Hunger är ett brutalt vapen – krigen i Ukraina, Sudan och Gaza undergräver avsevärt den globala livsmedelstryggheten
Mat får inte användas som vapen i krig, men ändå påverkar konflikter människors tillgång till tillräcklig och näringsriktig mat. Under de senaste åren har världen bevittnat ett ovanligt fenomen vid sidan av de lokala utmaningarna: kriget i Ukraina, som nu är inne på sitt tredje år, har påverkat livsmedelstryggheten i hela världen.
Text: Ulriikka Myöhänen Översättning: Sonja Vuori
Avgörande förbindelser för mathjälp till norra Gaza är avskurna. Svält förekommer nästan överallt i det krigshärjade Sudan. Ryska missiler attackerade två spannmålsfartyg på Svarta havet.
Rubrikerna är plock ur internationella mediers och FN-organs nyheter i september-oktober 2024. En snabb blick på nyheterna avslöjar direkt några viktiga fakta.
För det första påverkar krig alltid matförsörjningen för vanliga människor. För det andra är mat och kontrollen över resurser kopplade till mat även i dagens krig det vapen som påverkar civilbefolkningen mest.
De handlingar som ligger bakom nyhetsrubrikerna – bombningar, förstörelse av jordbruksmark och vattenresurser samt sabotage av livsmedelstransporter med mera – är fruktansvärda inte bara för de civila som uthärdar mitt i konflikterna, utan också för att de allvarligt undergräver världsordningen som baserar sig på internationella regler.
Internationell humanitär rätt betraktas som krigsföringens regler. Dessa stipulerar bland annat att det är absolut förbjudet att svälta ihjäl civila som en metod för krigföring. Det är också förbjudet att attackera sådana mål som är avgörande för civilbefolkningens överlevnad. Dessa kan vara livsmedel, sädesfält, grödor, boskap, vattenförsörjning och bevattningssystem.
Krigets regler bryts hela tiden. Ännu idag, år 2024, lever vi i en värld där barn dör av svält, missiler och raketer förstör livsmedelslager och mathjälp inte når fram till civila som lever i misär.
I utvecklingsregioner utkämpas krig ofta i områden som redan lider av brist på mat och försörjningsmöjligheter, till exempel brist på betesmark och odlingsbar mark. Mat och tvister kring mat kan alltså vara både verktyg för krigföring och orsaken bakom konflikter.
RÄTTEN TILL MAT är varje människas rättighet.
Enligt världslivsmedelsmötet som hölls år 1996 uppnås livsmedelstrygghet när ”alla människor vid alla tidpunkter har fysisk och ekonomisk tillgång till tillräckligt med säker och näringsrik mat för att tillgodose sina kostbehov och preferenser och för att leva ett aktivt och hälsosamt liv”.
Det finns fyra huvuddimensioner för livsmedelstrygghet. Mat måste finnas tillgänglig: den måste växa på åkrarna och finnas i lager. För att uppnå livsmedelstrygghet måste individen också komma åt maten. Med andra ord måste hen kunna köpa eller producera mat för egna och familjens behov.
Förutom att maten ska vara tillgänglig, måste den vara näringsrik och varierad så att den tillgodoser individens behov av energi och näringsämnen. Den fjärde dimensionen är livsmedelstrygghetens stabilitet eller varaktighet. Näringsrik mat av god kvalitet måste finnas tillgänglig från dag till dag och människor måste ha tillgång till den för att en individ ska anses uppnå livsmedelstrygghet. Politisk instabilitet, extrema väderförhållanden, stigande priser och arbetslöshet kan alla påverka stabiliteten kring livsmedelstryggheten.
Vid sidan av de fyra huvuddimensionerna för livsmedelstrygghet finns ytterligare två viktiga aspekter. Dessa är att människor ska ha möjlighet att bestämma vilken typ av mat de äter och hur den till exempel produceras och bearbetas, samt att livsmedelssystemen också måste vara långsiktigt hållbara både ekonomiskt, socialt och miljömässigt.
I DAG uppnås inte livsmedelstryggheten för alla ens i den utsträckning att det överhuvudtaget skulle finnas mat tillgänglig. Enligt en färsk rapport från FN:s livsmedels- och jordbruksorganisation (FAO) om global livsmedelstrygghet och näring led en av elva människor i världen och en av fem på den afrikanska kontinenten av hunger år 2023 – detta trots att världen producerar mer mat än vad människor hinner äta.
Man har beräknat att minst en femtedel eller till och med en tredjedel av den mat som produceras slängs. I de rika länderna köper man för mycket mat och äter inte upp den. I de fattigaste länderna går mat till spillo redan vid skördetiden på grund av brist på lagringsmöjligheter och marknad.
De senaste åren har varit exceptionella ur den försämrade globala livsmedelstrygghetens synvinkel. Det beror på coronapandemin och Rysslands anfallskrig mot Ukraina.
Coronaviruset började i december 2019 spridas i världen från den kinesiska staden Wuhan. Våren 2020 stängde sjukdomen, som växt till en pandemi, länders gränser och begränsade kraftigt kontakter mellan människor samt det dagliga livet.
Pandemin hade konsekvenser för kost, livsmedelstrygghet och livsmedelssystem, alltså för hela kedjan av produktion, bearbetning, distribution och konsumtion av livsmedel.
Pandemin påverkade också i hög grad livsmedelskedjorna, det vill säga hur råvaror når våra bord genom processering, hantering, distribution och försäljning. På grund av nedstängningarna och restriktionerna under pandemin, och på grund av att de som arbetade inom sektorn blev sjuka, var effekterna globala.
Pandemin tvingade också människor att ändra på sina matvanor, då informella marknadsplatser i speciellt utvecklingsländer, där familjer köpte grönsaker till låga priser, stängdes på grund av samlingsrestriktioner. Sociala program som hjälper fattiga kunde inte fortsätta erbjuda mathjälp på samma sätt som tidigare.
Många förlorade sina försörjningsmöjligheter, vilket innebar att familjerna hade mindre pengar att köpa mat med. Samtidigt steg livsmedelspriserna avsevärt i takt med att pandemin fortskred.
I fattigare länder köper man i stället för ett färdigt påsbröd en stor säck med själva råvaran, spannmålet, som man därhemma mal till mjöl för kanske en hel månads behov. Priset på vete på världsmarknaden återspeglas mer akut i de månatliga utgifterna för en låginkomstfamilj, och även i priset på deras frukostbröd, än vad det gör hos oss.
Illustration: Julia Tavast
ÅR 2022 drabbades världen av en ny global kris, som denna gång började på den europeiska kontinenten. Om vi inte visste det förut, så har Rysslands angreppskrig mot Ukraina slutligen bevisat hur sammanlänkad vår värld är.
Ukraina är ett stort europeiskt spannmålscentrum, vars jordbruksprodukter under de senaste åren har hittat till matbord runt om i världen. Ukraina ligger vid Svarta havet, över vilket betydande mängder spannmål, matolja och gödningsmedel har passerat ut i världen.
När kriget bröt ut blockerade ryska örlogsfartyg i Svarta havet ukrainska hamnar och stängde därmed handelsvägar. Energi- och bränslepriserna steg. Ukrainas livsmedelsexport till världen drabbades hårt innan transporterna över Svarta havet delvis kunde återställas och man hittade alternativa vägar för ukrainska jordbruksprodukter genom europeiska länder.
Ukrainarna har förlorat bördig jordbruksmark till angriparna och åkrarna har blivit minfält. Själva fälten och grödorna som växte på dem har på vissa ställen förstörts fullständigt. De som fortfarande bedriver jordbruk kämpar för att kunna odla mitt under brinnande krig. Elektricitet är en bristvara på grund av de ständiga attackerna mot energiinfrastrukturen.
Transporterna av livsmedel från gårdarna till de internationella konsumenterna har försvårats avsevärt av stängda handelsvägar, fortsatta säkerhetshot och ökade transportkostnader.
Kriget i Ukraina och dess inverkan på livsmedelstryggheten har känts av i hela världen, från Centralamerika till Mellanöstern och Asien. Kriget ledde till att livsmedelspriserna i världen nådde rekordhöga nivåer i mars 2022, men har sedan dess fallit till de nivåer som rådde under pandemin.
Coronapandemin och kriget i Ukraina har återspeglats vid middagsborden runt om i världen. Men betänk detta: ofta köper finländare sitt bröd i en påse i affären. Brödet är högprocessat och dess pris består av andelar som går till producenten, livsmedelsindustrin och återförsäljaren samt av mervärdesskatten. I slutändan är andelen råvara – och dess prisförändring till följd av den globala marknaden – bara en liten vardagskostnad i våra frukostsmörgåsar.
TROTS KRIGETS regler har Ryssland i Ukraina många gånger, med kraft och under en lång tid använt mat som ett medel för kriget.
Kriget i Ukraina har pågått i nästan tre år och ändå fortsätter attackerna mot spannmålsfartyg, spannmålslager och livsmedelsproduktion. Även om marknaden åtminstone delvis har lyckats kompensera för bristen på ukrainska produkter på världsmarknaden, har kriget redan långsiktiga konsekvenser för livsmedelstryggheten – och kommer att fortsätta att ha det.
Allra hårdast har konsekvenserna drabbat dem som redan var hungriga. I takt med att priserna har stigit har organisationer också fått mindre resurser för livsmedelsbistånd. Detta innebär att allt färre av de familjer som är beroende av mathjälp i världens kriser får tillräckligt med mat på tallriken.
FAO förutspår att upp till 600 miljoner människor kommer att vara kroniskt undernärda år 2030. Om det inte hade varit för coronapandemin och kriget i Ukraina skulle det finnas upp till 119 miljoner färre undernärda människor år 2030. Enbart kriget i Ukraina påverkar prognosen för 23 miljoner människor. Kronisk undernäring drabbar Afrika hårdast, där människor redan lever i ett tillstånd av till och med hungersnöd.
Illustration: Julia Tavast
DE SENASTE ÅREN har inneburit turbulens för livmedelstryggheten på ett övergripande plan, men det finns också många regionala och lokala kriser som påtagligt undergräver den.
Den svåraste av dessa har fått allra minst uppmärksamhet. Mer än hälften av befolkningen i Sudan, som år 2023 hamnade i inbördeskrig – alltså 25 miljoner människor – lider av akut brist på livsmedelstrygghet.
Hungersnöd har redan utlysts i norra Darfurregionen, där även lägret för 500 000 interna flyktingar ligger. Internationella organisationer är överens om att hunger för närvarande är den främsta orsaken till lidande bland civila sudaneser.
Även i Sudan använder de stridande partnerna hunger som ett vapen i kriget. Enligt rapporter destabiliserar parterna i konflikten allvarligt livsmedelssystemen, orsakar massmigration och förstör systematiskt försörjningsmöjligheter. De hindrar också livsmedelsbistånd från att nå motståndarnas områden.
Situationen är också mycket allvarlig i Gaza, där civilbefolkningen inte får tillräckligt med mat på grund av kontinuerliga flyganfall. Israel begränsar också kraftigt tillförseln av tillräcklig mathjälp till området.
Dessutom finns det rapporter om plundring av den mathjälp som har nått Gazaremsan. Israel skyller plundringen på Hamas, den islamistiska extremistorganisation som styr Gaza. De nuvarande svårigheterna med att organisera mathjälpen beror också på att Gaza är under ständiga bombningar och evakueringsorder och att lagring och distribution av livsmedel inte kan organiseras på ett säkert sätt.
Det har länge varit känt att livmedelstryggheten är akut hotad i Gaza och att situationen snart kan övergå i regelrätt hungersnöd. I oktober 2024 är tre fjärdedelar av befolkningen i Gazaremsan helt beroende av mathjälp, den knappa odlingsmarken har förstörts av bombningar och den lilla mängd livsmedel som finns på marknaden är på grund av läget mycket dyr.
VÄRDLSLIVSMEDELSPROGRAMMETuppskattar att det nu finns akut hungriga människor i hela 71 länder.
Allvarligast är situationen i Sudan och Gaza, men folk hungrar också i länder som Sydsudan och Mali. Hungerkrisen har också förvärrats i Somalia, som först drabbats av en historiskt lång torka och sedan av regn som orsakat förödande översvämningar i landet.
Utöver konflikter och ekonomiska chocker är klimatförändringarna en viktig bidragande orsak till den osäkra livsmedelstryggheten. Konflikter, brist på försörjningsmöjligheter och ett förändrat klimat tvingar i sin tur människor att lämna sina hem. Den onda cirkeln är fullbordad, eftersom flyktingskap också bidrar avsevärt till bristande livsmedelstrygghet.
Så vad kan man då göra för att alla ska ha bröd på tallriken i framtiden? Kvalificerade gissningar understryker vikten av samarbete mellan regeringar, finansinstitut, den privata sektorn och den tredje sektorn inom det humanitära arbetet och utvecklingsarbetet för att förbättra livsmedelstryggheten.
Politikens och diplomatins roll är central när det gäller att få slut på de krig som har en förödande inverkan på civilbefolkningens liv. De olika parterna måste förbinda sig att respektera den internationella humanitära rätten, som förbjuder attacker mot mat och civila.
När dammet har lagt sig på slagfälten är det dags att blicka framåt och se hur människor kan återgå till sina odlingar för att producera mat och förtjäna sitt uppehälle.
Källor: Artikeln bygger på ett flertal tillkännagivanden från Världslivsmedelsprogrammet och OHCHR samt på deras webbsidor, på FAO:s rapport The State of Food Security and Nutrition in the World 2024, regionala IPC-rapporter om livsmedelstryggheten och på rapporten Impacts of COVID-19 on food security and nutrition. Dessutom intervjuades Kaisa Karttu, professor i arbetsliv vid Helsingfors universitet med inriktning på livsmedelsförsörjning, för artikeln.
10+1 saker att veta om livsmedelstrygghet och klimatförändringar
Vad vi äter är en av de största bidragande orsakerna till klimatförändringen, tillsammans med användningen av fossila bränslen och avskogning. Klimatförändringen utgör både ett direkt och indirekt hot mot livsmedelstryggheten nästan överallt i världen. Det finns dock mycket som kan göras för att förbättra situationen.
Livsmedelsproduktion och distribution påverkas bland annat av förändringar i temperatur och nederbörd, av att stormar och andra extrema väderhändelser inträffar oftare, av stigande havsnivåer, av mer frekventa sjukdomsutbrott samt av att det finns färre pollinatörer och fler insekter som äter upp skördar. Effekterna på livsmedelstryggheten är flerdimensionella, vilket gör det omöjligt att med säkerhet förutse konsekvenserna.
2 Livsmedelstryggheten vacklar.
Livsmedelstryggheten är i ordning när alla människor – även kommande generationer – har tillgång till tillräckligt med säker och näringsrik mat varje dag. Klimatförändringar kan till exempel påverka tillgången på livsmedel på marknaden och minska individers tillgång till mat. Dessutom kan klimatförändringar påverka matens kvalitet.
3 Extremväder ökar otryggheten.
Enligt den globala rapporten om livsmedelskriser upplevde nästan 282 miljoner människor i nästan 60 länder år 2023 akut brist på livsmedelstrygghet. Även om de underliggande faktorerna är många och ömsesidigt förstärkande, uppskattar rapporten att extrema väderförhållanden var orsaken till den bristande livsmedelstryggheten i 18 länder, för cirka 72 miljoner människor. Andra faktorer som bidrar till otryggheten är instabilitet, konflikter och ekonomiska kriser.
4 Den onda cirkeln förstärks.
Eftersom ekosystem är komplexa helheter förvärrar ofta en olycklig utveckling i en del utvecklingen i andra. Värme orsakar torka, vilket i sin tur ökar behovet av bevattning, vilket påverkar vattenkvaliteten och tillgången på vatten. I vissa områden kan man tänka sig att ett varmare klimat förbättrar skördarna, men samtidigt kan det orsaka spridning av till exempel växtsjukdomar och insekter. De bekämpningsmedel som används påverkar i sin tur pollinatörerna.
5 Matbrist leder till flykt.
Klimatförändringar bryr sig inte om nationella gränser. Till exempel torka eller översvämningar kan beröva hela samhällen deras försörjningsmöjligheter, och ibland är det enda sättet att överleva att lämna hemtrakterna. De som tvingas lämna sina hem hamnar oftast i områden där det redan råder livsmedelskris. När ett stort antal människor bosätter sig i existerande samhällen, kan tvister om resurser leda till konflikter och instabilitet, vilket ytterligare undergräver livsmedelstryggheten.
6 Situationen kräver anpassning.
Det finns redan många sätt att förbättra livsmedelstryggheten, men de har glömts bort i den monokulturella högintensiva produktionen. Innovationer så som växtproteiner, vars produktion har en betydligt lägre miljöpåverkan än animalieproduktionens, finns redan på marknaden. Det kan också handla om enkla förändringar: i Kenya har vissa herdesamhällen ersatt kor med kameler, som bättre tål torka och värme.
7 Förhållandet till mat måste förändras.
Det nuvarande livsmedelssystemet i de så kallade utvecklade länderna är ohållbart. Enligt uppskattningar från FN:s jordbruks- och miljöorganisationer går mer än en tiondel av maten förlorad innan den når marknaden. Nästan en femtedel går till spillo i hushåll, restauranger och butiker. För att förbättra livsmedelstryggheten krävs därför en rejäl attitydförändring, framför allt i det globala nord, och en rättvisare fördelning av livsmedel.
8 Förändringarna kan också vara bra.
I synnerhet i den industriella animalieproduktionen finns betydande etiska och miljömässiga problem som påskyndar klimatförändringarna. En övergång till en mer växtbaserad kost skulle också vara bra för människors hälsa. Genom att till exempel återgå till traditionella konserveringsmetoder och skapa nya recept kan en planetär kost göra mycket gott för människor, andra djur och miljön – och därmed för den mänskliga artens överlevnad.
9 Lösningarna finns i naturen.
Gigantiska djurfarmer och monokulturer utsatta för skadedjur och sjukdomar, är skadliga för den biologiska mångfalden. Akroekologi, eller diversifierad livsmedelsproduktion, är ett mer hållbart alternativ ur ett markanvändnings- och biodiversitetsperspektiv. Lösningarna måste skräddarsys för varje region; det finns inget recept som fungerar överallt. Lokal livsmedelsproduktion stärker samhällen och minskar beroendet av mat producerad på annan ort.
10 Livsmedelstrygghet betyder resiliens.
Tillräcklig och näringsriktig kost är en livsviktig del av både individens och samhällets välbefinnande. Det handlar inte bara om att enbart en välnärd person kan vara en produktiv del av sitt samhälle. Bristande livsmedelstrygghet ökar den psykologiska sårbarheten. Att oroa sig för tillgången på mat påverkar ofta skolgång och arbete.
+1: KUA stöder i brytningsskeden.
Livsmedelstrygghet är starkt kopplat till Kyrkans Utlandshjälps arbete för fred, försörjning och utbildning. Hållbar livsmedelsproduktion bidrar till exempel till att förebygga konflikter. Genom att erbjuda såväl utbildning som stöd för försörjningen kan människor få bättre tillgång till hållbar och lokal livsmedelsproduktion och kost.
Källor: Intervju med Aly Cabrera, sakkunnig i klimatfrågor vid Kyrkans Utlandshjälp, IPCC:s specialrapport om klimatförändringar och mark, FAO:s och WFP:s rapport Hunger Hotspots och 2024 Global Report on Food Crises.
Kyrkans Utlandshjälp beviljar 150 000 euro till hjälparbete i Myanmar efter tyfonen Yagi
Människor som flydde översvämningarna i östra Bagio-regionen i Myanmar återvände för att se skadorna på sina hem efter tyfonen Yagi. Bild: KUA:s landskontor i Myanmar
Tyfonen Yagi, en av de kraftigaste stormarna som drabbat Sydkinesiska havet på nästan 30 år, har orsakat omfattande förödelse i Vietnam, Myanmar, Laos och Thailand. Myanmar har drabbats särskilt hårt, med minst 160 döda och ett stort antal människor som tvingats lämna sina hem.
Kyrkans Utlandshjälp (KUA) har beviljat 150 000 euro från sin katastroffond till humanitär hjälp i Myanmar. Hjälparbetet kommer att fokusera på östra Bago-regionen och delstaten Kayin. Översvämningar har tvingat tusentals människor att lämna sina hem och orsakat betydande skador på infrastrukturen. I mitten av september beräknades mer än 230 000 människor ha tvingats lämna sina hem.
Katastrofens omfattning försvårar hjälparbetet. Kraftiga regn och avrinning från bergen har orsakat svåra översvämningar och jordskred. Många floder har svämmat över och dammar har fyllts till bristningsgränsen. Människor i Myanmar förbereder sig för att regnet ska fortsätta och orsaka mer skada. Dödssiffran ligger för närvarande på 160 och kan stiga i takt med att sökandet efter saknade personer fortsätter.
Översvämningar orsakade av tyfonen Yagi har tvingat minst 230 000 människor att fly från sina hem i Myanmar och orsakat betydande skador på infrastrukturen. Bild: KUA:s landskontor i Myanmar
Humanitärt bistånd är brådskande i katastrofsituationer
Kyrkans Utlandshjälps arbete beräknas nå cirka 3 500 personer. Stödet omfattar kontantbidrag för att hjälpa människor att köpa viktiga förnödenheter som mat, kläder och hygienartiklar. Vatten-, sanitets- och hygienprojekt är också brådskande. I översvämningssituationer kan dricksvattnet snabbt bli förorenat och sjukdomar spridas.
Arbetet utförs av KUA:s kontor i Kayin som koordinerar hjälpinsatserna med andra organisationer i regionen. Humanitär hjälp är avgörande, men den pågående politiska instabiliteten i Myanmar försvårar hjälpinsatserna.
KUA:s tioåriga arbete i landet och goda relationer med lokala organisationer utgör en bra grund för att nå de mest behövande så snabbt som möjligt.
Du kan stödja hjälparbetet i Myanmar genom att donera på KUA:s webbplats eller genom banköverföring till Osuuspankki FI08 5723 0210 0215 (ref. 3117)
På KUH vill vi inom alla våra tre arbetsområden ta reda på hur vi kan främja resiliensen. De här arbetsområdena är vårt fredsprogram, vårt utbildningsprogram och vårt försörjningsfrämjande program.
FÖRESTÄLL DIG att du håller i en gummiboll. Du klämmer på den och när du släpper den får den tillbaka sin ursprungliga form. Du klämmer på den igen, den återgår till sin form igen, oförändrad från tidigare. Det här är resiliens i ett nötskal – individens eller ett samhälles förmåga att motstå och återhämta sig från chocker och påfrestningar.
Men räcker det med att bollen återgår till hur den var förut? Vad händer om vi i stället för att förbli likadana, kunde växa och utvecklas efter en chock? Vi talar om att ersätta ”absorbtionsförmåga” med ”omvandlingsförmåga”.
Det här fenomenet vill vi definiera som resiliens: människors, samhällens eller systems förmåga att reagera på chocker som naturkatastrofer, krig eller ekonomiska kriser genom att utvecklas till något mer hållbart och mer fördelaktigt för alla. Nästa gång en chock inträffar är effekten alltså betydligt mindre och med tiden märks den inte alls.
På KUH:s sociala plattformar får vi ofta frågor om hur länge vi ska fortsätta hjälpa efter en kris. I en tid av globala svårigheter, stigande priser och flera kriser blir sådana frågor alltmer högljudda och vanliga. Att koncentrera sig på att bygga resiliens genom långvariga utvecklingsprojekt, kan vara en lösning. De här projekten kräver ofta ett långvarigt engagemang, men resultatet kommer i slutändan att minska kostnaderna och framför allt lidandet.
Översvämningarna i New Fangak tvingade Nyaluak Kuach Khor att byta skola tre gånger. KUH möjliggjorde tillfälliga skolplatser och gav kontantstöd till hennes familj.
”Att fortsätta studera är viktigt, eftersom utbildning spelar en så viktig roll i livet. Nästa generation behöver bli stärkta och få utbildning för att kunna hantera kriser som de här översvämningarna.”
FOTO: ACHUOTH DENG / KUH
Har covid avslöjat receptet på resiliens?
Covid-19-pandemin väckte många frågor kring resiliens, särskilt inom hälso- och sjukvårdssektorn, men också när det gäller ekonomi. Varför var vissa länder mer resilienta än andra mot pandemins effekter? Finns det sådana egenskaper som skapar en inneboende förmåga att stå emot påfrestningar bättre än andra?
Att definiera eller mäta resiliens på det här sättet är ofta inte praktiskt möjligt. Fast det finns sådant som bidrar till resiliens – ett fungerande utbildningssystem, ekonomisk mångfald eller en hållbar regeringsstruktur – är andra egenskaper mer abstrakta, som starka samhällsband eller nationell identitet.
Resiliens kan finnas också i bräckliga stater
För att förstå resiliens måste vi också titta på dess olika former och bli medvetna om våra egna förutfattade meningar. Resiliens kan förekomma på individnivå, samhällsnivå eller inom samhället i stort. Därför är resiliens möjlig också i bräckliga stater utan stadiga nationella strukturer, när vi ser på den som något som är mer än en stark ekonomi och välplanerad infrastruktur.
”Vi upptäcker ofta att det finns en mycket stark förmåga till resiliens i samhället på de platser där vi arbetar. Även om människor har väldigt lite, kommer gruppen att ställa upp om en gruppmedlem inte har det bra. Det här är människor som enligt vissa mått är mycket fattiga, men ändå lyckas de hjälpa varandra. Det kan man kalla anpassningsförmåga”, säger direktören för nätverket för religiösa och traditionella fredsmäklare (The Network for Religious and Traditional Peacemakers), Matthias Wevelsiep.
Resiliens är som ett träd med starka rötter och många grenar. Illustration: Julia Tavast
Syriska samhällen visade prov på resiliens
Ibland stöder de olika nivåerna av resiliens varandra, ibland ersätter de varandra. I Syrien till exempel kunde vissa delar av samhället fungera trots kriget som härjade runt omkring. Det var möjligt tack vare starka sociala band och samhällsstrukturer som stöder gemenskap. De här strukturerna kom till användning när vi erbjöd skolundervisning för barn som på grund av kriget hade gått miste om flera år i skolan. Ryktet spreds snabbt och familjerna var i allmänhet angelägna om att skicka pojkar och flickor för att delta.
När vi i utvecklingssammanhang värderar huruvida ett samhälle är resilient eller inte, ska vi komma ihåg att se bortom våra antaganden. Källor till resiliens är kanske inte alltid så uppenbara. Till exempel kvinnor och flickor är ofta resilienta till naturen, men hålls kanske tillbaka på grund av förtryckande samhällsstrukturer.
Aya Darwish är en målare som har tillbringat halva sitt liv i krig. ”Jag har levt sju av mina 14 levnadsår i krig, så hälften av mitt liv har jag sett det värsta och nästan glömt hur det är att studera. KUH:s lektioner har gett mig en ny vilja och stark beslutsamhet att fortsätta studera, lära mig och till och med att rita mer.”
FOTO: Tatu Blomqvist / KUH
Hur stöder vi resiliens?
Vår första prioritet är människoliv och människovärdig behandling av alla. När en organisation kommer in för att hjälpa ska vi ändå vara försiktiga så att vi inte ändrar i onödan på de rådande systemen i vårt goda syfte att göra människor mer resilienta. Vi behöver snarare se, lyssna och lära oss för att fullt ut förstå de lokala förhållandena och vad som är viktigt där. FN kallar det att gå med ett “resiliensobjektiv” (”Resilience Lens”) för att bedöma hur vår planerade verksamhet kommer att stärka redan existerande institutioner, bidra till hållbar vinning och stöda den sociala sammanhållningen. I olika sammanhang kommer samma insatser att ge helt olika resultat. Vi måste också vara medvetna om att resiliens och rättigheter ibland motsäger varandra. Till exempel kan en ung flyktingentreprenör hitta en möjlighet till försörjning och börja tjäna pengar genom att svara på de lokala marknadsbehoven. Ur ett rättighetsperspektiv ”borde” den unga personen vara i skolan, eftersom hen har rätt till utbildning. Men att tillämpa den rättigheten kan leda till att minska den unga personens resiliens.
”Från ett rättighetsperspektiv skulle vi säga ’vi måste ändra på allt det här’. Det är ändå för många länder ännu lång väg till en nivå där alla får gå i skolan. Så det är bättre att hitta ett sätt att utveckla resiliensen och hitta en lösning”, föreslår Wevelsiep.
Därför kan vi bygga vidare på flexibla projekt, som erbjuder en gradvis möjlighet till omskolning, icke-formellt lärande eller, för äldre tonåringar, som kopplar lärande till inkomstmöjligheter.
Reida Awate Morris, 21 år, arbetar i köket på Regency Hotel i Juba, Sydsudan. Hon har avslutat KUH:s tekniska, yrkesinriktade utbildning (TVET). Cateringkursen som hon gick gjorde det möjligt för henne att tjäna pengar samtidigt som hon lärde sig.
FOTO: Patrick Meinhardt/ KUH
Samhällen kan inte läggas på is under kris
Humanitärt arbete är ofta helt och hållet inriktat på omedelbara behov och ofta inte på långsiktig resiliens. Men med den inställningen kommer vi alltid att fortsätta reagera, snarare än att sätta energi på att förbereda oss. I områden där katastrofer avlöser varandra är det viktigt att vara förutseende, och det kan inte vänta på att en aktuell kris är över.
”Om samhällen sätts i undantagstillstånd under en konflikt innebär det att det skulle ta en generation eller två att återgå till det normala. Därför är det viktigt att vi arbetar med till exempel lärare redan under en aktiv konflikt så att de är förberedda när förhållandena förbättras”, förklarar Wevelsiep.
Exemplet med utbildning i nödsituationer, där tillgången till skolgång likställs andra humanitära behov, är betydelsefullt. När vi reagerar på en katastrof måste vi alltid tänka oss hur samhällena kommer att se ut efteråt. Hur kommer Ukraina att se ut efter kriget? Hur kommer människor i Sydsudan att återvända till sina hus efter översvämningarna? Vad kan vi göra nu för att skapa en hållbar grund?
FN har lagt fram en strategi som bygger på resiliens och fokuserar på förstärkt integrerade humanitära insatser och utvecklingsinsatser, särskilt under långvariga kriser där ett stort antal flyktingar lever i ett mottagande samhälle i flera år. Program som ger flyktingarna och de mottagande samhällena möjligheter till försörjning är viktiga för att stärka resiliensen.
Zhanna Kudina är psykolog och lärare och arbetar i Tjernihiv i Ukraina. Hon fick utbildning av KUH om att ge stöd till barn efter traumatiska händelser.
”Kriget förändrade lärarnas arbete dramatiskt. Vi är inte längre bara lärare, vi ger också terapi.”
FOTO: Antti Yrjönen / KUH
Klimatkrisen utmanar vår resiliens
Ett av de mest uppenbara prövningarna för den globala resiliensen är klimatförändringen. Vi ser över våra projekt och vår egen organisation för att arbeta för att dämpa effekterna av de höjda temperaturerna och för att bygga upp resiliensen mot fenomenet.
”För tio år sedan, faktiskt redan för fem år sedan, verkade klimatkrisen långt borta, men nu är den aktuell. Nu ser våra landskontor med egna ögon vad som händer i Kenya, i Somalia, i Sydsudan. De känner till torkan, översvämningarna och de extrema väderfenomenen. För dem är det verklighet”, säger Aly Cabrera, rådgivare i klimat- och miljöhållbarhet vid KUH.
Vi utvecklar redan bättre metoder, till exempel genom projekt för cirkulär ekonomi, som reducerar avfall från produktionskedjan. Ett exempel är vårt BUZZ-projekt i Nepal, där vi använder den svarta soldatflugans larver som djurfoder i stället för traditionella grödor.
”Avfallet från djurhållningen återanvänds om och om igen för larverna. Det är ett riktigt bra initiativ eftersom det också finns en konkurrens om mat för mänsklig konsumtion och för djurkonsumtion. Vi behöver inte ha utrymme för att odla grödor för djurfoder och det minskar också på avskogningen”, fortsätter Cabrera.
Kvinnor i Nepal studerar larver av svart soldatfluga som en del av ett projekt av KUH och Kvinnobanken, ett initiativ som utvecklar projekt inom cirkulär ekonomi för att öka inkomster och utveckla mer hållbara jordbruksmetoder. ”I början var de kvinnor som såg vår prototyp av larvfarm lite tveksamma och ibland till och med rädda, eftersom det är ett så nytt koncept i Nepal. Men väl utbildade har de blivit mycket trygga med att hantera larverna och tycker att processen är lätt och fungerande jämfört med det jordbruk som de vanligtvis bedriver”, säger Nishi Khatun, producent över BUZZ-projektet.
FOTO: Nishi Khatun / KUH
Med sikte på framtiden
På KUH vill vi inom alla våra tre arbetsområden ta reda på hur vi kan främja resiliensen. De här arbetsområdena är vårt fredsprogram, vårt utbildningsprogram och vårt försörjningsfrämjande program. Inom vårt fredsprogram arbetar vi med regeringar och det civila samhället, samt traditionella och religiösa ledare för att ta reda på både drivkrafterna bakom konflikter och möjligheter till förändring. Vi har ofta sett att unga människor ibland är överraskande bra på att agera fredsmäklare.
”Vi har märkt att ungdomar ibland är mycket väl lämpade att arbeta med konflikter, vilket är intressant eftersom vårt antagande är att unga människor inte har någon chans. Vem skulle lyssna på dem i ett åldershierarkiskt samhälle? Men i lokala konfliktsituationer är det plötsligt lättare för de unga att vara ifrågasättande, eftersom de ofta inte berörs av konfliktens historia”, säger Wevelsiep
Förutseende och anpassning
På samma sätt arbetar vi för att kunna förutse i vårt arbete med utbildning och försörjningsmöjligheter. Vi strävar efter att tänka oss in i de förändrade miljöerna och att anpassa oss till dem. I Sydsudan, där extrema översvämningar nu är “det nya normala” utvecklar vi flexibla och mobila inlärningsutrymmen för att skolor ska kunna fortsätta att fungera också under kriser. I norra Kenya, där konflikterna ökar på grund av krympande gräsmarker för boskap, presenterar vi alternativa försörjningsmöjligheter och stöder lokala fredsbyggande åtgärder och grupper för konfliktlösning.
Vi ska ändå alltid minnas att den viktigaste källan till resiliens inte är vad vi som organisation kommer med till en situation, utan de människor vi arbetar med. Det här funderar Matthias Wevelsiep ofta på.
”När vi talar om att stärka genom vårt arbete, har vi ändå alltför ofta en syn på människorna som sårbara. Visst är det ju också det i de utsatta positioner de befinner sig, men det definierar inte vem de är som människor. Jag anser att resiliens och sårbarhet är två sidor av samma mynt.”
10+1 synvinklar som styr Kyrkans Utlandshjälps klimatarbete
Extremväder, stormar, översvämningar och till exempel den ovanliga torkan i Afrikas horn är tydliga följder av klimatförändringen.
Det förändrade klimatet leder till att miljontals människor blir utan utkomst, försvårar barnens tillgång till skola och ökar konflikter om naturresurserna. Vi listade 10+1 synvinklar som KUH försöker hålla i minnet för att minska följderna av klimatkrisen. Vårt arbete hjälper de mest utsatta människorna att anpassa sig och att bygga nytt.
1. Vi observerar miljöpåverkan
Hur påverkar vår egen verksamhet miljön, till exempel i formen av det klimatavtryck som uppstår av resor? Eller hurdana påfrestningar orsakar våra projekt för miljön, de lokala samhällena och för naturen? Använder vi oss av hållbara resurser och leveranskedjor? Alla KUH:s projekt analyseras noga. Vi strävar efter att använda oss av naturresurser och andra resurser på ett hållbart sätt. Vi har redan inkluderat observation av miljöpåverkan till en del av vår projektplanering och letar hela tiden efter nya sätt att anpassa oss till klimatkrisen.
2. Överlagd användning av resurser och landområden
KUH stödjer människors utbildning och utkomst. Det är viktigt att vårt hjälparbete, såsom stödet till jordbruk, inte äventyrar naturens mångfald och lokala ekosystem. Att restaurera gamla skolor är mer hållbart än att bygga nya. När vi bygger nytt räknar vi och analyserar noggrant vilka effekter planen och materialen har på miljön. Vi strävar efter att använda oss av redan existerande strukturer och att minska utsläpp.
3. Cirkulär ekonomi lönar sig
Våra projekt inom cirkulär ekonomi visar att ekonomisk tillväxt inte är beroende av icke-förnybara naturresurser. Även avfall kan fungera som produktionsmaterial. Tillsammans med Kvinnobanken har vi jobbat med ett innovationsprojekt i Nepal där kvinnor producerar biobränsle, kompostmylla och djurfoder av larverna till svarta soldatflugor. Larverna matas med hushålls- och jordbruksavfall.
4. Rätt till miljö är en mänsklig rättighet
Klimatgärningar är ett sätt att garantera mänskliga rättigheter. I Kenya arbetar vi tillsammans med avfallshanteringsbolaget Taka Taka Solutions. I Kvinnobankens projekt som anställer kvinnor till avfallsbranschen har man lyckats minska mängden soptippsavfall och de månatliga växthusutsläppen har minskat med 100 ton. Det motsvarar hälften av de utsläpp som uppstod i avfallshanteringen i Nyland under 2021. Soptipparna är fortfarande den största källan till metan, som är en 23-falt värre växthusgas än koldioxid. Företagets långsiktiga mål är att gå över till solenergi.
5. Förstörelse av biodiversiteten går inte att göra ogjord
I samband med klimatkrisen kan man inte ignorera andra miljöbekymmer såsom föroreningar, förstörelse av biodiversiteten samt kvävekoncentration. Vi kan anpassa oss, men miljöförstörelsen, surnande hav och att allt fler arter dör ut är utveckling som inte går att backa. Följderna kan vara katastrofala. Därför måste vi granska miljöpåverkan för alla våra projekt ur alla möjliga synvinklar.
6. Lokal kännedom är guld värt
Hållbarhet betyder olika saker för olika människor, men det kan också vara olika på olika platser. I utvecklingsfasen av våra projekt lyssnar vi på lokala samfund. Av personalen på KUH:s landskontor är 90 procent lokala proffs som förstår sig på lokala behov. Efter Idai-stormen 2019 återuppbyggde vi skolor i Mocambique. Under arbetet fick lokala sätt att förbereda sig, såsom att säkra tillgången till byggmaterial, avgörande betydelse. De lokala kunde utnyttja samma tekniker och material också för att återuppbygga sina egna hem.
7. Vi för fram de lokala rösterna
Alltför många av de mest utsatta människorna är tvungna att leva med följderna av klimatkrisen. Samma människor har påverkat orsakerna till och utvecklingen av klimatkrisen allra minst . Vårt mål är att låta deras röster höras. De har den bästa erfarenheten av och kunskapen om hur klimatpolitiken och våra handlingar borde styras. Den värsta torkan på årtionden har förstört miljontals människors liv och utkomst i Kenya och Somalia. Torkan brukar kallas för en naturkatastrof, men den orsakas av mänskliga handlingar som försnabbar klimatkrisen.
8. Biståndsarbetet styrs även av realism
I en nödsituation sparar kvicka beslut människoliv. Om vi mitt i en kris blir erbjudna att dela ut vatten i plastflaskor tar vi emot flaskorna, eftersom de kommer till användning när vi hjälper människor. Samtidigt strävar vi efter att reflektera över hur vi kan förbättra vår verksamhet och anpassa vårt biståndsarbete i nödsituationer så att det gynnar både människor och miljön.
9. Beredskap och alternativ
Katastrofer lär oss att ha bättre beredskap. På expertspråk pratar man om att öka resiliensen, alltså förmågan att stå emot och anpassa sig till påfrestningar. Vi väntar inte på att katastroferna ska slå till utan kan aktivt stoppa den med våra egna handlingar. Alternativt kan vi utveckla nya sätt att leva så att katastroferna har mindre inverkan. Vi stödjer människors möjligheter att hitta mångsidigare inkomstkällor och att utveckla flexibel utbildning.
10. Vi blickar framåt
Under de kommande åren ser vi allt oftare vilka följder klimatkrisen får. Den kommer att öka migrationen, inflationen och matbristen. KUH:s klimatstrategi anpassas enligt rådande situation. Vi verkar redan nu för att förebygga klimatkrisen och riktar blicken framåt för att vara beredda på morgondagen.
+1 Hemligt vapen för att bekämpa klimatkrisen: utbildning
Kvalitativ utbildning är ett verktyg som hjälper oss att minska följderna av klimatkrisen och skapa mer hållbara samhällen. Vi erbjuder verktyg, vårt stöd och teknik, men i slutändan är det bara samhällena själva som kan få till stånd en förändring.
Text: Aly Cabrera, Ruth Owen och Elisa Rimaila Översättning: Michaela von Kügelgen Illustration: Carla Ladau
Kontantbidrag bygger framtiden på flyktingläger i Somalia
Somalia är på brinken till hungersnöd på grund av torka, försämrad säkerhetssituation och stigande matpriser. Kyrkans Utlandshjälp hjälper internflyktingar med kontantstöd så att de kan skaffa sig mat och en utkomst.
VARJE DAG anländer nya människor till lägret Tawakal i Baidoa. De plågas av hunger, förlust av sitt levebröd och rädsla för våldsamheter. Att vistas på lägret innebär ändå inte att problemen är över. Det är svårt att hitta mat och rent vatten, skydden kollapsar och på grund av dålig hygien sprids sjukdomar. På lägrets få hälsostationer finns alarmerande många barn som lider av undernäring.
Den humanitära hjälpen blir dyrare när den världsomspännande inflationen förändrar marknaden tillsammans med de globala följderna av anfallskriget i Ukraina. Ungefär 90 procent av det spannmål som används i Somalia har kommit via Svarta havet, vilket har lett till att priserna i även Baidoa stigit med upp till 50 procent.
Krisen påverkar också på lång sikt. Ungefär 70 procent av de somaliska barnen går inte i skola på grund av torkan. Hälften av barnen i flyktinglägret får inte någon utbildning alls.
KUH hjälper de mest utsatta familjerna som kommer till lägret. Flera av dem är tidigare bönder som har förlorat sitt land och sin boskap till torkan och till terrorister. Med hjälp av kontantstödet kan de skaffa sig en ny utkomst och låta barnen gå i skola. Två somalier som fått kontantstöd av KUH och en av KUH:s anställda berättar om sina erfarenheter från lägret.
Fadumo Nuur har sju barn. Nödkontantstödet från Kyrkans Utlandshjälp har hjälpt mycket och hon är glad att höra att kontantstödet fortsätter. Bild: Mahamud Utaama / KUH
Faduma Nour Husein kom till lägret med sin man och sju barn
”Ärligt talat är livet i lägret eländigt. Tidigare bodde vi i en stad där vi jobbade inom jordbruk men här är vi flyktingar som bor i slummen.
När vi kom hit försökte vi hyra ett hus vilket visade sig vara mycket svårt. Alltid i slutet av månaden kom ägaren för att kräva hyran. Eftersom vi inte hade pengar var vi tvungna att flytta till ett läger för internflyktingar. Vi klarar oss genom att göra sporadiska jobb.
Min man tar hand om boskapen som exporteras från Kenya till Somalias huvudstad Mogadishu. Han är alltid på språng. Själv lyckades jag grunda ett litet företag. Jag började med att baka, sedan sälja mjölk. Nu säljer jag frukt och grönsaker.
Med hjälp av inkomsterna kan jag köpa mat för min familj och betala skolavgifterna. Fyra av mina barn går i både vanlig skola och koranskola. Min 19-åriga förstfödda dotter utexamineras snart från gymnasiet i Baidoa. Jag betalar 15 amerikanska dollar i månaden för hennes utbildning.
Jag jobbar hårt så att vi ska klara oss och nu klarar vi oss bättre. Nödkontantstödet från Kyrkans Utlandshjälp har hjälpt mycket och vi var glada att höra att kontantstödet fortsätter.
Min kortsiktiga plan är att använda alla kommande kontantstöd för att utvidga mitt företag. Min långsiktiga plan är att bosätta mig i Baidoa, ge mina barn en utbildning och hitta ett riktigt jobb. Om jag skulle få en bit land skulle jag kunna flytta dit och slå ner bopålarna.”
”Vi ber biståndsorganisationer att bistå oss på alla sätt de bara kan: med mat, tält, sim-kort, myggnät, liggunderlag och så vidare”, berättar Harraw Ali Borrow. Bild: Mahamud Utaama / KUH
Harraw Ali Borrow är pappa till 14 barn som blivit representant för boendena i lägret
”Vårt liv hemma i Dinsoor hade blivit outhärdligt: priserna på varor dubblades och vi hade inga inkomster. Åsnekärran var vårt enda fordon men på grund av striderna dödades djuren ofta och kärran brändes. Om nätterna hördes artillerield och ljudet av automatvapen. Många hus förstördes i bombningar. Därför flydde vi, för att rädda våra barn. De som stannade lever fortfarande ett eländigt liv.
När vi kom till lägret i Tawkal fick vi hälsovård och annat stöd. Nu har antalet människor ökat på grund av upprepade torrperioder och människorna här får knappt någon hjälp längre. Varje dag anländer människor som flyr krig och fattigdom och många går hungriga i flera dagar.
Vi ber biståndsorganisationer att bistå oss på alla sätt de bara kan: med mat, tält, sim-kort, myggnät, liggunderlag och så vidare. Kyrkans Utlandshjälps nödkontantstöd har blivit en enorm hjälp. Människor använder pengarna för att försörja sina familjer och hjälpa grannar i nöd. En del har investerat pengar för att starta eller utvidga företagsverksamhet, såsom att samla in och sälja ved, sälja och köpa mjölk samt fungera som köpmän.
Även jag investerade mitt första kontantstöd från KUH i ett försäljningsstånd och startade ett litet företag. Jag klarar mig bättre nu än innan och har flyttat min lilla dagligvaruhandel från lägret till huvudvägen där affärerna löper bättre.
De stigande levnadskostnaderna har oroat mig mycket de senaste månaderna. Om vi är beroende av biståndsorganisationernas stöd kan vi vara i knipa när stödet tar slut. Våra barn behöver mat, kläder och utbildning.
Hunger är ett av de största problemen för lägrets invånare. Andra bekymmer handlar om att de tillfälliga skyddens plast slits och rivs sönder, att vi är beroende av kontantstöden och att det inte finns drickbart vatten i närheten. Det kan ta 4–5 timmar att gå efter vatten, inklusive promenaden och köandet.”
Zeynab Mohamed säger att den främsta orsaken för människor i Baidoa att komma till lägret är det dåliga säkerhetsläget i Dinsoor. Bild: Mahamud Utaama / KUH
Zeynab Mohamed Abdi är koordinator för KUH:s humanitära bistånd och jobbar på flyktinglägret i Baidoa
”Största delen av flyktingarna som bor i Tawakallägret är bönder, köpmän och människor som haft tillfälliga jobb i Dinsoor, som ligger flera tiotals kilometer ifrån Baidoa.
De kommer till lägret av flera olika orsaker. Den främsta orsaken är det dåliga säkerhetsläget i Dinsoor. Den andra är torkan som har påverkat deras levebröd – det finns knappt om odlingsmarker och nötkreatur. Familjerna har haft svårt att hitta andra sätt att försörja sig själva.
Kriget som Ryssland startade i Ukraina har höjt matpriserna, vilket har ökat människors vardagliga utmaningar. Till exempel bränsle- och transportpriserna har stigit dramatiskt. Eftersom största delen av matvarorna kommer till lägret från huvudstaden har priserna stigit rejält. Konsumenten kan ibland betala det dubbla av ursprungspriset. Många lider av hunger för att de inte har råd med de mest nödvändiga varorna.
Kyrkans Utlandshjälp har hjälpt de mest utsatta familjerna med nödkontantstöd. Till en början får varje familj 80 amerikanska dollar i tre månaders tid. Efter det fortsätter hjälpen ofta ytterligare tre månader om det behövs. Mottagarna får använda pengarna som de själva vill.
Jag känner medlidande för flyktingarna och deras plågor, eftersom de lever utan stadigt skydd och stabila inkomster. Vi hoppas att KUH:s stöd hjälper att förbättra deras förhållanden och i vissa situationer även att förändra familjernas liv.
Under sommaren och hösten 2022 har KUH gett bistånd till 700 familjer i Baidoa. I början av 2023 finns det totalt 1 100 familjer som får bistånd. De får månatligen ett stöd på 80 amerikanska dollar. Ensamstående mammor, barn, åldringar och personer med funktionsvariationer har förtur. Under förra hjälpperioden stödde vi 5 646 människor.”
Text: Ruth Owen Översättning: Michaela von Kügelgen Foto: Mahamud Utaama
Gemensamt Ansvar 2023: Våldet lämnade hjärtat – kenyanska Festus Kipkorir fann fred genom sin utbildning
Våldsspiraler och klimatförändringen hotar ungas framtid i Keriodalen i Kenya. Detta är en historia om en ung man som lyckades gå från boskapstjuv till att välja fredens väg.
EN FLOCK LJUSA, bruna och spräckliga kor stannar bilens framfart på den smala sandvägen. Taggiga buskar i vägrenen, stora stenar och de djupa groparna i den rödbruna sanden ger inte utrymme ens för den fyrhjulsdrivna bilen att väja.
Framför bilen tittar sömniga kor på fordonet, men de har inte bråttom. Svetten blöter ner armhålorna när väntan förlängs i morgonens gassande hetta. Chauffören väntar ändå tålmodigt när korna en efter en långsamt flyttar sig undan bilen som kryper fram.
Detta är en syn man ska vara glad över. I Keriodalen i västra Kenya är saker och ting bra när nötkreatur betar fritt. Korna, och även de mer sällsynta kamelerna, är värdefull egendom. De olika samhällena i dalen stjäl boskap av varandra. Tyvärr eskalerar våldet ofta till konflikter som inte sparar människoliv.
”Tjuvarna dödade min far 2022. Då var jag ganska liten. Jag förlorade också min moster samtidigt. Två människor på en gång”, berättar Festus Kipkorir, 24, och ser sig omkring.
I detta samma buskage, beläget mellan vägen och Keriofloden, vallade hans pappa boskap och det var här hans kropp hittades. Nötkreaturen fortsatte antagligen till andra sidan floden, efter att har blivit drivna dit av tjuvarna. För familjen Kipkorir ledde förlusten av både familjefadern och boskapen till tuffa tider.
När boskapen betar fritt är det fred i Keriodalen. Bild: Antti Yrjönen / KUH
Fastän familjens ekonomiska situation försämrades snabbt lyckades Kipkorir gå i skola ända till åttonde klass. Faderns öde skavde ändå.
”Våldet stannar i hjärtat.”
Så beskriver Kipkorir den känsla som leder till hämndspriraler som inte ens barn och unga kan undvika.
Klimatkrisen berövar nomaderna deras utkomst
”Jag höll i ett vapen för första gången som 13-åring”, berättar han.
Enligt Kipkorir blir till och med 10-åriga pojkar en del av våldet när konflikterna mellan boskapstjuvar blossat upp. De yngsta stannar för att vakta den egna byn, de äldre pojkarna tar sig i nattens mörker tillsammans med männen till grannområdena. Att stjäla boskap från andra sidan floden är också en rit i samhället då pojkar växer till män.
Festus Kipkorir är nu i fredsbranschen. Bild: Antti Yrjönen / KUH
Männen organiserar sig ofta som en trupp som kan bestå av upp till hundra unga män. Den stora truppen ska garantera att stölden lyckas samtidigt som det stora antalet män skrämmer motståndarna.
”Inte går man dit för att slåss. På en gång kan man ta med sig upp till tvåtusen djur”, avslöjar Kipkorir.
Kipkorir har själv byggt sitt hus med två rum och plåttak. Utomhustemperaturen har stigit till över trettio grader så Kopkorir bjuder in gästerna i skuggan av sitt hem. Det heta mjölkteet, chiya, ångar i muggarna.
Det är dags att prata om de orsaker som upprätthåller konflikten mellan samhällena i Keriodalen. Dalens stammar har traditionsenligt livnärt sig som nomader. Boskapen, framförallt kor och kameler, är familjernas sedelbunt i plånboken, kreditkort och investeringsfond. Genom att sälja nötkreatur kan familjer betala räkningar, låta barnen gå i skola och investera i till exempel företagsverksamhet.
Boskapen behöver mycket mat och måste vallas på stora områden. Särskilt under de senaste åren har situationen i Keriodalen tillspetsats av att betesmarkerna lidit av torra perioder. Klimatförändringen har gjort årscykeln osäker.
Hotet om våld i Keriodalen i Kenya är starkt kopplat till årstiden. De extrema väderfenomenen som förorsakats av klimatförändringen har blivit svårare att förutspå. Det har skapat situationer, där människor tagit till desperata åtgärder. Bild: Antti Yrjönen / KUH
I Kenya har regnen fördröjts särskilt i landets östra och norra delar i områdena Garissa och Marsabit, men även här i västra Kenya, i Keriodalen, var hösten 2022 rätt torr. Årscykeln har blivit oförutsägbar och förhållandena skiljer sig åt i terrängen.
”På andra sidan Keriofloden är terrängen helt annorlunda än här. Mycket torrt, inga träd, bara taggiga buskar och sand”, berättar Kipkorir.
”Därför hämtar våra grannar från andra sidan allt oftare sin boskap till den här sidan om floden för att beta. Det orsakar gräl eftersom det finns så lite betesmarker.”
Kipkorir bor på Kerioflodens västra strand och livet här är inte endast bundet till nötkreatur som på den torrare sidan av floden. Kullarna som omger dalen reser sig upp till en höjd på 2,5 kilometer över havet. I sluttningarna finns tillräckligt med bevattningsvatten, vilket underlättar odlingen av grönsaker. Strax nedanför sluttningarna odlas majs, tomat, bönor och papaya.
Kipkorir styr oss in under mangoträdet. Detta är hans nya liv, orsaken att sluta stjäla nötkreatur: mangoträd, grönsakslandet och en mjölkko som klarar sig med lite foder, men producerar mjölk även till försäljning. Kon viftar bort flugor med sin svans och käkarna maler lugnt.
”Den största orsaken till att boskapsstölderna minskat är att människor fått utbildning inom jordbruk och inte längre är beroende av boskapens betesmarker”, säger Kipkorir.
När det var dags för den nattliga boskapsstölden samlades männen som deltog under ett specifikt träd i dalen, för att invänta signalen.. Kuva: Antti Yrjönen / KUH
”Jag var alltid rädd och bad när han gick”
Det är svårt att bryta sig loss från boskapsstölderna även om man vet att ens beslut skulle orsaka sorg och oro för de närmaste.
”Att jag var med i boskapsstölderna blev klart för mamma när hon inte såg mig på ett tag”, berättar Kipkorir.
Modern accepterade inte sonens kriminella och farliga liv.
”Jag försökte förklara för henne att det handlar om mig, inte om henne. I den situationen tror man sig ha rätt och är inte intresserad av någon annans åsikt”, säger Kipkorir.
”I verkligheten styrdes mina åsikter av gruppen som jag kände mig tillhöra. Jag kände också ett behov att hämnas min pappas död.”
Salome Kiptoo godkände inte sin son Festus Kipkoiris livsstil, som innebar boskapsstölder. Bild Antti Yrjönen / KUH
Mamma Salome Kiptoo berättar att hon alltid var rädd för att pojken inte skulle återvända från sina nattliga resor. En del av de unga männen återvänder inte, andra återvänder skadade.
”Jag var alltid rädd och bad när han gick. Jag kommer ännu ihåg hur bra och duktig elev han var i skolan”, berättar mamma.
”En del av skolorna i Keriodalen har förlorat flera elever”
Våldsspiralen och familjernas plötsliga fattigdom i Keriodalen hotar utbildningen för barn och unga. Hindren för skolgång handlar om både ekonomi och säkerhet. Boskapstjuvarna har under de senaste åren även slagit till mot skolor och till och med mot en buss som transporterade elever till en utflykt.
Festus Kipkoirs fru Francisca Kiptoo hanger upp byk på familjens gård. Familjen har ett egenbyggt litet hem och tomt i Kenyas Kerio Valley där de odlar mango, grönsaker och majs. Familjen har också en mjölkko med tillräckligt med mjölk att sälja. Bild: Antti Yrjönen / KUH
Festus Kipkorir hoppas att freden i Keriodalen ska bestå och att det ska vara möjligt för honom att skicka sin egen son till skolan. Som pappa vill han att hans barn ska få en bra utbildning så att han kan välja en bättre försörjning än boskapsuppfödning när han blir stor. Bild: Antti Yrjönen / KUH
”En del av skolorna i Keriodalen har förlorat flera elever. De som har pengar har flyttat sina barn till andra skolor och en del låter helt enkelt inte barnen gå i skola alls”, berättar programchef Alexon Mwasi från Kyrkans Utlandshjälp (KUH).
Den nyckfulla klimatförändringen ökar fattigdomen. Enligt Unescos uppskattning går ungefär två miljoner av 6–17-åringarna i Kenya inte i skola. Största delen av dem är från nomadfamiljer som bor på områden som i Keriodalen.
”KUH stödjer de fattigaste familjerna i Keriodalen och några andra områden som lidit hårt av torkan så att barnen kan återvända till skolan. Målet är att nå ungefär 41 500 barn som lämnat skolan”, säger Mwasi.
Utbildning räddade framtiden
Kipkorir vet att han kan skatta sig lycklig för att han kunde avsluta sin skolgång trots att familjen blev fattig efter faderns bortgång. Han tror att utbildningen har hjälpt honom att lämna boskapsstölderna bakom sig. Baserat på sina erfarenheter har han enligt bästa förmåga försökt få sina tidigare vänner att lämna det våldsamma livet bakom sig.
”Jag har påmint dem om att de, precis som jag, har gått i skola. I skolan har vi lärt oss om gemenskap och broderskap. Det är inte rätt att döda och stjäla.”
Enligt Kipkorir är en del av de tidigare boskapstjuvarna precis som han på fredens väg. De spelar i samma fotbollslag tillsammans med de yngre pojkarna.
FC Tot är ett lokalt fotbollslag som spelar i Kenyas Kerio Valley, som samarbetar med ett fotbollslag från ett grannsamhälle på andra sidan Keriofloden. I teamet ingår både unga skolbarn och lite äldre män som liksom Festus Kipkorir är före detta boskapstjuvar. Bild: Antti Yrjönen / KUH
”Fotbollen har gett oss en möjlighet att lära känna våra grannar på andra sidan floden. Och att spela är ett bättre sätt att mäta krafter än att slåss”, säger Kipkorir.
”Vi är fredsambassadörer på denna sida och våra grannar på andra sidan är fredsambassadörer på sin egen sida. Tillsammans avslutar vi våldet.”
Salome Kiptoos stora, milda ögon lyser när hon pratar om sin sons förändring.
”Till en början trodde jag inte att han skulle lämna boskapsstölderna bakom sig och börja med jordbruk. Till slut började jag ändå tro på det. Jag hjälpte Kipkorir att köpa frön så att han kan odla gröna linser och bönor.”
Kipkorirs mamma, Salome Kiptoo, är glad över den rådande freden och att hennes son börjat odla marken och bildat familj. ”Fred kommer med många välsignelser.” Bild: Antti Yrjönen / KUH
Sonen har nu ett eget litet jordbruk och en familj bestående av fru och son. Precis såsom mamma hoppades.
”Jag tror att en bestående fred kommer med många välsignelser. Man behöver inte vara rädd för att de stora barnen inte återvänder hem på kvällen. I samhället händer bra saker när det råder fred. Alla drar nytta av det”, säger Salome Kiptoo.
Kipkorirs son är ännu liten. Vad önskar den unga pappan till sin son?
”Jag vill att han ska gå i skola.”
Just nu är det fred. Barn i skoluniform går längs vägrenen, människor i olika åldrar sitter i skuggorna av de stora träden och dörrarna och fönstren till de låga kioskerna med plåttak står öppna. På den gropiga vägen guppar lastbilar fram och svajar på hjulen, männen böjer sig ner för att plocka upp mangosäckarna som staplats intill vägen.
Text: Elisa Rimaila Översättning: Michaela von Kügelgen Bild: Antti Yrjönen
KYRKANS UTLANDSHJÄLP (KUH) stödjer med hjälp av insamlingen Gemensamt ansvar utbildning för barn och unga på områden i Kenya där klimatförändringen har ökat fattigdom och osäkerhet. På flera platser hamnar de unga mitt i de lokala konflikterna. I projektet stödjer man en återgång till skolan för de unga som lämnat skolan. Utöver materiellt stöd och stödundervisning får väldigt utsatta unga även psykosocialt stöd. I projektet byggs och restaureras skolornas toaletter och handtvättsmöjligheter. Insamlingen Gemensamt ansvar ackumulerar också KUH:s katastroffond som kan hjälpa till där nöden är som störst.
Delta i insamlingen Gemensamt Ansvar
Skicka sms:et APU30 (en donation på 30 €) till numret 16588 eller donera valfri summa via MobilePay till numret 85050.
En del av oss har mat att slänga bort, andra har nästan ingen alls. Många har mat, men inte tillräckligt näringsrik mat. Vi gjorde en lista på 10+1 saker som påverkar framtidens livsmedelsproduktion.
1. Maten räcker nog till – i teorin.
Det råder inte bara hungersnöd i världen, utan också överflöd. Den mat som produceras globalt skulle räcka till för alla, om den var rättvist fördelad. Trots att det finns enorma regionala skillnader mellan resurserna inom livsmedelsproduktion är problemet som helhet taget inte att produktionen inte räcker till, utan att vårt livsmedelssystem inte fungerar och inte är rättvist.
2. Förändrat klimat tvingar fram ändringar i livsmedelsproduktionen.
Klimatförändringen har redan orsakat långa torrperioder, stormar som är mer intensiva än tidigare och andra extrema väderfenomen, allt sådant som påverkar odlingsframgång och skördeutsikter. Därför behöver livsmedelsproduktionen både minskade utsläpp och anpassning till klimatförändringen. Livsmedelssystemet i sig ger upphov till betydande utsläpp. Därför gäller det att noga fundera hur man framöver kan minska utsläppen inom till exempel markanvändning, livsmedelstransporter och matsvinn.
3. Konflikter orsakar tomma gårdar och fat.
Kriget i Ukraina har visat hur många utvecklingsländer som är beroende av förmånligt spannmål som produceras i Ryssland och Ukraina. Konflikter stör livsmedelsproduktion, -transporter och -försäljning överallt i världen. Kvar blir ofta också odlingsmarker och den utkomst som tidigare har satt mat på bordet när våldsamheter tvingar folk att lämna sina hem. Klimatförändringen gör att resurserna blir knappare och det leder i sin tur till konflikter i framtiden.
4. Ensidig produktion är ett hot mot mångfalden.
På ungefär två tredjedelar av åkerarealen i världen odlas sammanlagt bara nio växtslag, trots att det finns tusentals växtarter som går att odla. Det effektiva lantbrukets ensidighet utarmar jordmånen och ökar risken för växtsjukdomar och skadegörare. Ett bättre alternativ är att variera mellan olika grödor och satsa på agroekologisk odling, alltså produktion som följer principerna för hållbar utveckling.
5. Stigande priser och inflation drabbar även medelklassen.
Livsmedelspriserna och inflationen har stigit så mycket att det i kombination med de höjda energipriserna gör att även medelklassen drar åt svångremmen. Situationen är en katastrof för fattiga som redan innan de nuvarande kriserna levde från måltid till måltid. Men livsmedelsjättarna och deras ägare drar nytta av situationen. Vissa tycker att man borde ingripa politiskt till exempel genom att beskatta extrem rikedom och bolagens stora vinster. Det är ändå svårt att göra, eftersom många storbolag är multinationella.
6. Mat ska vara näringsrik.
En kärnfråga för livsmedelsproduktionens framtid och hur livsmedelssystemet fungerar är matens näringsinnehåll: mat ska vara hälsosam och näringsrik. Det är inte vettigt att producera enorma mängder av samma rätter som inte enligt någon mätare är de bästa näringsmässigt. Dessutom är ohälsosam mat ofta billigare än hälsosam mat i dag. Bättre kost skulle göra oss friskare och bidra till att minska på utsläppen.
7. Mot en vegetarisk kost?
I synnerhet i de industrialiserade länderna äts det alldeles för mycket kött och animaliska produkter. En övergång till en växtbaserad kost skulle hjälpa med hälsoproblem, bidra till att sänka utsläppen och göra markanvändningen mångsidigare. Vegetarisk mat är ändå inte en lösning för precis alla situationer, för till exempel bland nomader kan djurprodukter vara den enda proteinkällan.
8. Det måste bli stopp på matsvinnet.
Nästan hälften av de frukter och grönsaker som produceras på jorden kastas bort, rapporterar FN. Det samma gäller ungefär en tredjedel av all mat. Omräknat i pengar utgör matsvinnet och mängden avfall en förlust på hundratals miljarder euro varje år. Även om vi aldrig blir av med allt matsvinn kunde man med små insatser avsevärt minska den mängd som i dag kastas bort.
9. Hatten av för det lokala.
Coronaviruspandemin och kriget i Ukraina har visat hur farligt det kan vara att vara alltför beroende av globala värdekedjor. En mångsidig livsmedelsproduktion som är mindre till formen än jätteföretagen kunde förbättra livsmedelstryggheten lokalt, skapa möjligheter att trygga biodiversitet och ge lokalsamhällen nya sätt att försörja sig.
10. Innovationer och teknologi finns redan.
Det krävs inga nya teknologiska framsteg eller helt nya metoder för att svara på de utmaningar livsmedelsproduktionen står inför: vi har redan tillgång till ett brett utbud av praktiska metoder. I stället för att söka framtidsteknologier kunde vi titta bakåt och lära oss av hur tidigare generationer odlade sina åkrar. En agroekologisk approach hjälper att stärka ett samhälles resiliens och stöder lokala odlare.
+1: Kyrkans Utlandshjälp stöder försörjning till exempel med kontantbidrag.
På många håll finns det tillgång till mat, men priserna är så höga att de fattigaste inte har råd att köpa den. Kyrkans Utlandshjälp hjälper människor som kämpar med livsmedelstrygghet till exempel genom kontantbidrag som ger familjer möjlighet att köpa livsmedel. Dessutom stöder KUH utbildning och självständig försörjning till exempel genom företagarforstran. Inom fredsarbetet bygger vi stabilare samhällen i konfliktkänsliga områden.
Intervjuobjekt och källor: Kyrkans Utlandshjälps sakkunniga inom humanitärt påverkansarbete Merja Färm, Naturresursinstitutets forskningschef och specialforskare Mila Sell, FAO:s rapporter Thinking about the future of food safety och The State of the World’s Biodiversity for Food and Agriculture, Oxfams rapport Fixing Our Food: Debunking 10 myths about the global food system and what drives hunger och CGIAR:s Global Food Policy.
Text: Anne Salomäki Översättning: Sara Torvalds Illustration: Carla Ladau
”Vi delar på det vi hittar. Ibland har vi mat, ibland inte” – Östafrika är i mitten av den värsta torkan på 40 år
Sedan oktober 2020 har fyra regnsäsonger så gott som uteblivit och för tillfället ser det ut som att också den femte kommer att misslyckas. Traditionellt har herdefolket i Marsabit i Norra Kenya investerat sina pengar i boskap, men nu dör djuren i torkan. Situationen kan jämföras med vad en total börskrasch skulle få till stånd i Finland.
SHEDO ISACKO ROBA inledde sin två dagar långa vandring till det närmaste borrhålet i går. Borrhålet ligger 40 kilometer från hembyn Gareru i Marsabit i norra Kenya. I Gareru är brunnarna torra.
”De senaste två åren har jag kommit till borrhålet för att hämta vatten och mat till familjen”, säger Shedo Isacko medan hon tvättar sina kläder.
Sanden och dammet har gjort kläderna så smutsiga att vattnet direkt blir brunt och det kräver många sköljningar innan plaggen är rena.
Shedo Isacko passar på att tvätta kläder vid borrhållet. Bild: Björn Udd / KUA
Efter att hon tvättat sina kläder fyller Shedo Isacko sina väderbitna gula plastbehållare med vatten och knyter fast dem på en åsnas rygg. 40 liter vatten räcker i två dagar för trebarnsfamiljen, men mat hittar Shedo Isacko inte tillräckligt.
”Vi delar på det vi hittar. Ibland har vi mat, ibland inte. Livet är hårt.”
Torkan har dödat boskapen, vad händer med människorna?
Familjen Isacko är herdar, precis som största delen av befolkningen i området. Torkan har dödat nästan all boskap familjen ägde. Shedo Isacko är nu rädd för hur framtiden ser ut.
”Jag är rädd för att regnen fortsätter utebli. Efter att boskapen dött kommer vi att mista människoliv. Det oroar mig.”
Enligt officiella siffror har ingen ännu dött av undernäring i Kenya, men hälsovårdsmyndigheterna är oroliga över utvecklingen.
”För tillfället beror inte dödsfallen i området direkt på undernäring, men nog på sjukdomar kopplade till undernäring”, säger Bokayo Arero, näringschef för Marsabits hälsovårdsmyndigheter.
Vägen till närmaste borrhåll är lång och kvinnorna i Marsabit kan vandra flera dagar för at hämta vatten. Bild: Björn Udd / KUA
Människor som lider av undernäring har mindre motståndskraft mot sjukdomar som diarré, lunginflammation och tuberkulos. Speciellt sårbara är barn, gravida och åldringar. Enligt en hälsoutredning gjord i september 2022 är upp till 92 procent av barn under fem undernärda . Det kan föra med sig livslånga konsekvenser.
”Både den fysiska och den mentala utvecklingen lider av undernäring”, säger Bokayo Arero.
Hungriga skolelever stannar hemma
Det ser man i klassrummen. Ute på gården i byskolan Boru Haro leker de barnen som har energi i skuggan av några uttorkade träd. Resten sitter under skolbyggnadernas tak.
Skolans rektor Wako Salesa Dambi berättar att eleverna allt oftare stannar hemma på grund av hunger. De som kommer till skolan är håglösa och har svårt att fokusera.
12-årige George Guyo kunde inte komma till skolan när hade han ingenting att äta i tio dagar. Bild: Björn Udd / KUA
”Av helt mänskliga skäl skulle det vara viktigt att barnen fick sina basbehov uppfyllda. När de är mätta lyssnar de, lär sig och gör sina läxor”, säger Wako Salesa.
Tidigare kunde skolan erbjuda lunch, men på grund av maktskiftet som är på hälft efter valet i Kenya i augusti har finansieringen från staten till lokalmyndigheterna trutit.
Maten är ett viktigt sätt att få barnen att komma till skolan. 12-årige George Guyo har återvänt efter att ha stannat hemma hungrig i tio dagar.
”Mina föräldrar har inte råd med mat, så jag kunde inte komma till skolan”, säger George Guyo.
”När jag är hungrig tänker jag bara på mat, och kan inte följa med på timmarna.”
Situtionen i Östafrika motsvarar en total börskrasch
En av de största orsakerna till fattigdomen på området är att största delen av boskapen dött. Resten av djuren är i så dåligt skick att de tappat allt värde. Tidigare kunde man sälja en ko för upp till 20 000 kenyanska shilling, 160 euro. Nu när alla vill sälja sina kor till slaktarna innan de dör går korna för så lite som 500 shilling, 4 euro.
I Marsabit har boskap varit det vanligaste sättet att investera sina pengar, så situationen kan jämföras med en total börskrasch i Finland.
Elema Gufu Sharamu, 50, har varit herde sedan han föddes. Han har hämtat sina kameler till ett borrhål som Kyrkans Utlandshjälp nyligen reparerat. Tidigare hade han många kor och getter, men nu har största delen av dem dött.
Boskapspriserna har fallit drastiskt och Elema Gufu har svårt att få ihop till mat för sin familj. Bild: Björn Udd / KUA
”Jag för boskap till marknaden och säljer den där, men priserna har fallit drastiskt. Jag har inte råd med mat åt min familj.”
För tillfället lånar Elema Gufu mat av sina grannar, men det är inte en hållbar lösning.
”Om torkan fortsätter och resten av boskapen dör kommer min familj också att göra det. Jag har ingen annan möjlighet. Jag kan inte läsa, så vad ska jag jobba med om jag flyttar till staden?”
Upp till 600 000 barn under fem år i Kenya och Somalia lider av akut undernäring – Kyrkans Utlandshjälp beviljade 400 000 euro i nödhjälp till det av matbrist drabbade Östafrika
Matbristen i Afrikas horn orsakas av den värsta torkan på fyra årtionden, den av kriget i Ukraina påskyndade inflationen och problem med tillgång till importerat spannmål. Priset på en matkorg har på kort tid ökat med 36 procent i Somalia.
ÖSTAFRIKA HAR drabbats av den värsta torkan på fyra årtionden. Extrema väderfenomen orsakade av klimatförändringarna har påverkat speciellt Somalia, östra delarna av Etiopien och norra Kenya. Dessa områden har inte haft normala regnperioder på nästan två år.
I april beviljade Kyrkans Utlandshjälp (KUH) 400 000 euro för en humanitär biståndsoperation i Kenya och Somalia. Operationen har startat nu. FCA:s fotograf besökte torkan drabbade Baidoa-området i Somalia i maj.
Enligt FN:s kontor för samordning av humanitärt bistånd OCHA är upp till en fjärdedel av Somalias befolkning, ca 4,1 miljoner människor, i behov av akut humanitär mathjälp. En del medborgarorganisationer bedömer att siffran är över 6 miljoner människor. I Kenya är drygt 2 miljoner människor i behov av mathjälp. Specialister bedömer att det finns upp till 600 000 barn under fem år i Kenya och Somalia som lider av akut undernäring. Om torkan fortsätter förväntas den humanitära katastrofen spridas och växa.
Cirka 70 procent av somalierna lever under fattigdomsgränsen, dvs. på mindre än två euro om dagen. BILD: Mohamed Abdihakim/KUH
Torkan är inte den enda orsaken till matbristen i Somalia och Kenya, utan det är en mångdubbel kris som också förvärrats av Rysslands anfallskrig mot Ukraina. Upp till 90 procent av spannmålet som används i Somalia importeras från Ukraina och Ryssland. Priset på vete har sedan februari stigit med upp till 300 procent i Somalia.
”Vi har alltså två stora kriser på varandra”
Ikali Karvinen, landschef för Somalia vid KUH, har följt inflationens kraftiga påverkan på matpriset och torkans effekter på matkrisen på nära håll.
”Priset på mat har redan ökat med 30 procent på grund av inflationen, liksom priset på bränsle”, berättar Karvinen.
Av viktiga livsmedel har också priset på till exempel matolja, majs, hirs, sesamfrön, ärter och bönor till och med fördubblats på sina ställen. Cirka 70 procent av somalierna lever under fattigdomsgränsen, dvs. på mindre än två euro om dagen. När värdet på pengar sjunker på grund av inflationen innebär det att man kan köpa ännu mindre mat m.m. Inflationen har tillsammans med torkan uppskattats påverka upp till 6 miljoner människors liv i Somalia.
”Inflationen, speciellt vad gäller mat och energi, påverkas kanske mest just i vår av kriget i Ukraina, även om klimatkrisen också påverkar just Östafrika kraftigt. Vi har alltså två stora kriser på varandra.”
Nomadbefolkningens situation i Somalia är enligt Karvinen för närvarande mycket allvarlig. Torkan dödar boskapen och med boskapen försvinner familjernas uppehälle. Somalia hotas av en liknande situation som hungersnöden 2011.
KUH har börjat dela ut kontantbistånd i Somalia för att svara på den humanitära krisen. BILD: Mohamed Abdihakim/KUH
Hushåll med kvinnor som blivit änkor eller barn står i fokus för KUH:s hjälparbete
KUH har börjat dela ut kontantbistånd i Somalia för att svara på den humanitära krisen. Kontantbistånd är ett snabbt och mänskligt sätt att hjälpa som sparar logistiska kostnader.
”Kontantbistånd fungerar så länge som det finns marknader, oavsett om de är affärer eller torg, där man kan köpa mat och andra grundförnödenheter och där pengar har något slags värde.”
Om pengar sjunker i värde kan det bli ett problem när det gäller att dela ut kontantbistånd.
KUH har börjat dela ut kontantbistånd i Somalia för att svara på den humanitära krisen. BILD: Mohamed Abdihakim/KUH
”Om inflationen fortsätter i denna takt kommer vi att behöva fråga oss om det är vettigt att fortsätta med kontantbistånd eller om vi i något skede hamnar i ett läge där vi måste börja dela ut mat”, säger Karvinen.
Matdistributioner kräver logistik. Det kan försvåra säkerhetsläget i Somalia, som enligt Karvinen för närvarande är mycket dåligt. Coronaviruset fortsätter också att spridas i östra Afrika.
KUH:s humanitära operation strävar efter att med hjälp av kontantbistånd nå 700 hushåll i Somalia och 600 hushåll i Kenya fram till högsommaren i de områden där matbristen är som värst. Syftet är att nå speciellt de familjer som på grund av katastrofen varit tvungna att lämna sina hem och de som hotas mest av undernäring. Hushåll med kvinnor som blivit änkor eller barn står i fokus för KUH:s hjälparbete.
