David Edapals familj har levt på boskapens villkor, men långa perioder av torka och konflikter har förvandlat livet till en kamp om överlevnad. Klimatförändringen har fått pastoralisterna att sätta sitt hopp på barnens utbildning.
De torra kvistarna rasslar när getterna försöker tränga sig igenom det skraltiga staketet. 12-åriga Rebecca Atubo lyfter omsorgsfullt killingarna in i en åtskild del av inhägnaden och släpper ut de övriga getterna.
Getterna vandrar mot betesmarkerna under en skonsam morgonsol. Om ett par timmar övergår den behagliga temperaturen till värmebölja när solen når sin fulla styrka.
”Det är ansträngande att valla djuren när det är så hett och man hela tiden är törstig”, säger Rebecca.
Rebecca uppfyller ändå plikttroget familjens förväntningar. Pastoralisterna i nordvästra Kenya har i århundraden försörjt sig på boskapsskötsel, och barnen tar i tidig ålder ansvar för familjens getter och kor.
Vägen till betesmarkerna har ändå blivit lång. Det syns ingen grönska på den gråa, kruttorra jorden vid familjens hyddor. Det har oroat Rebeccas pappa David Edapal redan länge. Han kan inte säga hur gammal han är, men hans fårade ansikte har tydligt vittnat flera decennier i Turkana, Kenyas fattigaste provins.
”Här blir allt varmare och regnen har minskat betydligt. För att få vatten åt oss själva måste vi varje dag vandra i två timmar till den närmaste floden”, säger Edapal.
Rebecca Atubo, 12, säger sig tycka bättre om skolan än om att valla djur. Hennes favoritämnen är engelska och matematik.
Turkana drabbas av allt längre och svårare perioder av torka. År 2017 var torkan den värsta på årtionden, och det kostade livet på hundratusentals djur.
Slaget var hårt mot pastoralisterna. Traditionellt lever de som nomader och flyttar efter de bördigaste betesmarkerna. Djuren är som ett vandrande bankkonto – de utgör hela egendomen. Djuren förser dem med mat i form av mjölk och kött. Genom att sälja ett djur får man pengar för övriga behov, som hälsovård.
Männen behöver dessutom en viss mängd djur för att betala hemgift åt kvinnans släkt när de gifter sig och sedan bildar familj. Djurens död är som en finanskris för pastoralisterna.
”Utmärglade djur duger varken till att sälja eller att äta, och de ger mycket mindre mjölk”, förklarar Edapal.
Rebecca Atubo, 12, (längst framme) promenerar till skolan med sina vänner på några minuter. Det är viktigt att skolan är nära eftersom säkerhetsläget i Turkana är dåligt.
Den svåra situationen skapar också spänningar bland pastoralisterna, som tävlar om de återstående betesmarkerna. Den ökande fattigdomen lockar också till boskapsstölder. En förbipasserande kamelherde bär ett automatvapen på ryggen för att avskräcka omgivningen från frestelsen. Situationen förvärras av att mängden vapen ökat i trakten på grund av kriget i grannlandet Sydsudan, som gränsar till Turkana.
Att fråga en pastoralist hur många djur familjen har är ungefär som att fråga en finländare om lönen. De flesta föredrar att hålla det hemligt. Edapal berättar ändå att tjuvar tagit kring tvåhundra av hans djur.
Familjen flyttade på grund av otryggheten till sin nuvarande boning i byn Ageles nära staden
David Edapal (till vänster) och Aseken Namasi (till höger) hoppas att deras dotter Rebecca ska få sig en utbildning för att kunna försörja sig själv i framtiden, oberoende av andra människor.
Lokichar. Edapals fru Aseken Namasi säger att hon har ont i hjärtat efter alla motgångar.
”Det värsta var när banditerna dödade fyra av mina vänner framför ögonen på mig när vi gick efter vatten”, säger hon. ”Man kan skaffa nya djur, men man kan aldrig ersätta en människa.”
Så gott som alla Turkanas invånare lever på boskapsskötsel. Pojkarna uppfostras till herdar och flickorna förväntas utöka familjens egendom genom hemgiften som betalas i boskap vid giftermålet.
Barnäktenskap är ännu vanligt, och på grund av den traditionella livsstilens förväntningar har pastoralister tidigare inte värdesatt utbildning. Föräldrar till och med skiljer sig när de är av olika åsikt om barnens utbildning.
I Lokichar, en halvtimmes bilresa från Rebeccas hem, bor det flera ensamförsörjare. De har flyttat till stan i hopp om arbete. Utan djur har de ingenting. Skilsmässor försätter särskilt kvinnor i extrem fattigdom.
När Alice Loro Lele som barn började skolan uppmuntrad av sin mor kastade hennes far i sin ilska ut både mor och barn. I dag är hon 20-årig trebarnsmor och bor i sin mammas anspråkslösa hydda i Lokichar. Båda har skiljt sig.
Alices motgångar började när hon efter grundskolan inte hade råd att fortsätta i gymnasiet.
”Jag gifte mig när jag var 15 år gammal för att jag trodde att min man skulle ta hand om oss. Jag var dum och visste ingenting”, säger Alice och viftar med händerna, synbarligen upprörd av minnet.
Mannen hade inga djur att betala hemgiften med, också ett tecken på pastoralisternas svåra situation.
Alice var en begåvad elev i grundskolan och började undervisa förskolebarn. Hon grundade också en livsmedelsaffär, men mannen lade beslag på alla hennes inkomster och söp upp pengarna. Hon tvingades lägga ner affären.
”Han brydde sig inte alls om barnen. När han tog sig en till fru bestämde jag mig för att lämna honom och flytta tillbaka till mamma”, säger hon.
Hundratusentals djur dog i den rekordsvåra torkan år 2017 och har skapat en kris för pastoralisterna i Turkana som traditionellt förlitat sig på boskapsskötsel.
Invånarna i Turkana lever långt från verkligheten i huvudstaden Nairobi. Kenyas ekonomi har växt kraftigt, och i Nairobi finns allt från skyskrapor till teknologi och banbrytande mobilapplikationer. I Turkana bor de flesta människorna i byar utan el och rinnande vatten.
I Nairobi lever 22 procent av invånarna under fattigdomsgränsen, i Turkana 88 procent. Ojämlikheten beror framför allt på utbildningsnivån. I Nairobi har 90 procent gått i skolan, i Turkana 18 procent.
Inom Turkana har pastoralisterna flyttat närmare städerna i hopp om arbete, men ytterst få kan ens läsa.
”Vi uppmuntrar familjerna att skicka barnen till skolan. Utbildning anses vara lösningen på lång sikt”, säger Miriam Atonia, som arbetar som utbildningskoordinator för Kyrkans Utlandshjälp (KUH) i Turkana.
”Det kräver ändå mycket uppoffringar eftersom familjerna dagligen kämpar för sin överlevnad och barnen ofta tvingas hjälpa till med inkomstbringande arbete eller genom att helt enkelt hämta vatten.”
Förändringen har sakta börjat. Vid det här laget går över hälften av barn och unga i Turkana i skolan. Inom KUH:s projekt började nästan 27 000 barn och unga skolan i Kenyas fattigaste provinser under år 2018, en del av dem efter ett avbrott på flera år.
Alice fick ett stipendium för att börja i gymnasiet i Lokichar. Stödet från hennes mor har också varit viktigt.
”Jag har ont i hjärtat av att jag ser mina barn så sällan. Men man måste göra uppoffringar; om vi är sysslolösa kan vi inte förbättra vår situation”, säger Alice.
”Jag vill bli lärare och uppmuntra unga flickor att utbilda sig. Jag kan ge råd som jag själv hade behövt.”
Alice Loro Lele, 20, har börjat i gymnasiet med stöd av Kyrkans Utlandshjälp. Hon säger att det är svårt att vara borta från sina barn, men är övertygad om att uppoffringen kommer att betala sig tillbaka i framtiden.
Det är utmanande att framföra utbildningens fördelar åt föräldrar som vuxit upp enligt pastoralisternas traditioner. Edapal och Namasi gick aldrig i skolan men beslöt sig ändå att sända Rebecca till skolan.
Efter att ha släppt ut getterna ger sig Rebecca av mot dagens första lektion i skolan i Ageles, några minuters promenad hemifrån.
”I dag ser jag tydligt hur det går bättre för dem i min generation som gått i skolan. Om jag och min fru hade fått en utbildning skulle vi också sova på madrasser och ha ett tak av plåt i stället för tyger”, säger Edapal.
Edapal jämför utbildningen med äktenskap, en liknelse som pastoralisterna tagit till sig. Rebecca är nu gift med skolan, och genom att gå i skolan behöver hon inte vara beroende av någon annan. När hon är klar med sin utbildning kan hon själv bestämma sig för om hon vill gifta sig.
Edapal känner sig stolt när Rebecca efter en skoldag berättar vad hon lärt sig.
”Jag hoppas att Rebecca hittar ett jobb hon gillar, och om Gud tillåter kan hon också hjälpa sina föräldrar i framtiden. Utbildningen öppnar möjligheter som jag inte själv har någon aning om.”
Genom insamlingen Gemensamt Ansvar kan du stöda Kyrkans Utlandshjälps katastrofarbete. Temat för årets insamling är utbildning – läs mera på adressen gemensamtansvar.fi
Text: Erik Nyström
Artikeln publicerades ursprungligen i Kyrkpressen nr 2/2019.
Et ole hyväksynyt markkinoinnin evästeitä nähdäksesi videon.
Kvinnor och flickor i störst behov av stöd lär sig läsa och får nya färdigheter i flyktinglägren i Bangladesh.
”Lokalerna för kvinnor och flickor är en trygg miljö. Det är alltid trevligt att komma hit och vara tillsammans med andra”, säger en flyktingkvinna som är frivilliglärare. I Myanmar undervisade hon i landets språk burmesiska samt i sömnad.
I flyktinglägret i Cox Bazar i Bangladesh bor närmare en miljon människor som hör till rohingyaminoriteten. De har flytt våldet i Myanmar, som i en rapport av FN:s människorättsobservatörer beskrivs som massmord och massvåldtäkter. Enligt rapporten var folkmord syftet med arméns våld.
Största delen av flyktingarna är kvinnor och barn. Situationen är mycket svår i synnerhet för föräldralösa samt för unga kvinnor och flickor.
”Min dröm är att de kvinnor och flickor jag undervisar kan börja undervisa andra. Och att kvinnorna med arbetet kan förtjäna sitt uppehälle”, säger den frivilliga.
Stöd efter våldet
I världens största flyktingläger råder en skriande brist på undervisning och utkomstmöjligheter. Behovet av undervisning för unga är speciellt stort.
I Kyrkans Utlandshjälps och dess danska systerorganisations gemensamma projekt erbjuds psykosocialt stöd för de som utsatts för könsbetingat våld, samt undervisning för kvinnor och flickor i puberteten.
”För tillfället deltar 169 kvinnor och flickor i vår läsundervisning. Rådgivningen om livsfärdigheter, där vi bland annat talar om hygien, näring och familjeplanering, har 179 deltagare. Dessutom har 765 kvinnor och flickor fått psykosocialt stöd, och vårt team har besökt 1050 familjer för att berätta om lokalerna för kvinnor och flickor och servicen där”, berättar Petra Weissengruber som är sakkunnig i utbildning vid Utlandshjälpen och arbetar i Cox Bazar.
Informationskampanjer om hygien, barnäktenskap och hur man minskar katastrofrisker har nått nästan 1400 kvinnor och flickor. I början av projektet gjordes en enkät som visade att intresset för utbildning är stort, och att kvinnorna även önskar att kunna förmedla sin kunskap vidare. Man vill, till exempel, lära ut sömnad även i hemmen. Det har gjorts möjligt och undervisningen har startat.
Förhållandena i lägret är hårda. Människor lever i små skjul tätt på varandra.
”Till all lycka har monsunregnen i år inte varit så våldsamma som man befarade. Dagar då det regnar mycket kan utbildningsteamet inte alltid nå lägren. Regnet, som gör lervälling av flyktinglägrens vägar, påverkar naturligtvis också kvinnornas och flickornas möjlighet att nå utbildningslokalerna”, säger Weissengruber.
Text: Ulla Kärki
Översättning: Jean Lindén
Bild: Tine Sletting Jakobsen / Dan Church Aid
Säkra skolor och kompetenta lärare är avgörande för Centralafrikanska republikens framtid. Kyrkans Utlandshjälps arbete har uppmuntrat barn och unga att återvända till skolan.
Text: Noora Jussila, Bild: Tatu Blomqvist
Glädjetjuten från skolgården i Sangha hörs redan långtifrån. Det är rast och den röda sanden yr omkring när ett gäng pojkar springer efter en sliten fotboll i Centralafrikanska republiken.
De små pulpeterna av trä står uppradade tätt intill varandra i det vita klassrummet. Kring 150 elever får plats bredvid varandra, resten får följa med lektionen från fönstren. Dagens elevantal står på tavlan.
Trots trängseln är skolan i bättre skick än för två år sedan när 14-årige Christopher Tindo började skolan.
”Då hade byggnaden inga dörrar, fönster eller bänkar. De var alla stulna eller förstörda. Nu kan vi förvara böckerna i skolan och låsa dörren så att ingen tar våra saker”, säger Christopher.
Elever och lärare återvänder sakta
Centralafrikanska republikens historia innehåller blodig tyranni och statskupper. År 2013 eskalerade situationen när koalitionen Séléka, som består huvudsakligen av muslimer, tog makten och de huvudsakligen kristna grupperna
under namnet Anti-balaka började strida emot dem.
De väpnade grupperna använde skolorna som högkvarter på grund av deras centrala läge, vilket lett till att byggnaderna skadats eller förstörts. Allt som gick att ta loss användes som brännved och allt av värde blev stulet, säger Jean Lessene som leder kommunen Bayangas undervisningssektor.
Familjerna flydde till djungeln, närliggande byar eller grannländerna och många barn har sedan dess inte vågat återvända till skolan. Myndigheterna, Kyrkans Utlandshjälp (KUH) och kyrkorna har tillsammans fört en kampanj för att locka barnen tillbaka. I en del skolor har elevernas antal fördubblats.
”Före kriget gick muslimer och kristna i skolan tillsammans. Vi hoppas att också muslimerna som flytt skulle återvända”, säger Lessene.
En stor del av lärarna är också borta. Utbildade människor har antingen flytt eller sökt sig till ett jobb med en bättre lön. De som stannat har en sämre utbildning eller arbetar frivilligt.
Av de 43 lärare som undervisar i grundskolan i Bayanga har 5 gått en officiell lärarutbildning. Nu har 17 lärare
fått utbildning av KUH och får nu också lön. En del av dem hade ingen tidigare lärarerfarenhet.
”Utan stödet skulle undervisningen här sakna betydelse”, säger Lessene.
Mitt i alla utmaningar som Centralafrikanska republiken kämpar med utgör skolan en fast och trygg punkt i vardagen. Ivriga elever utgör ett hopp för landets framtid.
14-årige Christopher studerar flitigt. Om det är något han inte förstått under lektionen hoppar han över rasten för att repetera. Han drömmer om att bli lärare och hans favoritämne är fredsundervisning.
I fredsundervisningen berättar läraren om fred, samvaro, förlåtelse och försoning.
”Fred är mycket viktigt och alla måste värna om förlåtelse, kärlek och glädje i sitt eget land”, förklarar han.
Arbetet i världens sköraste stater har lett till betydande resultat för Kyrkans Utlandshjälp på alla verksamhetsområden. Det framkommer i Utlandshjälpens årsberättelse för år 2016.
Utlandshjälpen är en etablerad global aktör inom skolsektorn som specialiserat sig på att möjliggöra skolgången för alla, bygga skolutrymmen efter katastrofer och utveckla nivån på undervisningen.
”År 2016 var utmanande från ett ekonomiskt perspektiv, men vi uppnådde ändå betydande resultat på alla verksamhetsområden. Framför allt arbetet för högklassig utbildning växte kraftigt, och det är viktigt nu när en allt för liten andel hjälparbete riktas till utbildning”, säger Jouni Hemberg, verksamhetsledare för Kyrkans Utlandshjälp.
Enligt FN hotar bristen på understöd för utbildning förverkligandet av globala utvecklingsmål. På global nivå har stödet minskat i sex år, och år 2016 riktades endast 2,7 procent av all utlandshjälp till utbildning.
För Kyrkans Utlandshjälp är riktningen motsatt. Under år 2016 fördubblades antalet projekt med målet att öka tillgången till högklassig utbildning för barn och unga.
Till framgångarna räknas införandet av studiehandledning i läroplanen i Kambodja och byggandet av hundratals skolutrymmen i Nepal, där Utlandshjälpen är den näststörsta återuppbyggaren av skolor. I Centralafrikanska republiken har fjolårets arbete möjliggjort skolgången för 63 000 barn.
Allt som allt var 132 000 barn och unga med i Utlandshjälpens utbildningsprojekt under år 2016, och sammanlagt 4 693 lärare har deltagit i utbildningar som ordnats i verksamhetsländerna.
Fjolåret bestod också av nedskärningar när de sänkta anslagen för utvecklingssamarbete trädde i kraft. Statens understöd till Utlandshjälpen sjönk från 15,5 miljoner euro till 8,3 miljoner euro. Samarbetet med internationella finansiärer var däremot fortsatt gott, och den internationella finansieringen översteg statens. Donationer från privatpersoner och företag översteg målsättningarna för år 2016.
År 2016 var utgifterna för Utlandshjälpens verksamhet 34,7 miljoner euro, varav 29,1 miljoner gick till hjälparbete. Kyrkans Utlandshjälp är Finlands största utvecklingssamarbetsorganisation och näst störst inom humanitär hjälp. Utlandshjälpen har specialiserat sig på tre teman, som förutom högklassig utbildning innefattar rätten till en hållbar utkomst och fred.
Arbetet för en hållbar utkomst uppnådde goda resultat i bland annat Nepal där 98 procent av deltagarna i företagarutbildningen för kvinnor nådde över fattigdomsgränsen vid slutet av projektet. Fredsarbetet i Sydsudan ledde till att 40 ledare slöt ett fredsavtal inom delstaten Boma samt med granndelstaten Jonglei, och över 90 procent av deltagarna uppgav sig vara nöjda med fredsprocessen som Utlandshjälpen stött. I Somalia utvidgades fredsarbetet till funktioner som stöder statsbygget.
Utlandshjälpen gör också fredsarbete i Finland. På hösten lanserades projektet Reach Out, som stöder de religiösa samfundens arbete på gräsrotsnivå för att motarbeta fördomar och hatpropaganda.
”En ny jordbävning skrämmer mig inte”, säger åttaåriga Manjali Shah. ”Jag vet vad jag ska göra.”
Jordbävningarna i Nepal för två år sedan förstörde tusentals skolor. En miljon barn berövades sina möjligheter att studera. Den nästan 100 år gamla skolan i Shahs hemby Bhimphedi skadades allvarligt i den första jordbävningen i slutet av april 2015. Den förstördes helt i ett efterskalv 17 dagar senare.
Nu är Mahendar High School igång som normalt, men i nya baracker. Shah går i fjärde klass och frågar på flytande engelska av de finländska besökarna vad de heter och varifrån de kommer.
”När jag är stor vill jag bli lärare och sprida kunskap till andra”, berättar Shah.
3–4-åringarna i förskolan lär sig siffrorna på engelska i Shree Bhrikuti Lower Secondary School i provinsen Gorkha. Barnen får samtidigt ta hand om mjukisar och dockor.
Shah var ensam hemma och tittade på tv när jordbävningen inträffade. Hennes föräldrar var på annat håll. Hon klarade sig oskadd ut ur hemmet, men huset skadades. Familjen tvingades bo utomhus en månad innan de kunde flytta in i hemmet igen.
Skolan kunde återuppta undervisningen först en och en halv månad efter jordbävningen. I början lät många barn bli att komma till skolan, berättar rektorn Ramji Yadav. En del visste inte att skolan startat på nytt. Andra var så rädda för efterskalv att de inte vågade komma dit.
Till en början fokuserade man på spel och lekar istället för vanlig undervisning.
”På det sättet fick vi barnen att våga återvända till skolan. Vi gav roliga uppgifter och inga läxor. Dessutom tipsade vi barnen hur man ska agera under en jordbävning.”
Barnen som gick i skolan berättade för andra vad de lärt sig om jordbävningar. Det byggde upp ett förtroende också bland de övriga barnen. Efter tre månader hade de flesta återvänt till skolan.
334 skolbyggnader av cement
För undervisningen byggde man först tillfälliga klassrum av bambu och hönsnät. Sedan började man bygga mer bestående klassrum av cementväggar. Skolan personal är väldigt nöjd med de nya lokalerna.
”Nu har vi en plats där barnen kan lära sig”, säger en uppenbart stolt Yadav.
Gräsplanen framför Mahendar High School används för skolbarnens spel, men är också hela byns samlingsplats om en jordbävning åter inträffar.
I varje skolbyggnad finns två klassrum. I varje rum ryms vid behov 40 barn. I klasserna för yngre barn – de som är under 6 år – sker undervisningen sittande på golvet vid ett lågt bord. De större barnen har pulpeter.
Byggnaderna är tänkta att användas i ungefär 20 år eftersom de är så stadigt byggda. Skolan i Bhimphedi var den första som fick skolbyggnader av just den här typen.
Totalt har Kyrkans Utlandshjälp byggt 334 stycken motsvarande skolbyggnader för elever vars skolor förstörts.
Skolorna har också sanitetsutrymmen med toaletter och handfat. Utlandshjälpen har informerat elever och personal om hygienens betydelse och hur sanitetsutrymmena skall hållas i skick.
Skolhusen skapar en känsla av trygghet
Shree Bhrikuti Lower Secondary School är belägen på en sluttning ovanför byn Thati Pokhari. Halvvägs uppför backen mot skolan hör man rytmiska och hurtiga talkörer. Den ena klassen övar färgernas namn på engelska, den andra övar multiplikationstabellerna.
Då man byggde de nya skolhusen tvingades man bära upp allt material för backen eftersom det inte fanns någon väg. Innan byggnaderna stod klara gavs undervisningen på en öppen plats mellan husen. Soliga dagar var det stekande hett. På platsen stod tidigare en skolbyggnad som förstördes i jordbävningen.
Rektorn Tara Jashi säger att eleverna är lättade över att få gå i skola i säkra byggnader. Lärarna har fått undervisning i hur man ska handla om en naturkatastrof inträffar. Efter den två dagar långa utbildningen planerar de redan små förändringar i lokalerna. De är påtagligt entusiastiska över att de kan göra skolmiljön ännu tryggare för barnen.
Skolan är viktig för hela byn. Skolans hela direktion är på plats för att hälsa de finländska gästerna välkomna.
”Genom att utbilda barnen hjälper vi dem att få ett gott och fredligt liv”, säger Jashi om utbildningens betydelse.
Kyrkans Utlandshjälp har byggt trygga och säkra skollokaler för 44 000 barn i Nepal efter de kraftiga jordskalven. Samtidigt har man utbildat lärare och understött det arbete som utförs för att människor skall kunna återhämta sig också psykiskt.
Tisdagen 25.4 har det förflutit exakt två år sedan jordskalvet som mätte 7,8 på Richterskalan, drabbade Nepal. Den 12 maj samma år drabbades landet av ytterligare ett nästan lika kraftigt skalv. Skalven skördade sammalagt niotusen dödsoffer och en halv miljon hem och tusentals skolor förstördes.
”Kyrkans Utlandshjälp var en av de få organisationer som inledde biståndsarbetet omedelbart”, konstaterar Lila Bashyal som är Utlandshjälpens landschef i Nepal.
Hjälpinsatserna inleddes med nödhjälp till 28 000 människor, många av dem bosatta på svårtillgängliga områden i bergen.
Efter en katastrof är det viktigt att skolgången kan återupptas så snart som möjligt. Därför började Kyrkans Utlandshjälp rätt snart bygga temporära skollokaler.
Kyrkans Utlandshjälp blev snart känd som den effektivaste byggaren då man på några månader byggt temporära skolor för uppemot 22 000 elever. De första 170 skolorna bestod av två klassrum med väggar av bambu och tak av plåt. Sedan övergick man till att bygga skolbyggnader med stålstomme och väggar i cement. De är tänkta att bestå i 15-20 år.
Kyrkans Utlandshjälp är näst störst efter Unicef när det gäller att återuppbygga skolor i Nepal. Finansieringen har influtit både från finländska privatpersoner och internationella organisationer såsom Unicef.
Kyrkans Utlandshjälp har för avsikt att bygga 334 skolor av vilka 257 redan färdigställts. När alla skolor står färdiga, rymmer de sammanlagt 44 000 elever.
Utöver detta har Utlandshjälpen anordnat kurser där deltagarna fått lära sig att bearbeta det som hände och hur och när man bör söka professionell hjälp. I kurserna har deltagit över tusen lärare och ca 200 föräldrar i föräldraföreningarna. Över tiotusen elever har också fått liknande utbildning.
1750 lärare har utbildats att minska riskerna i skolan vid en naturkatastrof. De har också utbildats i barnskydd och i undervisningsmetoder med eleven som utgångspunkt.
Vad ska hända med ungdomarna? Det frågar sig föräldrarna som på flykt från kriget i Syrien har förlorat allt de arbetat för. I Jordanien får de sällan jobb, och det är ofta barnen som försörjer familjerna.
Text: Erik Nyström, Bilder: Ville Asikainen
Klockan ett på eftermiddagen är det tyst hos 54-åriga Ahmed Mahmoud al-Hasan. Han ber oss vara lågmälda när vi stiger in i hans bostad.
”Mina söner sover för att orka gå på jobb igen”, förklarar al-Hasan när vi bänkar oss på golvsofforna. Bredvid sig har han sin fru Mona.
Våningshuset ligger i ett anspråkslöst kvarter i östra Amman. Familjen har förgäves försökt dölja möglet i lägenhetens tak med målfärg. Om al-Hasan hade kunnat välja skulle familjen bo på landsbygden.
Han och frun Mona har sex söner och fyra döttrar som vuxit upp i byn Izra, inte långt från staden Dara’a, den syriska revolutionens vagga. Det var där protesterna mot Syriens president Bashar al-Assad började.
”Du skulle ha sett vår gård, där fanns allt. Äggplantor, oliver, gurkor, yoghurt, ost och mycket mera. Våra matförråd hade räckt i ett år också om jag mist mitt jobb”, berättar han.
Tolv timmars nattskift
Jobbet i transportbranschen var inte det enda som al-Hasan förlorade på grund av kriget. Gården som var hans livsverk gick om intet när familjen tvingades fly i november 2012. Först hindrade vägspärrarna tillgången till mediciner och gas. Sedan dödades grannen och dotterns man träffades av en prickskytt.
”Vi ville rädda våra barn. Den dagen stod tusentals människor vid gränsen till Jordanien”, säger al-Hasan.
Jordanien har tagit emot över 650 000 registrerade syriska flyktingar, vilket är tredje mest av alla världens länder. Det verkliga antalet beräknas uppgå till 1,4 miljoner. Över 80 procent av dem bor i städer. Livet är tufft eftersom det är svårt att få arbetstillstånd. Många jobbar svart under okontrollerade förhållanden.
Al-Hasans 19-åriga tvillingsöner arbetar nattskift på ett bageri från klockan sex på kvällen till sex på morgonen. Timlönen är kring 10 euro per person, och det utgör familjens enda inkomst. Föräldrarna vill inte att deras namn ska nämnas för rädslan att de åker fast och skickas tillbaka till Syrien.
”Jag äter sömnmedicin för att kunna sova när de är på jobb”, berättar deras mamma Mona.
Alla i samma båt
Mohammed Rajub, 14, spelar fotboll med sina kompisar utanför Kyrkans Utlandshjälps utbildningscenter i östra Amman. Efter en elva timmars arbetsdag säger Rajub att han bara orkar stå i mål när de andra springer.
Långt över hälften av flyktingfamiljerna är beroende av barn som arbetar. Det betyder att allt färre av dem har tid eller ork att gå i skolan. 14-åriga Mohammed Rajub diskar och städar 11 timmar om dagen, och resten av tiden använder han på engelskalektioner vid Kyrkans Utlandshjälps utbildningscenter i Amman.
Rajubs pappa fick jobb som servitör när de kom till Jordanien för tre och ett halvt år sen, men hans hälsa tillåter inte längre heltidsarbete. Rajub tvingades avbryta skolan som han börjat i Amman, trots sina utmärkta vitsord.
”När vi kom till Jordanien sade pappa att min utbildning är det sista vi kan hålla fast vid eftersom vi förlorat allt annat”, säger han. ”Men jag kan inte studera och jobba samtidigt.”
Föräldrarna flydde från hemstaden Homs med Rajub och hans två systrar när huset som hans far byggt bombades sönder. Till utbildningscentret kommer många familjer som söker en ny början, säger koordinator Omayma Qattash.
”De kommer hit som om de vore ensamma med sina bekymmer. Här märker de att de alla är i samma båt.”
Börja om från början
När kriget bröt ut hjälpte Yousra Feisal al-Hammad sina grannar med mediciner från sitt apotek. Apoteket förstördes och hon har förlorat all sin egendom, men hon tänker fortsätta kämpa för sina döttrars skull.
Flyktingarnas största oro berör nästan uteslutande framtiden för barn och unga. Därför erbjuder utbildningscentret kurser framför allt för ungdomar, och besökarantalet uppgår till hundra om dagen.
Engelskalektionerna är populärast, och genom färdigheter som handarbete och fotografering kan man också skapa sig en utkomst. 36-åriga Yousra Feisal al-Hammad har skickat tre av sina sju döttrar hit.
”Här har de fått vänner och skapar en grund för ett nytt liv”, berättar hon stolt vid trappan till centrets ingång.
Al-Hammad har själv fått börja om från början. I Damaskus förorter drev hon ett apotek tillsammans med sin man och familjen bodde i ett tvåvåningshus. Apoteket bombades sönder när regimstyrkorna intog området, och både hon och hennes man tillfångatogs som misstänkta för att ha stött rebellerna.
Al-Hammads föräldrar betalade en förmögenhet i lösen för att frigöra henne, men sin man har hon inte sett sedan dess. Hon flydde med sina döttrar i mars 2013. Nu delar de bostad med en annan familj och har bara ett rum för sig själva. Hon livnär sig liksom många andra kvinnor på att laga mat på beställning.
”Jag har en universitetsexamen i ekonomiförvaltning, men alla papper på det blev kvar i Syrien. Och all vår egendom. I Syrien hade jag kunnat betala för mina döttrars studier”, säger al-Hammad.
Också Al-Hasan berättar att utbildning var något familjen tog för givet före kriget bröt ut. Skolan var gratis och studierna lätta att påbörja om man hade tillräckligt bra vitsord. Och han hade kunnat försörja dem.
Det känns som om mattan dragits under honom.
”Jag känner mig förnedrad. Mitt enda hopp är att mina söner ska klara sig bättre än jag”, säger al-Hasan.
Artikeln publicerades ursprungligen i Kyrkpressen nr 12/2017.
Genom insamlingen Gemensamt Ansvar kan du ge hopp åt unga syriska flyktingar i Jordanien. Läs mera på adressen yhteisvastuu.fi/sv.
I år firar vi Finlands 100 år av självständighet med temat ”tillsammans”. Det är ett utmanande tema i en tid då polariseringen mellan olika grupper i samhället ser ut att växa.
Jubileet ger oss en orsak att fundera på i vilken riktning vi tillsammans vill utveckla det finländska samhället. Under de senaste årtiondena har individens intressen betonats på bekostnad av samhällssolidariteten. Det har också tagit uttryck i en strävan efter ökad valfrihet, privatisering och konkurrensutsättning.
Utan en hållbar ekonomi kan ett land naturligtvis inte ta hand om varken sina egna hjälpbehövande eller nödlidande på annat håll. I en allt mer global värld är lösningen ändå inte att försöka stänga ut problemen. Medmänniskans nöd berör också oss.
Insamlingen Gemensamt Ansvar bygger på solidaritet och medmänsklig omsorg. I linje med det kristna budskapet har vi ett särskilt ansvar för de mest utsatta och hotade.
Insamlingen har traditionellt betonat såväl vårt ansvar för medmänniskor här hemma som vårt globala ansvar för människor i världens krishärdar. Kring 60 procent av intäkterna från Gemensamt Ansvar går via Kyrkans Utlandshjälp till utvecklingssamarbete och katastrofhjälp.
Ett av insamlingsmålen för år 2017 är Jordanien, som tagit emot tredje mest flyktingar av alla länder i världen. Jag hade själv möjlighet att besöka Jordanien i höstas, och blev imponerad över det arbete Kyrkans Utlandshjälp utför.
Unga syriska flyktingar får bland annat undervisning i engelska, yrkesutbildning samt psykosocialt stöd – såväl i flyktinglägren som i huvudstaden Amman. Utlandshjälpen organiserar också fritidsaktiviteter som till exempel fotboll, musikundervisning och cirkusskola, för både flickor och pojkar.
Med verksamheten får flyktingarna hopp om en ljusare framtid och verktyg för att åter bygga upp sitt eget liv. Det minskar riskerna att de faller offer för människosmugglare eller människohandel.
Det senaste året har vi lärt oss att problemen ute i världen oundvikligen även påverkar oss. I Finland används insamlingsmedlen i år till att hjälpa människor som fallit offer för människohandel.
Tack för att du bryr dig!
Björn Vikström
Biskop i Borgå stift
Läs mera om insamlingen Gemensamt Ansvar på adressen yhteisvastuu.fi/sv och delta.
Kriget har tvingat syriska ungdomar att avbryta skolan, och de har ingen tid för att leka. I Jordanien ger Kyrkans Utlandshjälp därför barnen en chans till utbildning och hobbyer – ett hopp om en bättre framtid.
Text: Erik Nyström, Bilder: Ville Asikainen
Blodstanken svävade över staden, och minnet äcklar 14-åriga Mohammed Rajub.
Skotten regnade in genom sovrumsfönstren, och en bomb förstörde husets terrass. Familjen sprang ut innan huset rasade framför deras ögon. Människor bar på sina barn, kastade sig eller föll till marken.
”Jag slutade andas för att inte registrera blodstanken. Jag hatade den så mycket”, säger han.
Mohammed är hemma från Homs, en av de svårast drabbade städerna i det snart sexåriga kriget. Tusentals dog när regeringsstyrkorna återtog Homs av rebellerna, men hans familj hann fly.
En fasansfull flykt
När Fatima hörde om cirkusen för första gången kom hon att tänka på clowner. Nu arbetar hon på deltid som instruktör för flickorna.
Mohammeds blick är lika fängslande som hans sätt att berätta.
Vi sitter i skydd av den stekheta solen vid ingången till Utlandshjälpens utbildningscenter i östra Amman. Här går Mohammed på engelskalektioner och spelar fotboll med kompisarna.
I Syrien hörde han till klassens bästa elever. Mohammed minns hur läraren belönade honom för hans modersmål med ett klistermärke i pannan, och han tänker bli journalist.
”Min pappa säger att min utbildning är det sista vi kan hålla fast vid, vi förlorade allt annat.”
Centret erbjuder kurser åt flyktingar, som också får psykosocialt stöd från fritidsaktiviteter. Mohammeds engelskalektioner är populärast, och genom färdigheter som handarbete och fotografering kan man också skapa sig en utkomst.
Kurserna varierar enligt efterfrågan, och centret har kring hundra besökare om dagen, uppskattar koordinator Omayma Qattash. Här får flyktingarna också bekanta sig med varandra – och jordanier.
”Många kommer hit som om de vore ensamma med sina bekymmer. Här märker de att de alla är i samma båt, och att också lokalinvånarna bryr sig”, säger Qattash, som själv är från Jordanien.
Aktiviteterna ger självförtroende
Fatima och Mona arbetar som instruktörer för Utlandshjälpens cirkus. Flickor och pojkar övar våghalsiga trick dagligen i skilda turer.
Jordanien har tagit emot långt över en miljon flyktingar från Syrien. Över 80 procent bor i städerna, och resten på flyktingläger. Za’atari nära Syriens gräns är störst med sina 80 000 invånare.
20-åriga Fatima Hariri har bott fyra år i Za’atari. Hon blev färdig med skolan innan kriget tvingade familjen att fly – just när hon övervägde vad hon skulle börja studera.
Flyktingarna oroar sig mest för barnens och ungdomarnas framtid. Av dem är var tredje utanför skolsystemet. Klassrummen är fulla och bristen på identitetsbevis hindrar många från att börja.
I början kände Fatima att alla hennes drömmar gått i kras. Hennes föräldrar uppmuntrade henne ändå till att börja cirkusskolan som Kyrkans Utlandshjälp ordnar. Nu arbetar hon på deltid, och studerar på universitetet. Hon tackar cirkusen för att hon fått ordning på sitt liv och sitt självförtroende tillbaka.
Fritidsverksamheten ger hopp om en bättre framtid. Förutom cirkus ordnar Utlandshjälpen bland annat fotboll, musik och schack.
”När jag kom till lägret var jag arg, men genom cirkusen hittade jag min livsglädje igen”, säger Fatima.
Delta i insamlingen Gemensamt Ansvar på adressen yhteisvastuu.fi/sv. På videorna nedanför kan du se Mohammed och Fatima berätta sina historier.
Et ole hyväksynyt markkinoinnin evästeitä nähdäksesi videon.
Et ole hyväksynyt markkinoinnin evästeitä nähdäksesi videon.
Grekland har bråttom med att ordna utbildning för 14 000 flyktingbarn som varit flera år utanför skolan. I december beslöt EU att medlemsländerna kan börja skicka tillbaka flyktingar till Grekland. Det är fel främst mot barn och unga, säger Helena Sandberg från Kyrkans Utlandshjälp.
Text: Erik Nyström, Bilder: Ville Nykänen
Afghanska Mino Sisalem ler förstulet åt den bittra ironin i hennes flykt.
Vi traskar på den livliga gatan utanför Atens största flyktingläger Eleonas och måste prata högt för att överrösta den livliga lastbilstrafiken. Vi är bara några metrohållplatser från stadens hjärta, Syntagmatorget.
Det sägs att den grekiska filosofen Platon undervisade sina elever under de blomstrande olivträden i Eleonas. I dag är området en ogästvänlig dystopi av industribyggnader.
Sisalem flydde från Afghanistan för sex år sedan. Våldsamheterna var som värst efter Talebanstyrets fall och hennes familj bestämde sig för att fly till ett säkrare ställe – nämligen Syrien.
”Min man fick ett jobb som bilmekaniker i Damaskus och då verkade allting bra”, säger hon.
När Syriens blodiga inbördeskrig drog ut var Sisalems man en av de hundratusentals män som år 2015 gav sig ut på en farofylld färd till Europa för att bereda vägen för sin familj. Resan tar flera månader beroende på hur stor del av vägen de måste gå till fots. Till slut nådde han Tyskland.
”Vi ville någonstans där det finns jobb och en framtid för våra barn”, säger hon.
De är i Grekland för att stanna
Mino Sisalem och hennes yngsta son, 2-åriga Mohammed, på gatan utanför Eleonas flyktingläger i Aten. Sisalems man bor i Tyskland och hon tar ensam hand om barnen.
Under år 2015 var Eleonas bara en anhalt för främst unga män som samlade krafter inför den fortsatta resan mot Norden eller Tyskland. I fjol våras anlände deras familjer, och framför allt fler barn än tidigare.
De kom för att återförenas med sina pappor eller bröder, säger utbildningsexpert Helena Sandberg som jobbat för Kyrkans Utlandshjälp i Grekland. Men 60 000 fastnade i Grekland för att EU stängde den så kallade Balkanrutten till norra Europa och slöt ett avtal med Turkiet för att hindra fler från att komma.
Flyktingarna skulle omplaceras från Grekland till andra EU-länder och de som trots allt tog sig över skulle skickas tillbaka till Turkiet. Planen har varit ineffektiv och bara en bråkdel har lämnat landet.
”Grekland har långsamt insett att många är här för att stanna”, säger Sandberg.
Behandlingen av asylansökningar fortskrider långsamt. De flesta kommer inte att få besked på minst ett halvår. Därför är tiden inte mogen för fler flyktingar, säger Sandberg.
Ändå beslöt EU i december att medlemsländerna kan börja skicka tillbaka flyktingar till Grekland i enlighet med Dublinförordningen. Motiveringen var att förhållandena på flyktinglägren förbättrats.
”Hur många gånger ska speciellt barn och unga ryckas upp och kastas ut i det okända? De har redan uthärdat månader och år av ständig förändring och instabilitet”, säger Sandberg.
Undervisningen ger hopp
För de splittrade familjerna på olika håll i Europa är sociala medier ovärderliga. Invånarna på Eleonas har därför en trådlös internetuppkoppling.
Sisalem plockar fram sin smarttelefon för att ringa upp sin man på Skype.
”Han ligger hemma med en förkylning”, förklarar hon och slår på ett videosamtal. Dottern Maryam ,11, vinkar ivrigt när pappa hälsar alla från sin säng.
Vid lägrets portar går Sisalem runt med telefonen till sina vänner, 35-åriga Ahmed Fawad och hans 8-åriga dotter Fatima. Också Mohammad och Farah, och deras son, 13-åriga Amir får hälsningar.
Familjerna har kommit varandra nära genom barnens dagverksamhet. Kyrkans Utlandshjälp förbereder barnen för skolan med stödundervisning, modersmålslektioner och andra aktiviteter. En del av eleverna går redan i den så kallade integrationsklassen som arrangeras av den grekiska staten om eftermiddagarna.
Undervisningen får Maryam att bubbla av framtidsvisioner.
”Jag älskar datorer och teknik. Jag vill bli fotograf eller läkare för hjärt- och kärlsjukdomar”, säger hon.
Två år borta från skolan
Flyktingbarnen har i medeltal varit två år borta från skolan, och särskilt bland syrierna finns det flera som aldrig gått i skolan under snart sex år av krig. Det betyder att många inte ens lärt sig sitt modersmål.
8-åriga Fatima från Afghanistan bor på flyktinglägret Eleonas där hon lär sig språk och deltar i gymnastiklektioner. Hemma i Kandahar fick hon inte gå i skolan.
”Det är en stor utmaning att lära sig många språk på en gång. Här handlar det dessutom om tre alfabet: först arabiska eller farsi och sen ännu engelska och grekiska”, säger Sandberg.
De grekiska skolorna började ta emot flyktingar i oktober, men ännu går bara kring tusen av sammanlagt 14 000 barn i skolpliktsåldern i skolan. Ännu i november var målet att alla skulle ha börjat innan årets slut.
Orsakerna till förseningen är såväl ekonomiska som politiska. Ekonomiskt sett är Grekland kanske det sämst utrustade landet i Europa till att tackla flyktingsituationen. I stort sett är samhället välvilligt inställt mot flyktingarna – men de som inte vill att flyktingbarnen börjar skolan har protesterat vid skolorna.
”Föräldrar är till exempel oroliga för sjukdomar. Myndigheterna och andra organisationer jobbar hårt med att försäkra dem om att flyktingarna har vaccinerats”, säger Sandberg.
Ju längre de måste vänta på att fortsätta med skolan, desto svårare blir det att börja igen, säger hon.
”Utan utbildning har de ingen framtid och inget hopp. Vi riskerar att förlora en hel generation.”
Vuxna bryr sig främst om barnen
13-åriga Amir vill läsa matematik och fysik, och drömmer om att bli astronaut.
Eleonas är ett av de bättre utrustade lägren i landet. De över 2 000 invånarna bor i barracker med uppvärmning medan en stor del av flyktingarna i norra Grekland fortfarande övernattar i tält.
Mycket mer än det kan man inte vara glad över, säger Fawad som är från Afghanistan. Det och säkerheten, och att dottern Fatima har en bättre chans till utbildning än hemma i Kandahar.
”Människorna på lägret är oroliga för framtiden för vi vill inte bara stanna här för att äta och sova. Just nu har våra liv inget syfte”, säger Fawad.
Invånarna i Eleonas består mest av afghaner. Syrier har bra chanser till att få asyl genom EU:s omplaceringsprogram, medan afghanernas möjligheter är små. Som afghansk flykting från Syrien vet Mino Sisalem inte vad hon har för chanser att få stanna i Europa. Hon hoppas bara att Maryam får gå i skolan.
Iranska Mohammed och Farah håller med Ghambari om att det är barnens framtid som är den stora frågan. Deras 13-åriga son Amir översätter för sina föräldrar med god engelska. Han vill läsa matematik och fysik, och drömmer om att bli astronaut.
”Mina föräldrar säger att mitt liv och mina drömmar är viktigare än deras”, säger Amir.
Artikeln publicerades ursprungligen i Kyrkpressen, nummer 3/2017.
Stöd Utlandshjälpens arbete i Grekland genom att klicka här.
