Pengar och män avgör flickors och kvinnors ställning i Nepal – eller hur, Deepika Naidu?
Deepika Naidu är Kyrkans Utlandshjälps expert i Nepal och arbetar bland annat med att stödja kvinnors rättigheter i lokalsamhällen. Redaktionen förhörde Naidu om påståenden som hon stöter på i sitt arbete varje vecka.
Text: Erik Nyström
Foto: Dibya Karki
Översättning: Sonja Vuori
Du gör påverkansarbete på KUH:s Nepal-kontor i Kathmandu. Du är infödd stadsbo, men det bästa med ditt jobb är att besöka landsbygden.
Ja. Det mest givande med det här jobbet är att träffa de människor jag arbetar med. Det bästa är att se framsteg, oavsett hur små de är. Stora förändringar tar tid, men att livet förändras för till exempel bara en familj kan ha en enorm inverkan på ett hela lokalsamhället. Att bevittna utveckling stärker ytterligare min motivation och känslan av att vara i rätt bransch.
Det bästa sättet att påverka är att låta en extern konsult komma in och tala om hur människor ska leva och tänka.
Vi går inte in i samhällen för att dela med oss av vårt eget perspektiv, utan stöder genom till exempel specifik utbildning i ämnen som är relevanta för samhället. Vi involverar alla: kvinnor och män, oavsett kast eller andra sociala uppdelningar. För många är det viktigaste att få information om sina rättigheter så att de kan säga ifrån och påverka saker.
Pengar löser problemen med barnäktenskap.
Familjer som lever i fattigdom går ofta med på barnäktenskap eftersom det överför ansvaret för flickan till mannen. Sonens familj får i sin tur en hemgift. Jag har hört hjärtskärande berättelser om hur de ekonomiska fördelarna inte har motsvarat förväntningarna. En flickas familj kunde trots sina löften inte förse pojkens familj med en motorcykel, och som hämnd brändes flickan levande. Beslut om att gifta bort barn är antingen desperata val eller en vana som är djupt rotad i samhällena. I allmänhet bryr sig föräldrarna om sina barn. Barnäktenskap kan förhindras genom att man ökar medvetenheten om hur skadliga de är och genom att man stöder vuxnas försörjning och barnens skolgång.
Vissa skadliga traditioner, som chaupadi, är omöjliga att helt stoppa.
Under chaupadi är en flicka eller kvinna instängd i ett skjul under sin menstruation. Hon får inte röra vatten, mat eller andra dagliga förnödenheter utanför skjulet. Hon är helt beroende av andra. Anledningen till denna sedvänja är vanligtvis att ”man har man alltid gjort så”. Genom att öka medvetenheten förändras seden långsamt. Jag tror inte att det är omöjligt att bryta seden, men det kommer inte att ske över en natt.
Det är männens ansvar att få slut på könsbaserat våld.
Det kan inte vara enbart männens ansvar. Jag har under lång tid arbetat för kvinnors rättigheter. Nepalesiska kvinnor lämnar sällan sina hem och är kanske inte ens medvetna om att de utsätts för våld i hemmet. Jag har till och med hört kvinnor tro att om en man inte använder våld i hemmet så älskar han inte sin fru. Våldet kan ha pågått i generationer. Både kvinnor och män behöver veta att våld är fel. Kvinnor måste kunna prata om det med andra kvinnor och bilda en enad röst mot könsrelaterat våld.
Kvinnor och flickor står i fokus för vårt pandemiarbete
Efter utlysningen av coronarestriktionerna förstod vi att barnäktenskap skulle bli en utmaning i våra arbetsområden i Nepal, skriver programkoordinator Deepika Naidu.
Våldet mot kvinnor ökade och mammor och systrar gjorde mer hushållsarbete än tidigare. En del flickor slutade i skolan och allt fler barn tvingades till giftermål. Covid-19-pandemin påverkade allas liv, men konsekvenserna av skol- och samhällsstängningar var särskilt allvarliga för nepalesiska kvinnor och flickor.
Efter utlysningen av coronarestriktionerna förstod vi att barnäktenskap skulle bli en utmaning i våra arbetsområden i Nepal. Familjer med ekonomiska trångmål kan ty sig till traditionella men kortsiktiga lösningar som att gifta bort sina döttrar. Därför ville vi prioritera skyddandet av barn. Vi grundade klubbar i skolor och ordnade diskussionstillfällen och gatuteater som behandlade frågan.
Vi reste stora skyltar i byarna där vi berättade om de negativa effekterna av barnäktenskap på barns fysiska, psykiska och sociala välmående. På skyltarna berättade vi också om lagar och straff kopplade till barnäktenskap. Det var glädjande att se att både samhällen och lokalförvaltningar tog emot budskapet väl.
Covid-19 tvingade oss att svara på krisen också på flera andra sätt. Vår matdistribution nådde de mest utsatta människorna. Bland dem fanns framförallt gravida och ammande kvinnor samt personer med funktionsnedsättning.
I Nepal – precis som i många andra länder – rapporterades om ett ökat våld mot kvinnor under samhällsstängningarna. Vi gjorde vårt bästa för att underlätta situationen, till exempel genom att ordna familjedialoger och en mediekampanj. Utöver det samlade vi män, pojkar, kvinnor och flickor till tillfällen där vi diskuterade våld som riktas mot kvinnor och olika lösningar för att få slut på det. Andelslag som stöds av Kyrkans Utlandshjälp gjorde upp planer för påverkansarbete som ska förebygga barnäktenskap samt våld. Planerna överräcktes till representanter från de olika lokalförvaltningarna.
Under pandemin har kvinnor och flickor utsatts för ökat våld och utnyttjande framförallt i karantäncenter. Kyrkans Utlandshjälp och andra medborgarorganisationer lyfte fram behovet av säkra utrymmen för kvinnor och flickor, och våra insatser ledde till resultat. Efter organisationernas gemensamma utlåtande skapades egna utrymmen för kvinnor och flickor i karantäncentren.
Grundlagen i Nepal är progressiv, vilket gör mig hoppfull. Lagparagraferna och den praxis som berör barnäktenskap och motarbetar sexuellt våld är lovande. Lokalförvaltningarna har som målsättning att skapa en omgivning där kvinnor och flickor kan leva ett gott liv.
Deepika Naidu, programkoordinator
I västra Nepal, nära gränsen till Indien, var omständigheterna karga i slutet av våren. Innan monsunregnen var marken torr och det rådde vattenbrist. Det har alltid varit varmt den här tiden på året, men på grund av klimatförändringen är regnen mer ostadiga än tidigare.
”Det fanns inget här, när vi flyttade hit”, berättar Sushila Chaudhari. Nu omringas byn av åkrar och på andra sidan sker grisuppfödning. Via grönsaksförsäljning har familjen tjänat så pass mycket att de nu är självförsörjande. Sushila flyttade till byn för 12 år sedan när hon gifte sig. Området har utvecklats otroligt mycket efter det. Nuförtiden är det också möjligt att drömma.
”Jag vill utöka odlingarna och få barnen att fortsätta sin skolgång”, berättar Sushila Chaudhari.
I Kailaliområdets byar bor otaliga samhällen bestående av tidigare livegna. Torkan är inte den enda utmaningen för deras utkomst, många saknar fortfarande egen mark eller identitetsbevis. Livegenskapen lades ner i Nepal för över tio år sedan, men allas rättigheter förverkligas inte ännu heller.
En del av de tidigare livegna har kunnat registrera mark och får utkomst till exempel av jordbruk, hönshus eller små butiker. För en del är situationen ohållbar, huset är byggt på oregistrerad mark och avsaknaden av identitetshandlingar leder till att det inte går att få statligt stöd.
33-åriga Gita Chaudhari bor med sin man och två barn i Kailari. Gita flyttade till byn när hon gifte sig för 14 år sedan. Familjens 14-åriga son och 10-åriga dotter går i skolan. Familjen får sin utkomst från ett hönshus och genom att hyra existerande odlingar. Under sin barndom hjälpte Gita sina livegna föräldrar med deras arbete.
”Mina föräldrar var kamaiya-slavar när jag var barn. Jag vallade getter tillsammans med mina föräldrar. Jag fick som tur är gå i skola ända till femte klass.”
Livegna fick inte röra sig fritt eller bestämma över sin egen tid. Allt arbete som ägaren ordinerade måste göras och alla intäkter gick till honom.
”Livet som livegen var mycket svårt. Det största problemet var att vi inte fick äta i tid. Det fanns inte heller tillräckligt med tid för vila.”
Gita Chaudharis föräldrar var kamaiya-slavar när hon var barn.
Nepal har en lång historia av olika former av livegenskap. Haliya-slaveriet förbjöds 2008 och kamayia-slaveriet 2000. I bägge systemen har arbetet inneburit tungt jordbruksarbete för ägarens räkning. Skulderna var uppbyggda så att räntan hela tiden växte och återbetalningen blev omöjlig. Skulderna ärvdes av barnen, vilket förband hela familjen till slaveriet. För barnen har det här inneburit att skolan blivit på hälft eller aldrig varit en möjlighet.
I Basanti Chaudaris teashop säljs alltmöjligt ätbart, såsom samosas, nudlar och kex. Butiken som grundades för fem månader sedan har fått en bra start. Basanti har fått startpeng och utbildning för att driva butik av ett projekt som stöds av Kyrkans Utlandshjälp. Basanti hoppas att hon ska kunna spara pengar och i fortsättningen utvidga verksamheten.
”Jag har inte gått i skola och har därför inte haft arbete förrän nu. Nu har jag ett arbete och får också pengar.”
Eftersom Basanti inte själv fått gå i skola är det viktigt för henne att de egna barnen får en bättre utgångspunkt. Intäkterna från butiken använder hon för utbildningen av sina 7-åriga tvillingdöttrar och sin 10-åriga son.
Kvinnor och flickor i störst behov av stöd lär sig läsa och får nya färdigheter i flyktinglägren i Bangladesh.
”Lokalerna för kvinnor och flickor är en trygg miljö. Det är alltid trevligt att komma hit och vara tillsammans med andra”, säger en flyktingkvinna som är frivilliglärare. I Myanmar undervisade hon i landets språk burmesiska samt i sömnad.
I flyktinglägret i Cox Bazar i Bangladesh bor närmare en miljon människor som hör till rohingyaminoriteten. De har flytt våldet i Myanmar, som i en rapport av FN:s människorättsobservatörer beskrivs som massmord och massvåldtäkter. Enligt rapporten var folkmord syftet med arméns våld.
Största delen av flyktingarna är kvinnor och barn. Situationen är mycket svår i synnerhet för föräldralösa samt för unga kvinnor och flickor.
”Min dröm är att de kvinnor och flickor jag undervisar kan börja undervisa andra. Och att kvinnorna med arbetet kan förtjäna sitt uppehälle”, säger den frivilliga.
Stöd efter våldet
I världens största flyktingläger råder en skriande brist på undervisning och utkomstmöjligheter. Behovet av undervisning för unga är speciellt stort.
I Kyrkans Utlandshjälps och dess danska systerorganisations gemensamma projekt erbjuds psykosocialt stöd för de som utsatts för könsbetingat våld, samt undervisning för kvinnor och flickor i puberteten.
”För tillfället deltar 169 kvinnor och flickor i vår läsundervisning. Rådgivningen om livsfärdigheter, där vi bland annat talar om hygien, näring och familjeplanering, har 179 deltagare. Dessutom har 765 kvinnor och flickor fått psykosocialt stöd, och vårt team har besökt 1050 familjer för att berätta om lokalerna för kvinnor och flickor och servicen där”, berättar Petra Weissengruber som är sakkunnig i utbildning vid Utlandshjälpen och arbetar i Cox Bazar.
Informationskampanjer om hygien, barnäktenskap och hur man minskar katastrofrisker har nått nästan 1400 kvinnor och flickor. I början av projektet gjordes en enkät som visade att intresset för utbildning är stort, och att kvinnorna även önskar att kunna förmedla sin kunskap vidare. Man vill, till exempel, lära ut sömnad även i hemmen. Det har gjorts möjligt och undervisningen har startat.
Förhållandena i lägret är hårda. Människor lever i små skjul tätt på varandra.
”Till all lycka har monsunregnen i år inte varit så våldsamma som man befarade. Dagar då det regnar mycket kan utbildningsteamet inte alltid nå lägren. Regnet, som gör lervälling av flyktinglägrens vägar, påverkar naturligtvis också kvinnornas och flickornas möjlighet att nå utbildningslokalerna”, säger Weissengruber.
Text: Ulla Kärki
Översättning: Jean Lindén
Bild: Tine Sletting Jakobsen / Dan Church Aid
Åtgången av Annorlunda Gåvor växte förra året. Populärast var Kvinnobankens nya gåva Stipendium till en Flicka.
”Vi är väldigt nöjda med årets resultat. Förra året valde många finländare att bland annat ge gåvor som stöder utbildning”, säger koordinatorn för Annorlunda Gåvor Anne Vääränen från KUH.
Gåvan som stöder de mest utsatta flickornas skolgång, Kvinnobankens nya Stipendium till en Flicka, blev förra årets favorit med 4 510 införskaffade gåvor.
”Flickornas grundutbildning är avgörande för att utbildade kvinnor har en bättre möjlighet att försörja sig i framtiden, och bättre kan ta hand om sig själv och sin familj.”
Den näst populäraste gåvan var tidigare julars klassiker Geten med en åtgång på 3 910 stycken gåvor. Den tredje populäraste gåvan var även den samma som tidigare år, Skoldräkten, med 3 890 stycken gåvor.
Totalt gavs det Annorlunda Gåvor för 1,17 miljoner euro förra året. Överlägset flest gåvor skaffades till julen fast det är möjligt att skaffa dem under hela året.
”En Annorlunda Gåva passar också perfekt till exempel som examens- eller födelsedagspresent. Yrke-gåvan skulle säkert glädja som examenspresent och 6 hönor skulle vara en rolig födelsedagsöverraskning”, säger Vääränen.
Vinsten från Annorlunda Gåvor riktas beroende på gåvan till någon av tre teman: katastrofhjälp, verksamhet som motarbetar fattigdom eller till Kvinnobanken.
Med stöd från Kvinnobanken har levnadsstandarden stigit på landsbygden i Nepal. Vad följer av det?
Byn Bhardeau ligger i en naturskön dal en dryg timmes bilfärd från Nepals huvudstad Katmandu. Vi står vid de gyllengula senapsåkrarna omgivna av dalens gröna sluttningar. Ett stycke längre bort reser man en gunga för att roa byns barn under hinduernas Deepawalihögtid som snart skall inledas. Solen skiner och luften känns frisk.
”Här finns inget”, säger Laxmi Shrestha. ”I staden skulle det finnas mer möjligheter men jag kommer ingenvart härifrån.”
Byn Bardeau, Lalitpur.
Jag skulle vilja säga till henne: Se på allt detta, detta är paradiset. Du vill inte in till staden för att kämpa om livsrum och arbete, inte vill du kura inne i ett ruckel i slummen. Men vem är jag att ge henne råd? Jag begav ju mig själv iväg från min hemstad ut i världen så fort det var möjligt.
Det finns emellertid mycket sådant i byn som inte fanns förut. Och Laxmi är inte direkt missnöjd med sitt liv. Nu som 35-åring har hon en bättre levnadsstandard än någonsin förut. Hennes äldsta dotter har kunnat studera till ett yrke hon själv valt och blir snart klar med studierna. Också de övriga barnen går i skola.
Laxmi berättar att hon grät mycket då hon var en ung hustru och nyligen hade anlänt till Bhardeau. Hon hade hamnat långt hemifrån från låglandet i Nepal och var inte van vid bergslandskapet som gjorde henne betryckt. Utkomsten hängde på några getter. När det blev tillökning i familjen, hade man inte råd att ge barnen tillräckliga kläder och tillräckligt näringsrik mat.
Då Kyrkans Utlandshjälp började arbeta i Bhardeau och erbjöd Kvinnobanksunderstödda smålån och företagarutbildningar, anslöt sig största delen av byns kvinnor till Kvinnobankens andelslag.
Andelslaget stöder jordbruket, företagandet och skolan. När byborna fått utbildning och stöd har de kunnat skapa ett mer mångsidigt jordbruk. Förr odlade man främst majs och till djuren samlade man hö från sluttningarna. Övriga förnödenheter köpte man i närmaste stad om man hade pengar. Nu är man mer självförsörjande, maten är mångsidigare och grödorna räcker även till försäljning, vilket ger inkomster. Nu äter man kött 3-4 gånger i veckan, förut hade man råd till det endast en gång per månad.
Ändå företagandet? När människor fått utbildning och lärt sig se möjligheter har nya företag grundats i byn. Allt från köttbutik till skönhetssalong.
Det mest speciella företaget är det som producerar ekogödsel. Man gör det nämligen med hjälp av maskar i komposthögen. Företaget som helt och hållet drivs av kvinnor, har varit framgångsrikt. Man har till och med fått jordbruksministeriets eko-certifikat och skapat ett eget varumärke.
”Då Kvinnobanken presenterade kompostkonceptet blev jag nyfiken. Vi var några som beslöt att pröva på det för att se om det stämde att skörden blir bättre av gödseln. Alla andra tyckte att vi var tokiga. Till och med min egen man skrattade och undrade varför jag skall leka med de där maskarna”, berättar Laxmi.
Men skördarna blev bättre och gödselproduktionen räckte även till att sälja av. ”På två månader producerar mitt företag 250 kilo gödsel. Den förpackas och sänds till Katmandu för att säljas där. Nu är min man nöjd och han skrattar när jag påminner honom om hur han tänkte förut”, berättar Laxmi med ett leende.
Text: Ulla Kärki
Bild: Ville Asikainen
Att bli företagare kräver alltid mod, kanske också våghalsighet. Av Ganga Tamang kräver det mer än så.
”Före Kvinnobankens andelslag var mitt liv väldigt svårt. Jag hade ett jobb och förtjänade 80 rupier (ungefär 70 cent) per dag. Pengarna räckte inte ordentligt till kläder eller mat. Jag åt bara två gånger om dagen”, berättar nepalesiska Ganga Tamang, 28.
Det verkade inte finnas några utkomstmöjligheter i hembyn Bhardeau. Tamangs man Umesh åkte därför, endast åtta månader efter deras bröllop, till Malaysia som gästarbetare.
En kort tid efter det presenterade Kvinnobanken nya utkomstmöjligheter för byns kvinnor. Att föda upp grisar är enligt traditionen inte lämpligt för den kast som de flesta av invånarna hör till. Att bli grisföretagare kräver därför mer mod än vanligt.
Men Ganga Tamang var redo att bryta urgamla regler. Man sade att grisuppfödningen är lönsam och hon behövde verkligen inkomster.
Med ett lån från Kvinnobanken skaffade Tamang tre grisar. Hon fick också lära sig hur man sköter dem.
”Jag startade en grisfarm på vår egen mark. Jag tror inte att min man hade tillåtit det om han varit i Nepal. På den tiden ansåg många att gudarna inte gillar att vi föder upp grisar. Det sågs som ett jobb för lägre kaster”, berättar Ganga Tamang.
Nu grymtar sextio över 100 kilo tunga suggor och små kultingar i farmen.
När Tamangs man tre och ett halvt år senare ringde och sa att han återvänder hem blev hon mycket nervös. Vad skulle mannen säga om grisarna?
”Jag berättade för honom om dem först nästa morgon. Jag sade att jag måste gå och mata våra grisar.”
Umesh hade förändrats under åren utomlands.
”Han följde med och hjälpte mig med utfodringen”, skrattar Ganga Tamang. Umesh berättade att också han hade funderat på att föda upp grisar.
Ganga och femåriga dottern Sagun.
Nu sköter de grisfarmen tillsammans. De har också en liten köttaffär i byn. Dessutom säljer Umesh lämpliga grisar i huvudstaden Katmandu. Där får man över 100 euro för en gris som väger 60 kilogram. Det är mycket pengar i Nepal.
”Nu har vi tillräckligt av allt. Vi kan till och med bekosta studierna för Umesh lillebror och lillasyster. Om jag behöver ett lån kan jag enkelt få det. Alla litar på mig och vet att jag kan återbetala det.”
Gangas solbrända hy visar att hon vistas utomhus mycket. Hennes nagellack är rosa. När vi ska fotografera henne byter hon arbetskläderna till något finare: en vacker, färggrann nepalesisk dräkt med en lång kurta-skjorta och breda byxor.
”Förutom pengarna har Kvinnobankens utbildningar gett mig många färdigheter och självförtroende. Nu vågar jag säga min åsikt.”
Ganga ler när hon säger:
”Tidigare kunde jag inte ens drömma om att jag skulle vara den som lär ut saker till andra. Nu kommer andra kvinnor till mig för att lära sig. Jag är en förebild för dem, för jag är framgångsrik företagare.”
”Min dröm är att ge en ordentlig utbildning till mina barn.”
Ganga och Umesh har två döttrar; tioåriga Roshani och femåriga Sagun.
Andelslaget som Kvinnobanken stöder har funnits i Bhardeau i sju år. Nästan alla byns kvinnor är medlemmar. En av kvinnornas spargrupper träffas hemma hos Ganga en gång i månaden. Andelslaget stöder jordbruk, företagande och utbildning.
Text: Ulla Kärki
Foto: Ville Asikainen
Översättning: Jean Lindén
