När en bomb slår ner nära hennes hem glömmer psykologen Alina Symonenko för ett ögonblick allt hon lärt sig under sin 16-åriga karriär. Vi träffar Alina i hennes hem i Saltivka-området i Charkiv i november 2024. I den här berättelsen berättar psykologen hur Charkivborna mår efter tre års krig.
Text: Ulriikka Myöhänen Intervjuer: Ulriikka Myöhänen och Veronika Korobko Foto: Antti Yrjonen
DET HÄNDE förra onsdagen, klockan elva på kvällen. Vi befann oss i vårt hem i Charkiv och gjorde oss redo för att lägga oss.
Plötsligt blev hela kvarteret mörkt, följd av en blixt och det kändes som om vårt hus tog ett skutt.
Explosionen var den kraftigaste vi har upplevt på tre år. Jag, min man och mina barn sprang in i trapphuset som är den säkraste platsen i vårt höghus.
JAG ÄR PSYKOLOG. Om du hade frågat mig för ett par veckor sedan hur jag mår skulle jag ha sagt att jag kan andas normalt. Chocken var en påminnelse om att jag inte kan kontrollera mina reaktioner. På ett ögonblick glömde jag bort grunderna i psykologisk första hjälp. Mina händer skakade, mina ben domnade och jag frös till is. Det var fruktansvärt.
Jag lyckades ta mig samman och koncentrerade mig på att lugna vår dotter, som skakade mycket värre. Jag ringde min mormor, nästan 95 år gammal. Hon bor tvärs över gatan. Som vanligt aktiverade sig mina chattar. Folk frågade varandra var de befann sig och om alla var okej.
Alla hanterar trauman på sitt eget sätt. Min man vill veta vad det var för bomb som slog ner nära vårt hem, var den kom ifrån och vad målet var. Han bygger upp sin egen teori utifrån det som hände, och när den visar sig sann känner han sig nöjd. Han kan förutspå nästa attack – sådant lugnar ner honom.
Jag är annorlunda. Jag är bekymrad över vad som händer i det mänskliga psyket mitt i allt detta. En gång på tunnelbanan kom jag på mig själv med att inse vad jag och min kollega pratade om. Normala tjejer pratar om ögonfransar och naglar. Vi diskuterar om det är bättre att dö krossad under ruinerna av ett höghus eller på något annat sätt. Det är omskakande.
Men att prata ut är viktigt när man hanterar trauman. Under missilattackerna rasslar dörrhandtagen. Visste du att vindrutan kan böja sig som en våg? När vi blir vittnen till något sådant diskuterar vi det hemma. Vi måste erkänna för oss själva att, ja, det var en skrämmande situation. Det hjälper mina barn. Det är viktigt att ingen känner sig ensam.
Gemenskapen i Saltivka har stärkts under kriget. Alina, hennes barn och de andra barnen i grannskapet brukar fiska i dammen nära hemmet. Många av dem saknar att umgås med andra utanför distansjobb och -undervisning.
JAG OCH MIN kollega Olha ordnar lektioner i psykosocialt stöd i Charkivs metroskolor. Vi lär barnen tekniker för att lugna sig själva. Om djupa andetag inte hjälper kan barnen göra en kreativ eller rationell övning i stället.
Det finns ytterligheter i barnens beteende. Vissa är som små elefanter i en porslinsaffär: sprängfyllda med energi, men inte riktigt säkra på hur de ska interagera med andra eftersom ingenting har varit normalt på flera år. Andra drar sig undan helt och blir rädda när de måste uttrycka sig.
Antalet rädslor har ökat exponentiellt. Barn som har levt under kriget är mer och mer rädda för spindlar, hundar, hårda ljud, att gå vilse. Varannan konsultation jag gör handlar om rädslor, sömnproblem eller mardrömmar.
Psykosomatiska problem är också vanliga. Det handlar om fysiska symptom där barnet inbillar sig att något är fel. Det gör ont i magen eller foten, och ångesten tar sig uttryck i nagelbitning, inkontinens och neurologiska problem.
Å andra sidan verkar barnen värdesätta den tid de har tillsammans mer än tidigare. I skolorna i Charkivs tunnelbana träffas eleverna i riktiga livet bara en gång i veckan. Vi sitter precis bredvid varandra och håller varandras händer, kan de säga.
ÄVEN MÅNGA vuxna verkar drunkna i sina känslor. Under kriget har många skilts sig, många människor dricker mer. Det är också svårt för familjer med vuxna barn att de unga inte kunna ens börja bygga upp sina karriärer. De som har yngre barn eller ett stabilt jobb har det lättare – de får känna sig behövda och hjälpa någon.
Väldigt få vuxna ukrainare söker professionell hjälp, trots att det är uppenbart att många behöver det. Folk tror att det är en stor, officiell händelse att gå till en psykolog. Det är det inte. Man tittar in, delar med sig av några små saker och det är där det börjar. Vi psykologer gör inte heller något komplicerat med barn.
Å andra sidan har kriget ökat känslan av gemenskap även här i Saltivka. Om det kommer ett flyglarm eller en nödsituation mitt under barnens utelekar tar de skydd i det hem som ligger närmast. Ibland är barnen på väg ut för att leka när flyglarmet börjar. Då undersöker vi orsaken till larmet. Om vi kan dra slutsatsen att bomben är på väg mot ett annat håll släpper vi ut barnen.
Det här är verkligheten vi lever i. Före kriget hade jag väldigt lite kontakt med andra föräldrar, men under kriget har vi kommit varandra nära.
Många barn har flyttat till Saltivka från de byar som förstörts under kriget i Östra Ukraina. Det nya hemmet är inte alltid säkert. Tre personer dog och 30 skadades när en bomb förstörde ett höghus i Saltivka i slutet av 2024.
KOMMER DU ÄNNU ihåg explosionen jag berättade om? Efteråt hörde jag att den orsakades av en laserstyrd bomb som träffade ett hyreshus. En familj på tre personer dödades och trettio människor skadades. Vi körde förbi byggnaden en kväll med barnen, och endast ett av fönstren var upplyst. Höghuset har ett gapande hål. Här kan människor inte längre bo kvar i sina hem.
Charkiv är ändå en otrolig stad. På platsen för explosionen fanns en enorm hög med bråte, på sin höjd upp till andra våningen: betong, personliga tillhörigheter, ett par dussin bilar som brunnit. Men inom en vecka hade hela röran städats upp.
OM DU GILLAR blommor, odla blommor. Om du älskar sport ska du sporta. Under dessa tider måste man fokusera på saker som känns viktiga. De senaste tre åren känns inte som tre år, utan 33 år. Det är som om livet alltid varit såhär och kommer att förbli så tills jag är gammal.
Just nu är jag för upptagen för att följa världshändelserna, även om det pratades mycket om Ukraina under valet i USA. Men det är klart att internationella händelser påverkar oss. Om vi inte får mer hjälp står vi inför en katastrof. Om hjälpen fortsätter kan kriget fortsätta i all oändlighet. Borde vi lämna över några områden till fienden? Men varför offrade vi då så mycket? Å andra sidan, hur många barn ska ännu förlora sina föräldrar?
När det här är över ska jag ta en promenad i centrum. Jag ska gå på gatorna i min hemstad, utan att tänka på bombskydden och när de är öppna. Sedan ska jag boka en resa till Frankrike och Grekland. Min man och jag har pratat om det i flera år.
Faktan
ALINA SYMONENKO
Arbetar som psykolog på en metroskola, anställd av KUA med EU-finansiering.
Driver distansgrupper för barn och publicerar YouTube-innehåll om psykosocialt stöd.
Tog examen som psykolog år 2008 från Charkivs nationella universitet.
Flydde med sin familj från Ukraina till Polen år 2022. Återvände hem efter tre månader.
Bor i den hårt bombade stadsdelen Saltivka i Charkiv med sina barn och sin man.
Älskar djur, gillar att virka mjukisdjur och är en omtyckt person i sitt grannskap.
Mamma skadade sig i en raketattack, pappa har varit ett år i armén och barnen saknar en bekymmerslös vardag. Året för familjen Starodub har varit mentalt utmanande, precis som i andra ukrainska familjer. Av det nya året hoppas de på ett vanligt liv utan flyglarm.
10-ÅRIGAMaria fokuserar blicken i spegeln och målar rejält med lila färg på sina ögonlock. Mamma Oksana sitter intill och ser med skräckblandad förtjusning på sin dotter.
I mitten av januari firar familjen Starodub i Tjernihiv i norra Ukraina nyår enligt den julianska kalendern. Barnen i grannskapet dyker upp för att sjunga vid andras dörrar och får godis och slantar som lön.
Maria flinar mot sin mamma och funderar på vilken typ av godisfångst hon kan skramla ihop under kvällen. Sminket måste vara teatraliskt, eftersom de som sjunger klär sig i färggranna sjalar och blomsterhårband.
Utåt sett verkar allt normalt, men egentligen är inget normalt. Det är tursamt att familjens barn Maria och Kyrylo i dag får njuta av både pappas närhet och mammas goda mat. Det senaste året har varit plågsamt för familjen.
Det gånga året har varit tungt för den ukrainska familjen. Enligt Oksana hjälper dagliga rutiner en att orka, men att fira nyår känns inte samma som förr. Oksana tände ett ljus i kyrkan som ligger nära militärsjukhuset. BILD: ANTTI YRJÖNEN / KUH
Fönsterglasen sprängdes in
Olycksbådande. Så beskriver Oksana morgonen den 6 mars 2022. Rysslands anfall mot Ukraina hade pågått i ett par veckor när Tjernihiv blev målet för kraftig eldgivning.
Under förmiddagen hade Oksana gjort frivilligarbete i skolan där hon lär ut ukrainska. Pappa Mykola, som gjort karriär inom livsmedelsbranschen, hade ryckt in i ukrainska arméns lokala styrkor.
Vid femtiden på kvällen kommenderade Oksana barnen till husets fönsterlösa korridor, husets mest skyddade plats. Där på golvet har mamma och barnen sovit alla nätter sedan Ryssland inledde anfallet. Oksana led själv av feber och vilade i hemmets mörka sovrum. Hon pratade i telefon med sin man när explosionen kom. Fönsterglasen sprängdes in och saker i rummet flög runt.
”Jag förstod att något hade hänt med mina fötter. Jag var i chock. Jag slängde bort bråte som låg på mina fötter och släpade mig till barnen”, beskriver Oksana.
”Jag såg direkt att mamma inte var okej. Det var hemskt mycket blod. Höften hade brutits”, kommenterar 15-åriga Kyrylo och minns hur de tillsammans förband såret med lillasysterns ylletröja med ponnymotiv. Mykola som blivit hängande ensam i luren förstod situationens allvar och började tillsammans med andra soldater organisera hjälp för sin fru.
Hela familjen kommer ännu också ihåg hur 10-åriga Maria ylade hjärtskärande den kvällen.
Det är köldgrader i läraren Oksana Starodubs skola i januari i Tjernihiv i Ukraina. Eleverna studerar på distans och skolans biblioteksböcker förvaras i påsar. BILD: ANTTI YRJÖNEN / KUH
Mitt i en kris saknar människan rutiner och en känsla av normalitet
I kriget ser och hör barn redan som små sådana saker som barn aldrig borde uppleva.
Familjen Starodub pratar öppet om händelserna från det gångna året så att barnen inte ska lämnas ensamma med sina tankar. Särskilt Maria har visat på en del traumasymptom efteråt. Oksana berättar att familjen inte ännu har behövt psykologhjälp men hon gissar att det också lär behövas sinom tid.
De vuxna har inte heller undvikit trauman. Oksana minns hur hon efter sin skada låg immobil i sjukhusets femte våning och lyssnade på bombningarna.
”Sjuksköterskorna skyndade ner till bombskyddet och uppmanade oss patienter att be. Sjukhusets fönster skallrade”, berättar Oksana med en plågad blick.
Mitt i en kris saknar människan rutiner och en känsla av normalitet, så därför har familjen Starodub försökt upprätthålla rutiner längs med det exceptionella året. Dottern Maria deltog förra sommaren i Kyrkans Utlandshjälps och den lokala partnerorganisationen DOCCU:s sommarklubbar.
”Det var underbart”, ropar Maria. ”Vi tittade på videor och rörde på oss tillsammans. Mest gillade jag brädspelen. Under spelandet träffade jag en flicka som sedan blivit en god vän.”
Klubbarna ordnades i juli och augusti. I dem erbjöds barnen också psykosocialt stöd. Maria gillade klubben så mycket att hon deltog under hela sommaren.
10-åriga Maria hjälpte sin mamma att duka upp till nyårsmiddag. BILD: ANTTI YRJÖNEN / KUH
Skolan står kall
De ryska trupperna drog sig tillbaka från Tjernihivområdet i månadsskiftet mars–april 2022. I januari 2023 påminner sönderbombade byggnader, veckovisa flyglarm och ständig elbrist om förra vårens skräck.
Oksanas egen skola står kall. De fönster som gick sönder i raketanfallen har redan reparerats men fel i värmesystemet håller skolan på minusgrader, väggarna är buckliga efter raketanfallen. Oksana undervisar via distansförbindelser.
”Jag skulle vilja återvända till skolan, till min egen krittavla och få se barnen skratta”, funderar Oksana och stryker sig i ögonvrån.
Hon berättar att hon började undervisa igen i augusti när hennes ben opererats och hon kunde börja röra på sig.
”Jag träffade då elever som hade examinerats redan på våren. Jag märkte hur mina niondeklassare på ett halvår hade blivit vuxna. Det gör kriget med barnen.”
Enligt Oksana har det varit stärkande att återvända till undervisningen. Hon pratar om utbildningens frontlinje, om hur viktigt det är med tanke på ukrainarnas framtid. Hon berättar hur kriget har ökat intresset för Ukrainas historia och kulturella traditioner bland barn och unga. Det värmer modersmålslärarens hjärta.
”När kriget tar slut vill jag vara hemma och uppfostra mina barn”
På kvällen den 13 januari är det full rulle i köket hos familjen Starodub. Enligt den gamla ortodoxa traditionen är dagen framförallt en fest för Sankt Basileios den store. Helgonet skyddar samhällen och de allra mest utsatta.
Mykola har fått fyra dagars permission från armén. Maria låter pappa pussa henne titt som tätt och demonstrerar godisfångsten hon fick genom att sjunga. Kyrylo planerar en schackmatch till kvällen män emellan och kliar familjens katt Lordi som har sökt sig till sin plats i närheten av kökets varma element.
15-årige Kyrylo är känd för att vara en hejare på schack. Papp Mykola förlorade också det här partiet. BILD: ANTTI YRJÖNEN / KUH
Oksana steker ukrainska plättar som fylls med grynost och torkade frukter. På bordet finns mycket bekant mat för finländare: här finns kåldolmar, något som liknar rosolli och en av pajerna smakar leverlåda.
Oksana serverar också kutia, en ukrainsk delikatess som äts vid jul och nyår och som tillreds av korngryn, russin, nötter och honung. Under Sankt Basileios dag ska det också finnas griskött på bordet, eftersom det tros öka familjens välstånd.
Mykola tittar på sina barn och sin fru med värme, med ett gåtfullt leende på läpparna.
”Av det nya året önskar vi en vinst och Ukrainas välmående. När kriget tar slut vill jag vara hemma och uppfostra mina barn. Jag vill ha ett vanligt liv utan flyglarm”, planerar Mykola.
Även i barnens prat skymtar mycket vardagliga drömmar. Förra sommaren kunde de inte simma eftersom det pratades om att stadens sandstrand var minerad. Utöver slappa sommardagar drömmer Maria också om att få resa i hemlandet och att få se alla ställen hon läst om.
Snacket avbryts av att dörrklockan pinglar till. Ytterligare en utklädd barnaskara sjunger från dörröppningen. När barnen går iväg önskar de familjen allt gott: hälsa, fred och samvaro.
Lycka behövs eftersom Oksana och Mykola bär på tung information. Kriget fortsätter och Mykola har blivit flyttad närmare frontlinjen.
Text: Ulriikka Myöhänen Översättning: Michaela von Kügelgen Bild: Antti Yrjönen
Barnen i grannskapet ringde på dörren och sjöng traditionella sånger. Som tack fick barnen godis. BILD: ANTTI YRJÖNEN / KUH
KUH satsar på utbildning och psykosocialt stöd
Kyrkans Utlandshjälps arbete började i februari 2022 som nödhjälp organiserat i samarbete med den ungerska partnerorganisationen Hungarian Interchurch Aid. Därefter har Kyrkans Utlandshjälp grundat ett eget landskontor i Ukraina och har inlett ett utbildningstematiskt arbete i Tšernihiv i norra Ukraina. Med hjälp av partnerorganisationer levereras hjälp även till andra ställen i Ukraina.
Närmare 6 000 barn deltog i Kyrkans Utlandshjälps sommarklubbar. Utöver det har cirka 530 barn fått utbildning och 70 lärare och skolpsykologer har deltagit i en specialutbildning om psykosocialt stöd.
Det gemensamma projektet med en EU-finansiering på 14 miljoner euro organiseras av KUH, internationella Rädda Barnen-organisationen, People in Need och War Child Holland och når under 2023 närmare 45 000 barn. Som en del av projektet restaureras skolor som slagits sönder av kriget, psykosocialt stöd delas ut och lärare får utbildning.
