Den långsiktiga målsättningen för utvecklingssamarbetet är att hjälpa hela samhällen att resa sig så stadiga att de i framtiden klarar sig utan hjälp, skriver sakkunnig inom kommunikation Ulriikka Myöhänen.
När jag skriver detta dominerar Covid-19-pandemin dagspolitiken och nyheterna redan för andra året i rad. Temat är så dominerande att det är svårt att minnas vad som hände i världen innan coronatest, vaccineringar och virusvarianter. Klimatförändringen, utdragna konflikter och gräshoppssvärmar som förstör skörden – låter det bekant?
Kyrkans Utlandshjälps arbete fokuserar på utbildning, utkomst och fredsbygge. Den långsiktiga målsättningen för utvecklingssamarbetet är att hjälpa hela samhällen att resa sig så stadiga att de i framtiden klarar sig utan hjälp.
Vi svarar också på akuta behov. När det i augusti 2020 skedde en explosion i hamnen i Beirut skickade vi nödhjälp till Libanons huvudstad. När coronan satte stopp för handel och livsmedelstransporter över landsgränser delade vi ut mathjälp till de mest utsatta.
Vårt utvecklingssamarbete, humanitära bistånd och fredsarbete är av naturliga orsaker överlappande. Men världens kriser är också sammanflätade och tenderar att mata varandra. Många av de länder vi jobbar i levde med svåra utmaningar också innan coronan. Det föränderliga klimatet samt utdragna konflikter har orsakat matkriser, hälsokriser och flyktingskap.
Världens yngsta nation Sydsudan har redan länge lidit av översvämningar – som en följd av dem behöver två tredjedelar av landets 11 miljoner invånare humanitärt bistånd. Miljontals människor lider av brist på mat och av undernäring.
Muhammad Abdo Hijzai från East Ghouta är en 13-årig pojke som deltog i hjälpundervisning i till exempel matematik, stödd av Kyrkans Utlandshjälp. Foto: Abu Talib Al-Buhaya.
Också Syrien har varit med om ett tufft årtionde. Konflikten har förstört mycket i landet som nu också hamnat i en ekonomisk kris som tar sig uttryck i brist på mat och utkomstmöjligheter. Det finns en hel generation av elever som levt mitt i ett krig och gått i skola i undantagsförhållanden.
Pandemin har tydligt lyft fram utvecklingsländernas svagheter. I Nepal har en dryg fjärdedel av bruttonationalprodukten bestått av de penningtransaktioner som nepaleser boende utanför landets gränser skickat hem till sina familjer, men pandemin tvingade hem gästarbetarna. I värsta fall har familjerna i över ett år levt utan de utkomstmöjligheter som kunde garantera en acceptabel livskvalitet.
Pandemin har inte stoppat all utveckling, fastän det ibland känns så. Flera av våra projekt har tagit ett stort digitalt kliv framåt – påtvingade av situationen. I Kenya har vi delat ut radioapparater så att kvinnor kunnat delta i fredsdialoger. Målet har varit att förstärka lokalsamhällenas förmåga att lösa konflikter som berör naturresurser.
Framtiden kommer definitivt att föra med sig nya utmaningar. Klimatet förändras och blir allt skoningslösare. De förändrade förhållandena kan också öka antalet epidemier samtidigt som naturkatastrofer tvingar allt fler att lämna sina hem. Populationen i Afrika växer med sådan fart att prognoserna spår enorma migrationsströmmar inom kontinenten men också till Europa.
Och så de goda nyheterna: hållbara samhällen är bättre på att förbereda sig på katastrofer. Coronakrisen kommer i sinom tid att blåsa över och då konkretiseras resultatet av Kyrkans Utlandshjälps arbete inom utbildning, utkomst och fred ytterligare. De människor som deltagit i våra projekt har redan byggt en bas för sitt liv som fungerar som en språngbräda till bättre tider.
Ulriikka Myöhänen, sakkunnig inom kommunikation.
Den här texten publicerades ursprungligen i vår Årsberättelse 2020 som nyligen kom ut. Vill du veta mer om vad vi gjorde?
I Sydsudan, under den skoningslösa eftermiddagssolen är det bäst att flytta allt arbete till skuggan. I sin hydda knådar Nyaluak Kong Kuon med sin träkavel mot en platt sten. Mellan dem bildas en mörkbrun massa.
Massan består av blad från ökendadeln. På arabiska kallas trädet för lalop och den har många nyttiga egenskaper. Nyaluak har först kokat bladen och pressar dem nu till mat åt sina barn. Rötterna går också att äta när man kokat dem, och bladens vax sägs ha en medicinsk effekt.
Grenarna och stammen går att använda som ved. För ett knippe tjänar Nyaluaks vän Nyaboth Liep Wang 30 sydsudanesiska pund som motsvarar 20 eurocent på marknaden i New Fangak, en by i delstaten Fangak.
Ökendadeln är också ett av de sista halmstråna för många sydsudaneser.
”Vi äter blad nästan dagligen. De och näckrosfrukterna hjälper oss att överleva”, säger Nyaboth.
I slutet av förra året skapade översvämningarna stor förödelse på många håll i landet. Sydsudans president Salva Kiir utlyste katastroftillstånd i Fangak och flera andra delstater.
Nu har regnen övergått i torka i New Fangak. I den spruckna jordmånen finns inga spår av vatten – och inte av något ätbart heller. Utmärglade hundar med putande revben vandrar omkring på de kruttorra åkrarna och kring människors hyddor. Om inte ens hundarna hittar rester är det illa.
FN klassar Fangaks matsituation som en fyra på en femstegsskala. Steg fem skulle innebära hungersnöd. I Fangak uppskattar jordbrukarna att de förlorat 70 procent av sin skörd.
Forskare kan inte med säkerhet bevisa sambandet mellan klimatförändringen och de exceptionellt kraftiga regnen i Östafrika som orsakats av att Indiska Oceanen varit varmare än vanligt. Invånarna i New Fangak säger sig ändå aldrig ha upplevt en lika lång och svår regnperiod.
Al-Sudd i Sydsudan är en av världens största träskmarker. Det svårframkomliga området erbjöd skydd för alla som flydde undan kriget. Under de svåraste stunderna vadade människor genom sumpmarken trots fara för krokodiler och ormar.
OLD FANGAK, SYDSUDAN. Den 50-åriga bonden Samuel Gony Goris krukor är fulla av spirande mangoträd – nästan ett mirakel. Jordmånen runt omkring har spruckit upp i en mosaik och den nästan 40-gradiga hettan i Old Fangak är olidlig dagtid.
Samuel vattnar sina odlingar med vatten från Zeraf-floden.
”Under skördeperioden får jag mycket sålt på marknaden. Med besparingarna äter min familj två goda mål om dagen. Inkomsterna räcker också för barnkläder.”
Fangak ligger i norr, nära gränsen till Sudan. Resultatet från fredsförhandlingarna förra hösten märks av här, men jordmånen är obarmhärtig och försvårar odling. Equatoria som ligger i södra delarna av landet, nära ekvatorn, kallas däremot för Sydsudans kornbod. Därifrån härstammar ordspråket: Slänger du ett frö på marken kommer ett jättelikt mangoträd att växa. Bönderna har ändå gått sin väg på grund av striderna som bara fortsätter i Equatoria.
Al-Sudds träskmark är en av världens största och på arabiska betyder namnet hinder. Träskmarken är så oframkomlig att upptäcktsresenärer som en gång i tiden sökte källorna till Vita Nilen fastnade i gungflyn i al-Sudd.
Old Fangak å sin sida är en gammal brittisk garnisonsstad vars gamla byggnader förstörts i inbördeskriget. Största delen av befolkningen hör till nuer-stammen som är ärkefiender till dinka-stammen som president Salva Kiir representerar.
Under inbördeskriget blev Old Fangak en skyddshamn för flyktingarna. 2013 hade staden 5 000 invånare, i fjol redan närmare 50 000.
Familjer har sökt skydd från striderna och hungersnöden och har fått skaka av sig soldater genom att traska igenom träskmarken trots risk för krokodiler och giftiga ormar. På de djupaste ställen bar vuxna barnen på sina axlar.
”Det värsta under flykten var hungern”, berättar Samuel.
Hans familj överlevde genom att äta näckrosfrukter.
I juni 2017 utlyste FN att hungersnöden var över, men efter det har matsituationen bara förvärrats.
I juni 2019 uppskattade FN att över sex miljoner människor lever i akut hungersnöd – alltså hälften av befolkningen i Sydsudan. Ungefär 1,5 miljoner är på gränsen till hungersnöd.
”Fred är en förutsättning för att situationen ska förbättras”, säger Moses Habib som koordinerar KUH:s humanitära arbete.
Fredsfördraget har väckt optimism, men de som lämnat sina hem har ännu inte vågat återvända.
Samtidigt minskar den internationella hjälpen i hotande takt.
”Att få i gång självförsörjande matproduktion kräver tid. Mathjälpen är fortfarande livsviktig så att människor orkar tänka längre än till nästa dags mål”, säger Habib.
Krigets följder syns på torget, i väntan på nästa skörd är utbudet av grönsaker obefintligt. Löken kostar 50 cent styck. Före kriget räckte en euro för mat för hela familjen i en dag, nu är priserna tiofaldiga. Matproduktionen är för låg, inflationen går inte att styra och importerad mat är dyr.
Sjubarnsmamman Nyarom Jiech Chuol har fått kontantbidrag från Kyrkans Utlandshjälp var tredje månad. Med drygt 50 euro lyckas hon variera barnens kost. Nyarom har med egna ögon sett var matbristen började.
”Det var när vi separerades från våra odlingar och djur. Både boskap och människor brändes levande i lerhyddor”, säger hon.
På grund av sin isolering är Old Fangak beroende av varutransporterna som kommer längs Nilen från huvudstaden Juba. Före fredsfördraget i september fastnade en stor del av förnödenheterna i kontrollpunkter längs vägen.
Nu är det lättare att sig fram längs farleden. Ändå finns det för lite mat – striderna fortsätter i Equatoria.
Enligt Habib är ett uppsving i Equatoria avgörande. Nu har över en miljon människor flytt området över gränsen till Uganda och de parter som inte undertecknade fredsfördraget fortsätter strida.
”Utan fred kan människor inte återvända till sina odlingar och utan mat står inte freden på en stabil grund”, säger Habib.
David Edapals familj har levt på boskapens villkor, men långa perioder av torka och konflikter har förvandlat livet till en kamp om överlevnad. Klimatförändringen har fått pastoralisterna att sätta sitt hopp på barnens utbildning.
De torra kvistarna rasslar när getterna försöker tränga sig igenom det skraltiga staketet. 12-åriga Rebecca Atubo lyfter omsorgsfullt killingarna in i en åtskild del av inhägnaden och släpper ut de övriga getterna.
Getterna vandrar mot betesmarkerna under en skonsam morgonsol. Om ett par timmar övergår den behagliga temperaturen till värmebölja när solen når sin fulla styrka.
”Det är ansträngande att valla djuren när det är så hett och man hela tiden är törstig”, säger Rebecca.
Rebecca uppfyller ändå plikttroget familjens förväntningar. Pastoralisterna i nordvästra Kenya har i århundraden försörjt sig på boskapsskötsel, och barnen tar i tidig ålder ansvar för familjens getter och kor.
Vägen till betesmarkerna har ändå blivit lång. Det syns ingen grönska på den gråa, kruttorra jorden vid familjens hyddor. Det har oroat Rebeccas pappa David Edapal redan länge. Han kan inte säga hur gammal han är, men hans fårade ansikte har tydligt vittnat flera decennier i Turkana, Kenyas fattigaste provins.
”Här blir allt varmare och regnen har minskat betydligt. För att få vatten åt oss själva måste vi varje dag vandra i två timmar till den närmaste floden”, säger Edapal.
Rebecca Atubo, 12, säger sig tycka bättre om skolan än om att valla djur. Hennes favoritämnen är engelska och matematik.
Turkana drabbas av allt längre och svårare perioder av torka. År 2017 var torkan den värsta på årtionden, och det kostade livet på hundratusentals djur.
Slaget var hårt mot pastoralisterna. Traditionellt lever de som nomader och flyttar efter de bördigaste betesmarkerna. Djuren är som ett vandrande bankkonto – de utgör hela egendomen. Djuren förser dem med mat i form av mjölk och kött. Genom att sälja ett djur får man pengar för övriga behov, som hälsovård.
Männen behöver dessutom en viss mängd djur för att betala hemgift åt kvinnans släkt när de gifter sig och sedan bildar familj. Djurens död är som en finanskris för pastoralisterna.
”Utmärglade djur duger varken till att sälja eller att äta, och de ger mycket mindre mjölk”, förklarar Edapal.
Rebecca Atubo, 12, (längst framme) promenerar till skolan med sina vänner på några minuter. Det är viktigt att skolan är nära eftersom säkerhetsläget i Turkana är dåligt.
Den svåra situationen skapar också spänningar bland pastoralisterna, som tävlar om de återstående betesmarkerna. Den ökande fattigdomen lockar också till boskapsstölder. En förbipasserande kamelherde bär ett automatvapen på ryggen för att avskräcka omgivningen från frestelsen. Situationen förvärras av att mängden vapen ökat i trakten på grund av kriget i grannlandet Sydsudan, som gränsar till Turkana.
Att fråga en pastoralist hur många djur familjen har är ungefär som att fråga en finländare om lönen. De flesta föredrar att hålla det hemligt. Edapal berättar ändå att tjuvar tagit kring tvåhundra av hans djur.
Familjen flyttade på grund av otryggheten till sin nuvarande boning i byn Ageles nära staden
David Edapal (till vänster) och Aseken Namasi (till höger) hoppas att deras dotter Rebecca ska få sig en utbildning för att kunna försörja sig själv i framtiden, oberoende av andra människor.
Lokichar. Edapals fru Aseken Namasi säger att hon har ont i hjärtat efter alla motgångar.
”Det värsta var när banditerna dödade fyra av mina vänner framför ögonen på mig när vi gick efter vatten”, säger hon. ”Man kan skaffa nya djur, men man kan aldrig ersätta en människa.”
Så gott som alla Turkanas invånare lever på boskapsskötsel. Pojkarna uppfostras till herdar och flickorna förväntas utöka familjens egendom genom hemgiften som betalas i boskap vid giftermålet.
Barnäktenskap är ännu vanligt, och på grund av den traditionella livsstilens förväntningar har pastoralister tidigare inte värdesatt utbildning. Föräldrar till och med skiljer sig när de är av olika åsikt om barnens utbildning.
I Lokichar, en halvtimmes bilresa från Rebeccas hem, bor det flera ensamförsörjare. De har flyttat till stan i hopp om arbete. Utan djur har de ingenting. Skilsmässor försätter särskilt kvinnor i extrem fattigdom.
När Alice Loro Lele som barn började skolan uppmuntrad av sin mor kastade hennes far i sin ilska ut både mor och barn. I dag är hon 20-årig trebarnsmor och bor i sin mammas anspråkslösa hydda i Lokichar. Båda har skiljt sig.
Alices motgångar började när hon efter grundskolan inte hade råd att fortsätta i gymnasiet.
”Jag gifte mig när jag var 15 år gammal för att jag trodde att min man skulle ta hand om oss. Jag var dum och visste ingenting”, säger Alice och viftar med händerna, synbarligen upprörd av minnet.
Mannen hade inga djur att betala hemgiften med, också ett tecken på pastoralisternas svåra situation.
Alice var en begåvad elev i grundskolan och började undervisa förskolebarn. Hon grundade också en livsmedelsaffär, men mannen lade beslag på alla hennes inkomster och söp upp pengarna. Hon tvingades lägga ner affären.
”Han brydde sig inte alls om barnen. När han tog sig en till fru bestämde jag mig för att lämna honom och flytta tillbaka till mamma”, säger hon.
Hundratusentals djur dog i den rekordsvåra torkan år 2017 och har skapat en kris för pastoralisterna i Turkana som traditionellt förlitat sig på boskapsskötsel.
Invånarna i Turkana lever långt från verkligheten i huvudstaden Nairobi. Kenyas ekonomi har växt kraftigt, och i Nairobi finns allt från skyskrapor till teknologi och banbrytande mobilapplikationer. I Turkana bor de flesta människorna i byar utan el och rinnande vatten.
I Nairobi lever 22 procent av invånarna under fattigdomsgränsen, i Turkana 88 procent. Ojämlikheten beror framför allt på utbildningsnivån. I Nairobi har 90 procent gått i skolan, i Turkana 18 procent.
Inom Turkana har pastoralisterna flyttat närmare städerna i hopp om arbete, men ytterst få kan ens läsa.
”Vi uppmuntrar familjerna att skicka barnen till skolan. Utbildning anses vara lösningen på lång sikt”, säger Miriam Atonia, som arbetar som utbildningskoordinator för Kyrkans Utlandshjälp (KUH) i Turkana.
”Det kräver ändå mycket uppoffringar eftersom familjerna dagligen kämpar för sin överlevnad och barnen ofta tvingas hjälpa till med inkomstbringande arbete eller genom att helt enkelt hämta vatten.”
Förändringen har sakta börjat. Vid det här laget går över hälften av barn och unga i Turkana i skolan. Inom KUH:s projekt började nästan 27 000 barn och unga skolan i Kenyas fattigaste provinser under år 2018, en del av dem efter ett avbrott på flera år.
Alice fick ett stipendium för att börja i gymnasiet i Lokichar. Stödet från hennes mor har också varit viktigt.
”Jag har ont i hjärtat av att jag ser mina barn så sällan. Men man måste göra uppoffringar; om vi är sysslolösa kan vi inte förbättra vår situation”, säger Alice.
”Jag vill bli lärare och uppmuntra unga flickor att utbilda sig. Jag kan ge råd som jag själv hade behövt.”
Alice Loro Lele, 20, har börjat i gymnasiet med stöd av Kyrkans Utlandshjälp. Hon säger att det är svårt att vara borta från sina barn, men är övertygad om att uppoffringen kommer att betala sig tillbaka i framtiden.
Det är utmanande att framföra utbildningens fördelar åt föräldrar som vuxit upp enligt pastoralisternas traditioner. Edapal och Namasi gick aldrig i skolan men beslöt sig ändå att sända Rebecca till skolan.
Efter att ha släppt ut getterna ger sig Rebecca av mot dagens första lektion i skolan i Ageles, några minuters promenad hemifrån.
”I dag ser jag tydligt hur det går bättre för dem i min generation som gått i skolan. Om jag och min fru hade fått en utbildning skulle vi också sova på madrasser och ha ett tak av plåt i stället för tyger”, säger Edapal.
Edapal jämför utbildningen med äktenskap, en liknelse som pastoralisterna tagit till sig. Rebecca är nu gift med skolan, och genom att gå i skolan behöver hon inte vara beroende av någon annan. När hon är klar med sin utbildning kan hon själv bestämma sig för om hon vill gifta sig.
Edapal känner sig stolt när Rebecca efter en skoldag berättar vad hon lärt sig.
”Jag hoppas att Rebecca hittar ett jobb hon gillar, och om Gud tillåter kan hon också hjälpa sina föräldrar i framtiden. Utbildningen öppnar möjligheter som jag inte själv har någon aning om.”
Genom insamlingen Gemensamt Ansvar kan du stöda Kyrkans Utlandshjälps katastrofarbete. Temat för årets insamling är utbildning – läs mera på adressen gemensamtansvar.fi
Text: Erik Nyström
Artikeln publicerades ursprungligen i Kyrkpressen nr 2/2019.
Et ole hyväksynyt markkinoinnin evästeitä nähdäksesi videon.
