Pengar och män avgör flickors och kvinnors ställning i Nepal – eller hur, Deepika Naidu?
Deepika Naidu är Kyrkans Utlandshjälps expert i Nepal och arbetar bland annat med att stödja kvinnors rättigheter i lokalsamhällen. Redaktionen förhörde Naidu om påståenden som hon stöter på i sitt arbete varje vecka.
Text: Erik Nyström Foto: Dibya Karki Översättning: Sonja Vuori
Du gör påverkansarbete på KUH:s Nepal-kontor i Kathmandu. Du är infödd stadsbo, men det bästa med ditt jobb är att besöka landsbygden.
Ja. Det mest givande med det här jobbet är att träffa de människor jag arbetar med. Det bästa är att se framsteg, oavsett hur små de är. Stora förändringar tar tid, men att livet förändras för till exempel bara en familj kan ha en enorm inverkan på ett hela lokalsamhället. Att bevittna utveckling stärker ytterligare min motivation och känslan av att vara i rätt bransch.
Det bästa sättet att påverka är att låta en extern konsult komma in och tala om hur människor ska leva och tänka.
Vi går inte in i samhällen för att dela med oss av vårt eget perspektiv, utan stöder genom till exempel specifik utbildning i ämnen som är relevanta för samhället. Vi involverar alla: kvinnor och män, oavsett kast eller andra sociala uppdelningar. För många är det viktigaste att få information om sina rättigheter så att de kan säga ifrån och påverka saker.
Pengar löser problemen med barnäktenskap.
Familjer som lever i fattigdom går ofta med på barnäktenskap eftersom det överför ansvaret för flickan till mannen. Sonens familj får i sin tur en hemgift. Jag har hört hjärtskärande berättelser om hur de ekonomiska fördelarna inte har motsvarat förväntningarna. En flickas familj kunde trots sina löften inte förse pojkens familj med en motorcykel, och som hämnd brändes flickan levande. Beslut om att gifta bort barn är antingen desperata val eller en vana som är djupt rotad i samhällena. I allmänhet bryr sig föräldrarna om sina barn. Barnäktenskap kan förhindras genom att man ökar medvetenheten om hur skadliga de är och genom att man stöder vuxnas försörjning och barnens skolgång.
Vissa skadliga traditioner, som chaupadi, är omöjliga att helt stoppa.
Under chaupadi är en flicka eller kvinna instängd i ett skjul under sin menstruation. Hon får inte röra vatten, mat eller andra dagliga förnödenheter utanför skjulet. Hon är helt beroende av andra. Anledningen till denna sedvänja är vanligtvis att ”man har man alltid gjort så”. Genom att öka medvetenheten förändras seden långsamt. Jag tror inte att det är omöjligt att bryta seden, men det kommer inte att ske över en natt.
Det är männens ansvar att få slut på könsbaserat våld.
Det kan inte vara enbart männens ansvar. Jag har under lång tid arbetat för kvinnors rättigheter. Nepalesiska kvinnor lämnar sällan sina hem och är kanske inte ens medvetna om att de utsätts för våld i hemmet. Jag har till och med hört kvinnor tro att om en man inte använder våld i hemmet så älskar han inte sin fru. Våldet kan ha pågått i generationer. Både kvinnor och män behöver veta att våld är fel. Kvinnor måste kunna prata om det med andra kvinnor och bilda en enad röst mot könsrelaterat våld.
Kvinnor och flickor står i fokus för vårt pandemiarbete
Efter utlysningen av coronarestriktionerna förstod vi att barnäktenskap skulle bli en utmaning i våra arbetsområden i Nepal, skriver programkoordinator Deepika Naidu.
Våldet mot kvinnor ökade och mammor och systrar gjorde mer hushållsarbete än tidigare. En del flickor slutade i skolan och allt fler barn tvingades till giftermål. Covid-19-pandemin påverkade allas liv, men konsekvenserna av skol- och samhällsstängningar var särskilt allvarliga för nepalesiska kvinnor och flickor.
Efter utlysningen av coronarestriktionerna förstod vi att barnäktenskap skulle bli en utmaning i våra arbetsområden i Nepal. Familjer med ekonomiska trångmål kan ty sig till traditionella men kortsiktiga lösningar som att gifta bort sina döttrar. Därför ville vi prioritera skyddandet av barn. Vi grundade klubbar i skolor och ordnade diskussionstillfällen och gatuteater som behandlade frågan.
Vi reste stora skyltar i byarna där vi berättade om de negativa effekterna av barnäktenskap på barns fysiska, psykiska och sociala välmående. På skyltarna berättade vi också om lagar och straff kopplade till barnäktenskap. Det var glädjande att se att både samhällen och lokalförvaltningar tog emot budskapet väl.
Covid-19 tvingade oss att svara på krisen också på flera andra sätt. Vår matdistribution nådde de mest utsatta människorna. Bland dem fanns framförallt gravida och ammande kvinnor samt personer med funktionsnedsättning.
I Nepal – precis som i många andra länder – rapporterades om ett ökat våld mot kvinnor under samhällsstängningarna. Vi gjorde vårt bästa för att underlätta situationen, till exempel genom att ordna familjedialoger och en mediekampanj. Utöver det samlade vi män, pojkar, kvinnor och flickor till tillfällen där vi diskuterade våld som riktas mot kvinnor och olika lösningar för att få slut på det. Andelslag som stöds av Kyrkans Utlandshjälp gjorde upp planer för påverkansarbete som ska förebygga barnäktenskap samt våld. Planerna överräcktes till representanter från de olika lokalförvaltningarna.
Under pandemin har kvinnor och flickor utsatts för ökat våld och utnyttjande framförallt i karantäncenter. Kyrkans Utlandshjälp och andra medborgarorganisationer lyfte fram behovet av säkra utrymmen för kvinnor och flickor, och våra insatser ledde till resultat. Efter organisationernas gemensamma utlåtande skapades egna utrymmen för kvinnor och flickor i karantäncentren.
Grundlagen i Nepal är progressiv, vilket gör mig hoppfull. Lagparagraferna och den praxis som berör barnäktenskap och motarbetar sexuellt våld är lovande. Lokalförvaltningarna har som målsättning att skapa en omgivning där kvinnor och flickor kan leva ett gott liv.
Den långsiktiga målsättningen för utvecklingssamarbetet är att hjälpa hela samhällen att resa sig så stadiga att de i framtiden klarar sig utan hjälp, skriver sakkunnig inom kommunikation Ulriikka Myöhänen.
När jag skriver detta dominerar Covid-19-pandemin dagspolitiken och nyheterna redan för andra året i rad. Temat är så dominerande att det är svårt att minnas vad som hände i världen innan coronatest, vaccineringar och virusvarianter. Klimatförändringen, utdragna konflikter och gräshoppssvärmar som förstör skörden – låter det bekant?
Kyrkans Utlandshjälps arbete fokuserar på utbildning, utkomst och fredsbygge. Den långsiktiga målsättningen för utvecklingssamarbetet är att hjälpa hela samhällen att resa sig så stadiga att de i framtiden klarar sig utan hjälp.
Vi svarar också på akuta behov. När det i augusti 2020 skedde en explosion i hamnen i Beirut skickade vi nödhjälp till Libanons huvudstad. När coronan satte stopp för handel och livsmedelstransporter över landsgränser delade vi ut mathjälp till de mest utsatta.
Vårt utvecklingssamarbete, humanitära bistånd och fredsarbete är av naturliga orsaker överlappande. Men världens kriser är också sammanflätade och tenderar att mata varandra. Många av de länder vi jobbar i levde med svåra utmaningar också innan coronan. Det föränderliga klimatet samt utdragna konflikter har orsakat matkriser, hälsokriser och flyktingskap.
Världens yngsta nation Sydsudan har redan länge lidit av översvämningar – som en följd av dem behöver två tredjedelar av landets 11 miljoner invånare humanitärt bistånd. Miljontals människor lider av brist på mat och av undernäring.
Muhammad Abdo Hijzai från East Ghouta är en 13-årig pojke som deltog i hjälpundervisning i till exempel matematik, stödd av Kyrkans Utlandshjälp. Foto: Abu Talib Al-Buhaya.
Också Syrien har varit med om ett tufft årtionde. Konflikten har förstört mycket i landet som nu också hamnat i en ekonomisk kris som tar sig uttryck i brist på mat och utkomstmöjligheter. Det finns en hel generation av elever som levt mitt i ett krig och gått i skola i undantagsförhållanden.
Pandemin har tydligt lyft fram utvecklingsländernas svagheter. I Nepal har en dryg fjärdedel av bruttonationalprodukten bestått av de penningtransaktioner som nepaleser boende utanför landets gränser skickat hem till sina familjer, men pandemin tvingade hem gästarbetarna. I värsta fall har familjerna i över ett år levt utan de utkomstmöjligheter som kunde garantera en acceptabel livskvalitet.
Pandemin har inte stoppat all utveckling, fastän det ibland känns så. Flera av våra projekt har tagit ett stort digitalt kliv framåt – påtvingade av situationen. I Kenya har vi delat ut radioapparater så att kvinnor kunnat delta i fredsdialoger. Målet har varit att förstärka lokalsamhällenas förmåga att lösa konflikter som berör naturresurser.
Framtiden kommer definitivt att föra med sig nya utmaningar. Klimatet förändras och blir allt skoningslösare. De förändrade förhållandena kan också öka antalet epidemier samtidigt som naturkatastrofer tvingar allt fler att lämna sina hem. Populationen i Afrika växer med sådan fart att prognoserna spår enorma migrationsströmmar inom kontinenten men också till Europa.
Och så de goda nyheterna: hållbara samhällen är bättre på att förbereda sig på katastrofer. Coronakrisen kommer i sinom tid att blåsa över och då konkretiseras resultatet av Kyrkans Utlandshjälps arbete inom utbildning, utkomst och fred ytterligare. De människor som deltagit i våra projekt har redan byggt en bas för sitt liv som fungerar som en språngbräda till bättre tider.
Ulriikka Myöhänen, sakkunnig inom kommunikation.
Den här texten publicerades ursprungligen i vår Årsberättelse 2020 som nyligen kom ut. Vill du veta mer om vad vi gjorde?
När barnen var små gjorde jordbrukaren KhinchaLalPaharisom så många andra män: han åkte utomlands i hopp om att hitta arbete. Khinchas uppfattning var att man tjänar bättre utomlands.
Han var långt ifrån den enda som trodde så. Khinchas vän hjälpte honom med förberedelserna och han åkte till Malaysia.Då verkade det som att man inte kunde försörja sig i hembyn.
Khinchaär hemma frånBakhfer, söder om området Sindhuli. Asfalteringen av vägen till den avlägsna byn är på hälft. Nepaleser livnär sig huvudsakligen på jordbruk, men arbetet på åkrarna är utmanande på grund av det bergiga landets ombytliga väder.
I västra Nepal, nära gränsen till Indien, var omständigheterna karga i slutet av våren. Innan monsunregnen var marken torr och det rådde vattenbrist. Det har alltid varit varmt den här tiden på året, men på grund av klimatförändringen är regnen mer ostadiga än tidigare.
”Det fanns inget här, när vi flyttade hit”, berättar Sushila Chaudhari. Nu omringas byn av åkrar och på andra sidan sker grisuppfödning. Via grönsaksförsäljning har familjen tjänat så pass mycket att de nu är självförsörjande. Sushila flyttade till byn för 12 år sedan när hon gifte sig. Området har utvecklats otroligt mycket efter det. Nuförtiden är det också möjligt att drömma.
”Jag vill utöka odlingarna och få barnen att fortsätta sin skolgång”, berättar Sushila Chaudhari.
I Kailaliområdets byar bor otaliga samhällen bestående av tidigare livegna. Torkan är inte den enda utmaningen för deras utkomst, många saknar fortfarande egen mark eller identitetsbevis. Livegenskapen lades ner i Nepal för över tio år sedan, men allas rättigheter förverkligas inte ännu heller.
En del av de tidigare livegna har kunnat registrera mark och får utkomst till exempel av jordbruk, hönshus eller små butiker. För en del är situationen ohållbar, huset är byggt på oregistrerad mark och avsaknaden av identitetshandlingar leder till att det inte går att få statligt stöd.
33-åriga Gita Chaudhari bor med sin man och två barn i Kailari. Gita flyttade till byn när hon gifte sig för 14 år sedan. Familjens 14-åriga son och 10-åriga dotter går i skolan. Familjen får sin utkomst från ett hönshus och genom att hyra existerande odlingar. Under sin barndom hjälpte Gita sina livegna föräldrar med deras arbete.
”Mina föräldrar var kamaiya-slavar när jag var barn. Jag vallade getter tillsammans med mina föräldrar. Jag fick som tur är gå i skola ända till femte klass.”
Livegna fick inte röra sig fritt eller bestämma över sin egen tid. Allt arbete som ägaren ordinerade måste göras och alla intäkter gick till honom.
”Livet som livegen var mycket svårt. Det största problemet var att vi inte fick äta i tid. Det fanns inte heller tillräckligt med tid för vila.”
Gita Chaudharis föräldrar var kamaiya-slavar när hon var barn.
Nepal har en lång historia av olika former av livegenskap. Haliya-slaveriet förbjöds 2008 och kamayia-slaveriet 2000. I bägge systemen har arbetet inneburit tungt jordbruksarbete för ägarens räkning. Skulderna var uppbyggda så att räntan hela tiden växte och återbetalningen blev omöjlig. Skulderna ärvdes av barnen, vilket förband hela familjen till slaveriet. För barnen har det här inneburit att skolan blivit på hälft eller aldrig varit en möjlighet.
I Basanti Chaudaris teashop säljs alltmöjligt ätbart, såsom samosas, nudlar och kex. Butiken som grundades för fem månader sedan har fått en bra start. Basanti har fått startpeng och utbildning för att driva butik av ett projekt som stöds av Kyrkans Utlandshjälp. Basanti hoppas att hon ska kunna spara pengar och i fortsättningen utvidga verksamheten.
”Jag har inte gått i skola och har därför inte haft arbete förrän nu. Nu har jag ett arbete och får också pengar.”
Eftersom Basanti inte själv fått gå i skola är det viktigt för henne att de egna barnen får en bättre utgångspunkt. Intäkterna från butiken använder hon för utbildningen av sina 7-åriga tvillingdöttrar och sin 10-åriga son.
Arbetet i världens sköraste stater har lett till betydande resultat för Kyrkans Utlandshjälp på alla verksamhetsområden. Det framkommer i Utlandshjälpens årsberättelse för år 2016.
Utlandshjälpen är en etablerad global aktör inom skolsektorn som specialiserat sig på att möjliggöra skolgången för alla, bygga skolutrymmen efter katastrofer och utveckla nivån på undervisningen.
”År 2016 var utmanande från ett ekonomiskt perspektiv, men vi uppnådde ändå betydande resultat på alla verksamhetsområden. Framför allt arbetet för högklassig utbildning växte kraftigt, och det är viktigt nu när en allt för liten andel hjälparbete riktas till utbildning”, säger Jouni Hemberg, verksamhetsledare för Kyrkans Utlandshjälp.
Enligt FN hotar bristen på understöd för utbildning förverkligandet av globala utvecklingsmål. På global nivå har stödet minskat i sex år, och år 2016 riktades endast 2,7 procent av all utlandshjälp till utbildning.
För Kyrkans Utlandshjälp är riktningen motsatt. Under år 2016 fördubblades antalet projekt med målet att öka tillgången till högklassig utbildning för barn och unga.
Till framgångarna räknas införandet av studiehandledning i läroplanen i Kambodja och byggandet av hundratals skolutrymmen i Nepal, där Utlandshjälpen är den näststörsta återuppbyggaren av skolor. I Centralafrikanska republiken har fjolårets arbete möjliggjort skolgången för 63 000 barn.
Allt som allt var 132 000 barn och unga med i Utlandshjälpens utbildningsprojekt under år 2016, och sammanlagt 4 693 lärare har deltagit i utbildningar som ordnats i verksamhetsländerna.
Fjolåret bestod också av nedskärningar när de sänkta anslagen för utvecklingssamarbete trädde i kraft. Statens understöd till Utlandshjälpen sjönk från 15,5 miljoner euro till 8,3 miljoner euro. Samarbetet med internationella finansiärer var däremot fortsatt gott, och den internationella finansieringen översteg statens. Donationer från privatpersoner och företag översteg målsättningarna för år 2016.
År 2016 var utgifterna för Utlandshjälpens verksamhet 34,7 miljoner euro, varav 29,1 miljoner gick till hjälparbete. Kyrkans Utlandshjälp är Finlands största utvecklingssamarbetsorganisation och näst störst inom humanitär hjälp. Utlandshjälpen har specialiserat sig på tre teman, som förutom högklassig utbildning innefattar rätten till en hållbar utkomst och fred.
Arbetet för en hållbar utkomst uppnådde goda resultat i bland annat Nepal där 98 procent av deltagarna i företagarutbildningen för kvinnor nådde över fattigdomsgränsen vid slutet av projektet. Fredsarbetet i Sydsudan ledde till att 40 ledare slöt ett fredsavtal inom delstaten Boma samt med granndelstaten Jonglei, och över 90 procent av deltagarna uppgav sig vara nöjda med fredsprocessen som Utlandshjälpen stött. I Somalia utvidgades fredsarbetet till funktioner som stöder statsbygget.
Utlandshjälpen gör också fredsarbete i Finland. På hösten lanserades projektet Reach Out, som stöder de religiösa samfundens arbete på gräsrotsnivå för att motarbeta fördomar och hatpropaganda.
”En ny jordbävning skrämmer mig inte”, säger åttaåriga Manjali Shah. ”Jag vet vad jag ska göra.”
Jordbävningarna i Nepal för två år sedan förstörde tusentals skolor. En miljon barn berövades sina möjligheter att studera. Den nästan 100 år gamla skolan i Shahs hemby Bhimphedi skadades allvarligt i den första jordbävningen i slutet av april 2015. Den förstördes helt i ett efterskalv 17 dagar senare.
Nu är Mahendar High School igång som normalt, men i nya baracker. Shah går i fjärde klass och frågar på flytande engelska av de finländska besökarna vad de heter och varifrån de kommer.
”När jag är stor vill jag bli lärare och sprida kunskap till andra”, berättar Shah.
3–4-åringarna i förskolan lär sig siffrorna på engelska i Shree Bhrikuti Lower Secondary School i provinsen Gorkha. Barnen får samtidigt ta hand om mjukisar och dockor.
Shah var ensam hemma och tittade på tv när jordbävningen inträffade. Hennes föräldrar var på annat håll. Hon klarade sig oskadd ut ur hemmet, men huset skadades. Familjen tvingades bo utomhus en månad innan de kunde flytta in i hemmet igen.
Skolan kunde återuppta undervisningen först en och en halv månad efter jordbävningen. I början lät många barn bli att komma till skolan, berättar rektorn Ramji Yadav. En del visste inte att skolan startat på nytt. Andra var så rädda för efterskalv att de inte vågade komma dit.
Till en början fokuserade man på spel och lekar istället för vanlig undervisning.
”På det sättet fick vi barnen att våga återvända till skolan. Vi gav roliga uppgifter och inga läxor. Dessutom tipsade vi barnen hur man ska agera under en jordbävning.”
Barnen som gick i skolan berättade för andra vad de lärt sig om jordbävningar. Det byggde upp ett förtroende också bland de övriga barnen. Efter tre månader hade de flesta återvänt till skolan.
334 skolbyggnader av cement
För undervisningen byggde man först tillfälliga klassrum av bambu och hönsnät. Sedan började man bygga mer bestående klassrum av cementväggar. Skolan personal är väldigt nöjd med de nya lokalerna.
”Nu har vi en plats där barnen kan lära sig”, säger en uppenbart stolt Yadav.
Gräsplanen framför Mahendar High School används för skolbarnens spel, men är också hela byns samlingsplats om en jordbävning åter inträffar.
I varje skolbyggnad finns två klassrum. I varje rum ryms vid behov 40 barn. I klasserna för yngre barn – de som är under 6 år – sker undervisningen sittande på golvet vid ett lågt bord. De större barnen har pulpeter.
Byggnaderna är tänkta att användas i ungefär 20 år eftersom de är så stadigt byggda. Skolan i Bhimphedi var den första som fick skolbyggnader av just den här typen.
Totalt har Kyrkans Utlandshjälp byggt 334 stycken motsvarande skolbyggnader för elever vars skolor förstörts.
Skolorna har också sanitetsutrymmen med toaletter och handfat. Utlandshjälpen har informerat elever och personal om hygienens betydelse och hur sanitetsutrymmena skall hållas i skick.
Skolhusen skapar en känsla av trygghet
Shree Bhrikuti Lower Secondary School är belägen på en sluttning ovanför byn Thati Pokhari. Halvvägs uppför backen mot skolan hör man rytmiska och hurtiga talkörer. Den ena klassen övar färgernas namn på engelska, den andra övar multiplikationstabellerna.
Då man byggde de nya skolhusen tvingades man bära upp allt material för backen eftersom det inte fanns någon väg. Innan byggnaderna stod klara gavs undervisningen på en öppen plats mellan husen. Soliga dagar var det stekande hett. På platsen stod tidigare en skolbyggnad som förstördes i jordbävningen.
Rektorn Tara Jashi säger att eleverna är lättade över att få gå i skola i säkra byggnader. Lärarna har fått undervisning i hur man ska handla om en naturkatastrof inträffar. Efter den två dagar långa utbildningen planerar de redan små förändringar i lokalerna. De är påtagligt entusiastiska över att de kan göra skolmiljön ännu tryggare för barnen.
Skolan är viktig för hela byn. Skolans hela direktion är på plats för att hälsa de finländska gästerna välkomna.
”Genom att utbilda barnen hjälper vi dem att få ett gott och fredligt liv”, säger Jashi om utbildningens betydelse.
Kyrkans Utlandshjälp har byggt trygga och säkra skollokaler för 44 000 barn i Nepal efter de kraftiga jordskalven. Samtidigt har man utbildat lärare och understött det arbete som utförs för att människor skall kunna återhämta sig också psykiskt.
Tisdagen 25.4 har det förflutit exakt två år sedan jordskalvet som mätte 7,8 på Richterskalan, drabbade Nepal. Den 12 maj samma år drabbades landet av ytterligare ett nästan lika kraftigt skalv. Skalven skördade sammalagt niotusen dödsoffer och en halv miljon hem och tusentals skolor förstördes.
”Kyrkans Utlandshjälp var en av de få organisationer som inledde biståndsarbetet omedelbart”, konstaterar Lila Bashyal som är Utlandshjälpens landschef i Nepal.
Hjälpinsatserna inleddes med nödhjälp till 28 000 människor, många av dem bosatta på svårtillgängliga områden i bergen.
Efter en katastrof är det viktigt att skolgången kan återupptas så snart som möjligt. Därför började Kyrkans Utlandshjälp rätt snart bygga temporära skollokaler.
Kyrkans Utlandshjälp blev snart känd som den effektivaste byggaren då man på några månader byggt temporära skolor för uppemot 22 000 elever. De första 170 skolorna bestod av två klassrum med väggar av bambu och tak av plåt. Sedan övergick man till att bygga skolbyggnader med stålstomme och väggar i cement. De är tänkta att bestå i 15-20 år.
Kyrkans Utlandshjälp är näst störst efter Unicef när det gäller att återuppbygga skolor i Nepal. Finansieringen har influtit både från finländska privatpersoner och internationella organisationer såsom Unicef.
Kyrkans Utlandshjälp har för avsikt att bygga 334 skolor av vilka 257 redan färdigställts. När alla skolor står färdiga, rymmer de sammanlagt 44 000 elever.
Utöver detta har Utlandshjälpen anordnat kurser där deltagarna fått lära sig att bearbeta det som hände och hur och när man bör söka professionell hjälp. I kurserna har deltagit över tusen lärare och ca 200 föräldrar i föräldraföreningarna. Över tiotusen elever har också fått liknande utbildning.
1750 lärare har utbildats att minska riskerna i skolan vid en naturkatastrof. De har också utbildats i barnskydd och i undervisningsmetoder med eleven som utgångspunkt.
Med stöd från Kvinnobanken har levnadsstandarden stigit på landsbygden i Nepal. Vad följer av det?
Byn Bhardeau ligger i en naturskön dal en dryg timmes bilfärd från Nepals huvudstad Katmandu. Vi står vid de gyllengula senapsåkrarna omgivna av dalens gröna sluttningar. Ett stycke längre bort reser man en gunga för att roa byns barn under hinduernas Deepawalihögtid som snart skall inledas. Solen skiner och luften känns frisk.
”Här finns inget”, säger Laxmi Shrestha. ”I staden skulle det finnas mer möjligheter men jag kommer ingenvart härifrån.”
Byn Bardeau, Lalitpur.
Jag skulle vilja säga till henne: Se på allt detta, detta är paradiset. Du vill inte in till staden för att kämpa om livsrum och arbete, inte vill du kura inne i ett ruckel i slummen. Men vem är jag att ge henne råd? Jag begav ju mig själv iväg från min hemstad ut i världen så fort det var möjligt.
Det finns emellertid mycket sådant i byn som inte fanns förut. Och Laxmi är inte direkt missnöjd med sitt liv. Nu som 35-åring har hon en bättre levnadsstandard än någonsin förut. Hennes äldsta dotter har kunnat studera till ett yrke hon själv valt och blir snart klar med studierna. Också de övriga barnen går i skola.
Laxmi berättar att hon grät mycket då hon var en ung hustru och nyligen hade anlänt till Bhardeau. Hon hade hamnat långt hemifrån från låglandet i Nepal och var inte van vid bergslandskapet som gjorde henne betryckt. Utkomsten hängde på några getter. När det blev tillökning i familjen, hade man inte råd att ge barnen tillräckliga kläder och tillräckligt näringsrik mat.
Då Kyrkans Utlandshjälp började arbeta i Bhardeau och erbjöd Kvinnobanksunderstödda smålån och företagarutbildningar, anslöt sig största delen av byns kvinnor till Kvinnobankens andelslag.
Andelslaget stöder jordbruket, företagandet och skolan. När byborna fått utbildning och stöd har de kunnat skapa ett mer mångsidigt jordbruk. Förr odlade man främst majs och till djuren samlade man hö från sluttningarna. Övriga förnödenheter köpte man i närmaste stad om man hade pengar. Nu är man mer självförsörjande, maten är mångsidigare och grödorna räcker även till försäljning, vilket ger inkomster. Nu äter man kött 3-4 gånger i veckan, förut hade man råd till det endast en gång per månad.
Ändå företagandet? När människor fått utbildning och lärt sig se möjligheter har nya företag grundats i byn. Allt från köttbutik till skönhetssalong.
Det mest speciella företaget är det som producerar ekogödsel. Man gör det nämligen med hjälp av maskar i komposthögen. Företaget som helt och hållet drivs av kvinnor, har varit framgångsrikt. Man har till och med fått jordbruksministeriets eko-certifikat och skapat ett eget varumärke.
”Då Kvinnobanken presenterade kompostkonceptet blev jag nyfiken. Vi var några som beslöt att pröva på det för att se om det stämde att skörden blir bättre av gödseln. Alla andra tyckte att vi var tokiga. Till och med min egen man skrattade och undrade varför jag skall leka med de där maskarna”, berättar Laxmi.
Men skördarna blev bättre och gödselproduktionen räckte även till att sälja av. ”På två månader producerar mitt företag 250 kilo gödsel. Den förpackas och sänds till Katmandu för att säljas där. Nu är min man nöjd och han skrattar när jag påminner honom om hur han tänkte förut”, berättar Laxmi med ett leende.
Att bli företagare kräver alltid mod, kanske också våghalsighet. Av Ganga Tamang kräver det mer än så.
”Före Kvinnobankens andelslag var mitt liv väldigt svårt. Jag hade ett jobb och förtjänade 80 rupier (ungefär 70 cent) per dag. Pengarna räckte inte ordentligt till kläder eller mat. Jag åt bara två gånger om dagen”, berättar nepalesiska Ganga Tamang, 28.
Det verkade inte finnas några utkomstmöjligheter i hembyn Bhardeau. Tamangs man Umesh åkte därför, endast åtta månader efter deras bröllop, till Malaysia som gästarbetare.
En kort tid efter det presenterade Kvinnobanken nya utkomstmöjligheter för byns kvinnor. Att föda upp grisar är enligt traditionen inte lämpligt för den kast som de flesta av invånarna hör till. Att bli grisföretagare kräver därför mer mod än vanligt.
Men Ganga Tamang var redo att bryta urgamla regler. Man sade att grisuppfödningen är lönsam och hon behövde verkligen inkomster.
Med ett lån från Kvinnobanken skaffade Tamang tre grisar. Hon fick också lära sig hur man sköter dem.
”Jag startade en grisfarm på vår egen mark. Jag tror inte att min man hade tillåtit det om han varit i Nepal. På den tiden ansåg många att gudarna inte gillar att vi föder upp grisar. Det sågs som ett jobb för lägre kaster”, berättar Ganga Tamang.
Nu grymtar sextio över 100 kilo tunga suggor och små kultingar i farmen.
När Tamangs man tre och ett halvt år senare ringde och sa att han återvänder hem blev hon mycket nervös. Vad skulle mannen säga om grisarna?
”Jag berättade för honom om dem först nästa morgon. Jag sade att jag måste gå och mata våra grisar.”
Umesh hade förändrats under åren utomlands.
”Han följde med och hjälpte mig med utfodringen”, skrattar Ganga Tamang. Umesh berättade att också han hade funderat på att föda upp grisar.
Ganga och femåriga dottern Sagun.
Nu sköter de grisfarmen tillsammans. De har också en liten köttaffär i byn. Dessutom säljer Umesh lämpliga grisar i huvudstaden Katmandu. Där får man över 100 euro för en gris som väger 60 kilogram. Det är mycket pengar i Nepal.
”Nu har vi tillräckligt av allt. Vi kan till och med bekosta studierna för Umesh lillebror och lillasyster. Om jag behöver ett lån kan jag enkelt få det. Alla litar på mig och vet att jag kan återbetala det.”
Gangas solbrända hy visar att hon vistas utomhus mycket. Hennes nagellack är rosa. När vi ska fotografera henne byter hon arbetskläderna till något finare: en vacker, färggrann nepalesisk dräkt med en lång kurta-skjorta och breda byxor.
”Förutom pengarna har Kvinnobankens utbildningar gett mig många färdigheter och självförtroende. Nu vågar jag säga min åsikt.”
Ganga ler när hon säger:
”Tidigare kunde jag inte ens drömma om att jag skulle vara den som lär ut saker till andra. Nu kommer andra kvinnor till mig för att lära sig. Jag är en förebild för dem, för jag är framgångsrik företagare.”
”Min dröm är att ge en ordentlig utbildning till mina barn.”
Ganga och Umesh har två döttrar; tioåriga Roshani och femåriga Sagun.
Andelslaget som Kvinnobanken stöder har funnits i Bhardeau i sju år. Nästan alla byns kvinnor är medlemmar. En av kvinnornas spargrupper träffas hemma hos Ganga en gång i månaden. Andelslaget stöder jordbruk, företagande och utbildning.
Text: Ulla Kärki
Foto: Ville Asikainen
Översättning: Jean Lindén
