vad som får pengar och hur mycket.
5. Lokala röster ska höras.
Ibland har lokalbefolkningen upplevt att de inte kan påverka hurdan hjälp de erbjuds i en kris och hur hjälpen kanaliseras. I värsta fall har biståndsmaterialet eller -metoderna inte passat in i den lokala kulturen eller kontexten. I dagens utvecklingssamarbete är det A och O att engagera lokalbefolkningen så att de känner att det är deras projekt.
6. Bättre översikt och ansvarighet.
Utvecklingssamarbetsaktörer är redovisningsskyldiga inte bara till de samhällen som mottar hjälp utan också till finansiärer och givare. Det har talats mycket om transparens på senare tid. Tanken om att biståndsorganisationer är redovisningsskyldiga till mottagarsamhället uppstod på 1990-talet och den humanitära kvalitetsstandarden CHS lanserades år 2015. Även tekniska standarder för biståndsarbete utvecklas och övervakas noggrannare än tidigare.
7. Klimatkrisen styr arbetet.
Klimatarbete har varit en del av utvecklingssamarbetet sedan 1970-talet, men under de senaste decennierna har man talat allt mer om klimatet. Nu har man också – åtminstone i retoriken – börjat beakta förlust av biologisk mångfald. Även om man inser vikten av klimatarbetet är de ekonomiska satsningarna tills vidare mycket mindre än det man säger ger intryck av. Klimatarbetet präglas också av den konflikt som uppstår av att västländerna inte är redo att ge avkall på sin egen levnadsstandard, men väntar sig klimatsatsningar av utvecklingsländer.
8. Opinionen är för utvecklingssamarbete.
Vietnamkriget fick i slutet av 1960-talet finländarna att inse att vi inte är ensamma i världen. Sedan dess har till exempel recessionen på 90-talet påverkat hur ivrigt medborgarna stödjer utvecklingssamarbete. Enligt en färsk opinionsundersökning som Utrikesministeriet har låtit göra anser två tredjedelar av finländarna att utvecklingssamarbete är mycket eller ganska viktigt. Folket tycker att den bästa motiveringen till utvecklingssamarbete är att det ger Finland möjlighet att påverka stabiliteten i världen.
9. Nya partners för med sig nya metoder.
Dagens utvecklingssamarbete är branschövergripande. Traditionella aktörer och till exempel forskningsinstitutioner och skolor utvecklar verksamheten tillsammans. Samarbetet med den privata sektorn är en rätt så ny utveckling. Genom ansvarskännande företagsverksamhet kan man till exempel erbjuda arbets- och utbildningsmöjligheter i utvecklingsländer.
10. Fortsatt förändring krävs.
Vi har lärt oss mycket, men det finns rum att utvecklas vidare. Vattentäta skott mellan finansiering och organisation kan till exempel dra ner på effektiviteten. Åtaganden och uttalanden kan leva på papper i flera år innan de omsätts i praktiken. Dessutom måste det västliga utvecklingsamarbetet hela tiden följa med sin tid, för konkurrenter finns det. Till exempel Kina erbjuder många utvecklingsländer finansiering utan koppling till mänskliga rättigheter eller miljöskydd.
+1: CHS-certifiering styr KUH:s arbete.
Kyrkans Utlandshjälp fick år 2017 CHS-certifiering alltså Core Humanitarian Standard-certifikatet. Standarden betonar att verksamheten bygger på de mänskliga rättigheterna och på biståndsarbetets kvalitet, transparens och effektivitet. Certifieringen visar att KUH har förbundit sig vid biståndssektorns kvalitets- och ansvarsstandarder. Dessutom genomgår KUH varje år en omfattande extern revision. För KUH är CHS ett tillfälle att kritiskt utvärdera sin egen verksamhet och utveckla praxis inom organisationen.
Källor: Kyrkans Utlandshjälps senior quality and accountability adviser Anna Muinonen och professor emeritus vid Helsingfors universitet Juhani Koponen, opinionsundersökningar om utvecklingssamarbete som Utrikesministeriet har låtit göra, Corehumanitarianstandard.org
Text: Anne Salomäki Illustrationer: Carla Ladau Översättning: Sara Torvalds
I samarbete med nätverket Somali Peace Line och ministeriet för kvinnor, mänskliga rättigheter och utveckling främjade vi kvinnors deltagande i lokala val i sydväst och staten Hirshabelle och förespråkade en kvot på 30 procent kvinnor.
ÖVER TRE DECENNIER av konflikter har lett till fattigdom i Somalia. Största delen av landets infrastruktur är förstörd och pågående politisk instabilitet och väpnade konflikter förvärrar effekterna av klimatchockerna. Kvinnorna är de som har burit de tyngsta bördorna på sina axlar.
KUH har stött statsbyggande och införandet av inkluderande lokalförvaltning i linje med programmet för nationell försoning; Wadajir-avtalet för nationellt samarbete. Tillsammans med Nätverket för religiösa och traditionella aktörer jobbade vi i nära samarbete med den somaliska staten och förbundsstaterna, lokala myndigheter, samhällen och aktörer från civilsamhället.
Under 2021 publicerade vi en ny rapport med lärdomar och bästa praxis för att stödja inkluderande lokalförvaltning, med fokus på att lobba för kvinnors, ungdomars och marginaliserade gruppers deltagande för att stödja framtida arbete med statsbyggande i Somalia. Eftersom beslutsfattandet i stor utsträckning sköts av klanerna, som män dominerar, exkluderar beslutsfattandet kvinnor, ungdomar och marginaliserade grupper. Sedan 2016 har vårt stöd resulterat i grundandet av 5 nya distriktsråd, med 16 invalda kvinnor. Utöver det har KUH utbildat mer än 700 kvinnliga ledare inom ledarskap och andra kunskapsområden.
2021 lobbade vi för kvinnors deltagande i lokala val och distriktval. I distriktet Barawe i sydvästra Somalia grundades ett nytt råd, bestående av tjugo män och sju kvinnor – och den första kvinnliga vice borgmästaren. Tjugo ungdomar (fjorton män och sex kvinnor) blev också invalda. I samarbete med nätverket Somali Peace Line och ministeriet för kvinnor, mänskliga rättigheter och utveckling främjade vi kvinnors deltagande i lokala val i sydväst och staten Hirshabelle och förespråkade en kvot på 30 procent kvinnor.
Sociala medier, radio och tv ökade kännedomen om mänskliga rättigheter samt möjligheterna att delta i politiska processer och i kommunikationsaktioner stödda av KUH. Det ledde till en medvetenhet på 98 procent om hur distriktsråd bildas, vilket å sin sida ökade kvinnors och andra marginaliserade gruppers deltagande. Att skapa inkluderande lokalförvaltning är tidskrävande och arbetsdrygt, men incitamentet är klart och tydligt – avkastningen kommer i form av fred.
Kvinnor och flickor står i fokus för vårt pandemiarbete
Efter utlysningen av coronarestriktionerna förstod vi att barnäktenskap skulle bli en utmaning i våra arbetsområden i Nepal, skriver programkoordinator Deepika Naidu.
Våldet mot kvinnor ökade och mammor och systrar gjorde mer hushållsarbete än tidigare. En del flickor slutade i skolan och allt fler barn tvingades till giftermål. Covid-19-pandemin påverkade allas liv, men konsekvenserna av skol- och samhällsstängningar var särskilt allvarliga för nepalesiska kvinnor och flickor.
Efter utlysningen av coronarestriktionerna förstod vi att barnäktenskap skulle bli en utmaning i våra arbetsområden i Nepal. Familjer med ekonomiska trångmål kan ty sig till traditionella men kortsiktiga lösningar som att gifta bort sina döttrar. Därför ville vi prioritera skyddandet av barn. Vi grundade klubbar i skolor och ordnade diskussionstillfällen och gatuteater som behandlade frågan.
Vi reste stora skyltar i byarna där vi berättade om de negativa effekterna av barnäktenskap på barns fysiska, psykiska och sociala välmående. På skyltarna berättade vi också om lagar och straff kopplade till barnäktenskap. Det var glädjande att se att både samhällen och lokalförvaltningar tog emot budskapet väl.
Covid-19 tvingade oss att svara på krisen också på flera andra sätt. Vår matdistribution nådde de mest utsatta människorna. Bland dem fanns framförallt gravida och ammande kvinnor samt personer med funktionsnedsättning.
I Nepal – precis som i många andra länder – rapporterades om ett ökat våld mot kvinnor under samhällsstängningarna. Vi gjorde vårt bästa för att underlätta situationen, till exempel genom att ordna familjedialoger och en mediekampanj. Utöver det samlade vi män, pojkar, kvinnor och flickor till tillfällen där vi diskuterade våld som riktas mot kvinnor och olika lösningar för att få slut på det. Andelslag som stöds av Kyrkans Utlandshjälp gjorde upp planer för påverkansarbete som ska förebygga barnäktenskap samt våld. Planerna överräcktes till representanter från de olika lokalförvaltningarna.
Under pandemin har kvinnor och flickor utsatts för ökat våld och utnyttjande framförallt i karantäncenter. Kyrkans Utlandshjälp och andra medborgarorganisationer lyfte fram behovet av säkra utrymmen för kvinnor och flickor, och våra insatser ledde till resultat. Efter organisationernas gemensamma utlåtande skapades egna utrymmen för kvinnor och flickor i karantäncentren.
Grundlagen i Nepal är progressiv, vilket gör mig hoppfull. Lagparagraferna och den praxis som berör barnäktenskap och motarbetar sexuellt våld är lovande. Lokalförvaltningarna har som målsättning att skapa en omgivning där kvinnor och flickor kan leva ett gott liv.
Sydsudan lider av många kriser men hoppet om bättre tider lever än
NÄR TAR PANDEMIN SLUT? Vem förde med sig coronaviruset till Sydsudan? Dessa frågor fick vi besvara när vi besökte olika lokala samhällen för att sprida information om coronapandemin. Det var intressant att rätta till myter om viruset som ingen av oss riktigt förstår till fullo. Som lekman som vet mycket lite om coronan finns det mycket att berätta om dessa möten.
Situationen i Sydsudan är svår. Det mest oroväckande är att två tredjedelar av landets befolkning – alltså 8,3 miljoner människor – är i behov av humanitärt bistånd för att klara sig. Under 2020 stötte Sydsudan på många kriser. Konflikter och inbördes våldsamheter accelererade och de förödande översvämningarna fortsatte för andra året i rad. Utöver det slog coronaviruset hårt mot samhället.
Utmaningarna gjorde de utsatta samhällena ännu mer utsatta. Jag är speciellt orolig över att en del anser att det i Sydsudan inte finns en tillräckligt stark politisk vilja för att avsluta konflikten.
Genom att föra samman olika aktörer kan vi komma åt konfliktens grundorsaker och få slut på den onda cirkeln av våld. I praktiken utbildar Kyrkans Utlandshjälp unga, kvinnor och traditionella och religiösa aktörer att lösa konflikter och mäkla fred. Våra ansträngningar har redan gett effekt lokalt, men nationellt återstår ännu arbete. Våra målgrupper är inte tillräckligt väl representerade i de nationella fredsprocesserna.
Det som gör mig hoppfull är att optimismen gror bland de unga trots den utdragna konflikten. Sydsudans omfattande naturrikedomar inger hopp till många och folket tror att en hållbar miljö och fred garanterar en bra framtid. Med hjälp av dessa har Sydsudan också potential att växa sig till hela Östafrikas kornbod.
