En extrem skolresa – I Sydsudan klafsar barnen till skolan genom träskmarker där ormar och krokodiler lurar
I Sydsudan domineras både landskapet och vardagslivet på ett överväldigande sätt av de svårtillgängliga träskmarkerna. Vi gav oss ut på världens ovanligaste skolresa, där vattnet når upp till midjan och man utsätts för giftiga ormar, krokodiler och en plågsamt gassande sol.
Teksti & intervjuer: Ulriikka Myöhänen Intervjuer: Björn Udd Bild: Antti Yrjönen Översättning: Sonja Vuori
TUPPARNA VAKNAR klockan fem. Deras kukkelikuu ekar över nejden när den becksvarta natten släpper sitt grepp och solen tittar fram vid horisonten.
I New Fangak i Sydsudan, i byn Bichul Kuon, gnuggar byborna sömnen ur ögonen. 16-åriga Nyaluit Tang Chuol byter kläder och plockar sedan fram en trave med böcker. Chuols pappa vattnar det lilla grönsakslandet, medan mamman släpper ut hönorna som kacklar i morgonljuset efter att tillbringat natten i sitt skydd. De sprätter iväg över gårdsplanen.
Efter klockan sex har solen blivit en varmgul fläck på horisonten och Chuol ger sig iväg för att leda sina syskon genom byn och mot skolan. Marken är torr; här och var växer gräs, buskar och låga träd. Syrsorna spelar.
Snart ansluter sig fler barn till gruppen och Chuols vän, 15-åriga Nyatiem Lam Lok, skyndar sig mot oss snett bakifrån. Barnen ropar hälsningar till varandra på sitt språk nuer.
”Male!”
”Male mi goa!”
När gruppen har gått i tio minuter stannar barnen, tar av sig långbyxorna och lyfter upp sina kjolar. Nu börjar den, kanske en av de mest säregna skolresorna i världen.
Träsket som breder ut sig framför oss verkar sucka: kom, mina kära barn, jag ska göra mitt bästa för att bära er.
Böcker och skor passerar i händerna när barnen går genom träsket. En vass kan vara farlig. Ormar och krokodiler finns i regionen.
I NORRA Sydsudan, nära den sudanesiska gränsen, ligger al-Sudd-träskmarkerna. De hör till världens största träskmarker och får sitt vatten från Vita Nilen och regnen. Träskets storlek varierar beroende på årstid. Under torrperioden kan träsket täcka ett område som ungefär motsvarar Estland (45 339 kvadratkilometer), medan de våta myrarna under regnperioden sträcker ut sig över en dubbelt så stor yta.
Det arabiska namnet al-Sudd betyder barriär, och det är just vad träsket har visat sig vara för många genom tiderna. De mäktiga träskmarkerna har avbrutit resan för oerfarna resenärer sedan de forna egyptiernas dagar och vid tideräkningens början, vid kejsaren Neros tid. Utmaningarna fortsatte ännu långt senare, då upptäcktsresande fortsatte att leta efter Nilens källa.
Å andra sidan har det otillgängliga träsket gett skydd åt dem som känner till det. Senast detta hände var under det brutala inbördeskriget i Sydsudan (2013–2020). Då tiodubblades befolkningen i träskmarkerna på vissa ställen, eftersom flyktingarna kände sig skyddade från angripare i det komplexa nätverket av våta kullar.
Vid första anblicken verkar det som om träsket inte är lätt att tolka. Det är som en självtillräcklig, envis prins av berömd börd. Det är stolt, lite arrogant och ofta fullt av överraskningar. Men när man lär känna kungligheten börjar man förstå dess knep.
Skolbarnsskaran verkar känna till träskets nycker som sina egna fickor.
I början av färden når vattnet dem halvvägs upp till smalbenen och den hala leran suger tag i fötterna upp till vristerna.
Sedan blir det djupare. De minsta barnen sträcker upp sina skolböcker ovanför huvudet när vattnet når ända upp till midjan och till och med armhålorna.
Lyckligtvis är det inte kallt. Termometern visar trettio grader Celsius, och under dessa förhållanden känns vattnet bara uppfriskande.
”Jag koncentrerar mig alltid på mina böcker, på att inte tappa dem i träsket”, säger Chuol senare.
”Jag tappade en bok en gång”, avslöjar Lok och tillägger: ”Läraren gav mig en varning och sa att jag inte tog väl hand om mina saker. Mina föräldrar läxade också upp mig och påminde om att vi inte har möjlighet att köpa nya böcker.”
Barn som går till skolan genom ett lerigt och ibland till och med djupt träsk måste bära sina böcker och kläder. Mängden vatten och myrytan varierar beroende på om det är en torrperiod eller en regnperiod.
Flickorna berättar att träskets djup är en verklig utmaning under skolvägen. Nu i mars är situationen bättre än under regnperioden som snart börjar. Då är kanot det enda sättet att röra sig på träsket, men en sådan har få familjer råd med. Under regnperioden försöker flickorna få tag på skolskjuts av lokala fiskare.
Under skolvägen plågas barnen av myggor. Chuol berättar att huden ofta är som piskad av träskvegetationen: särskilt på fötterna får man rivsår och små taggar av att korsa träsket.
Men det finns större faror som lurar längs vägen. Barnen förmanar varandra att inte gå för djupt in i de gräsbevuxna myrarna. Al-Sudd-träsket är hem för en stor mängd olika giftiga ormar och till och med krokodiler. På floderna som korsar träsket är det också vanligt att se långa, bredryggade ormar i hög fart simma undan båtarna.
Trots riskerna fortsätter skolbarnsflocken att traska på. Solen stiger allt högre och skoldagen börjar snart.
Nyaluit Tang Chuol, 16, är motiverad att gå i skolan. Han klarar sig särskilt bra på engelska. Chuol hoppas att han med utbildningen ska kunna leva utan att vara beroende av andras hjälp.
Tulva vei koulun
SLUTLIGEN stiger skolbarnen upp ur det våta träsket på stranden, tar på sig kläderna de tidigare tog av sig och sköljer fötterna rena från lera. Den sista delen av resan är en promenad på cirka 15 minuter över torr, sprucken mark. Överallt växer buskar vars små taggbollar fastnar i byxben, kjolfållar och skor.
Chuol och Lok berättar att deras skolresa har varit en sådan här timslång strapats redan i flera år. För fyra år sedan drabbades New Fangak av en enorm översvämning som svepte med sig en skolbyggnad som byggts nära floden.
Till följd av översvämningen flyttades skolan längre bort från floden, vilket samtidigt förlängde barnens skolväg avsevärt. En ny skolbyggnad byggdes aldrig. Den här måndagsmorgonen i mars bär eleverna griffeltavlorna till skuggorna av de få träd som orkar växa i den torra marken.
”Det är lärarna som gör skolan. Så länge det finns lärare som kan undervisa är det möjligt att skapa en skola. Ett klassrum utan lärare är inte en skola”, säger Chuol, som berättar att hon själv drömmer om att bli engelsklärare.
KUA betalar Gutyiel Lony Gutluuk och andra lärare ett arvode. Många lärare fiskar och odlar också för att försörja sina familjer.
Men lärarna i New Fangak befinner sig i en svår situation. De har sedan inbördeskrigets början 2013 ofta blivit utan sina löner.
Kyrkans Utlandshjälp stöder Chuols och Loks skola inte bara med undervisningsmaterial, utan också genom att betala lärarna ett månatligt arvode på 35 000 sydsudanesiska pund (cirka 20 US-dollar enligt växelkursen i mars 2024). Summan är till hjälp, men är för liten. Lokalbefolkningen uppskattar att en månadsinkomst på cirka 100 amerikanska dollar skulle räcka till ett bra uppehälle. Många lärare fiskar och odlar vid sidan av sitt arbete för att försörja sig själva och sina familjer.
”Många sydsudanesiska barn går i skola i grannländerna, men det är inte alla familjer som har råd med det. Vi vill ge möjlighet till utbildning i vår egna by, så att vårt samhälle kan utvecklas”, säger läraren Gutyiel Lony Gutluuk.
Förhållandena på skolan är utmanande, vilket återspeglas i det sjunkande elevantalet. År 2023 hade skolan cirka 800 elever, nu är de cirka 500.
Den största utmaningen för skolan är bristen på byggnader i kombination med de extrema väderförhållandena. När skyfallen börjar som tecken på regnperioden, har eleverna och lärarna inget tak att söka skydd under. Marken som under torrperioden har djupa sprickor blir till ett förrädiskt lerfält när det regnar. Vem vill studera eller undervisa med lera upp till midjan, med en störtskur i nacken?
Skoldagarna är utmanande också på grund av att det inte finns några toaletter och att närmaste vattenkälla, en flod, ligger en lång promenad bort. De extrema förhållandena påverkar alla aspekter av det dagliga livet. Lärarna berättar att bara några månader tidigare kom barnen inte till skolan eftersom deras familjer inte hade tillräckligt med mat.
Trots svårigheterna har lärarna anledning att vara stolta över sina elever. Förra året klarade alla skolans elever de nationella proven, vissa till och med med beröm. Att gå i skolan när ungdomarnas drömmar.
”Mitt mål är att klara mig i framtiden utan att vara beroende av andras hjälp”, säger Chuol.
Trädets skugga skyddar skolbarn från solen endast under de första stunderna av skoldagen. En dryg vecka senare stängde Sydsudans regering skolor på grund av en farlig värmebölja.
JU LÄNGRE skoldagen lider, desto tydligare blir det hur extrema väderförhållandena är. Under morgonens första timmar sveper en lätt bris över landskapet, men ju högre solen stiger, desto mindre skugga erbjuder träden de grupper som samlats under dem.
Barnen har suttit på sina medhavda pallar eller rostiga plåtburkar i flera timmar när temperaturen stiger till över 40 grader. Det är dags för en drickpaus. Barnen gräver fram flaskor, koppar och gamla kaffeburkar som kan användas som dryckeskärl och under ledning av läraren beger de sig till floden.
Tjugo minuter senare kommer gruppen fram till stranden. Vattnet är brunt och stillastående vid stranden, men trots det vadar några av barnen ut, blöter händer och ansikten, fyller sina dryckeskärl och dricker girigt.
”Att gå till floden och att hämta vattnet är en utmaning. Vi kan inte se vad som finns under vattenytan. Det kan finnas vassa saker, ormar och till och med krokodiler. De är inte vänliga mot alla”, säger Lok.
Chuol berättar att hon en gång såg en krokodil vid dricksplatsen.
”Jag blev jätterädd och sprang iväg.”
Att dricka från floden är en daglig risk för skolbarnen, för även diarrésjukdomar som försvagar en är vardag här. Å andra sidan kan en drickpaus vara det enda som håller barnen på benen under en het skoldag.
Flickorna har en önskan: en ren borrbrunn. Det skulle göra livet enklare.
Skolbarn kraschar på stranden efter en halvtimmes korsning av träsket. Sista delen av skolresan är en halvtimmes promenad över torra land.
Perheet ovat sisällissodan jälkeen alkaneet laittaa myös tyttäriä kouluun
SKOLDAGEN i New Fangak slutar vid tolvtiden när hettan blir outhärdlig. Hungern driver Chuol och Lok tillbaka genom träsket till hembyn Bichul Kuon. Där äter flickorna dagens första måltid, en lunch som deras mödrar ofta hunnit förbereda innan skoldagen är slut.
När kvällen kommer återgår Chuols pappa, Tang Chuol Koryom, till samma sysslor som han gjorde på morgonen då barnen gått till skolan: att vattna sin lilla trädgård där han odlar okra, tomater och bönor.
Grönsaksodlingen är för närvarande Koryoms enda möjlighet att stödja sina barn som går i skolan. Från den får familjen ingredienserna till sina dagliga måltider och resten av skörden säljs på marknaden. Ännu för fyra år sedan ägde familjen även boskap, men djuren drunknade och försvann i översvämningen.
Chuol och Lok drömmer om att gå långt i sin utbildning men så småningom återvända till sin hemby.
Ingen av Chuols föräldrar har någon utbildning. Över lag var utbildningsnivån i New Fangak-regionen mycket låg före inbördeskriget. Under de senaste tio åren har allt fler familjer börjat skicka även sina döttrar till skolan, inte bara tack vare organisationernas påverkansarbete, utan också för att det finns en skola i närheten som står för sina elevers undervisningsmaterial.
Koryoms egen dotter har klarat sig bra i engelska. Koryom säger att han är särskilt stolt över detta.
”Jag kan inte skriva själv och jag har inga specialkunskaper. Jag hoppas att mina barn kommer att ha det annorlunda”, säger Koryom. Och är föräldrarna rädda för sina barns farliga skolväg?
Koryom medger att det är en utmaning att korsa träsket, men konstaterar att han skulle vara mera rädd för att skicka barnen till skolan i staden.
”Det sker inga bilolyckor här eftersom vi inte har några bilar. Jag är inte rädd för mina barns del.”
SÅ ÄR DET JU. På många sätt är Al-Sudds träskland utmanande och skoningslöst, men allt är relativt. Den här envisa prinsen är inte bara oförutsägbar, utan har också sin charm.
Från strändernas höga gräs lyfter stiliga hägrar och bruna fåglar med blåa pannor, afrikanska jaçanor. Näckrosor med lila blommor fläckar vattendragen, och knotiga trädstammar slingrar sig upp mot himlen som kungliga spiror. I vikarna badar barn och vuxna under dygnets hetaste timmar och hälsar glatt på båtfolket. För många erbjuder floderna rika på fisk även den dagliga måltiden.
Vardagslivet är blygsamt, men för träskborna är detta ofta det enda riktiga livet. De är svårt att tänka sig att lämna det.
”Om jag börjar på universitetet måste jag flytta bort för fyra eller fem år. När jag är klar med mina studier återvänder jag hem för att utveckla mitt lokalsamhälle”, planerar Lok.
Även Chuol drömmer om att studera så långt som möjligt, men att slutligen återvända hem.
För flickornas hemby är detta goda nyheter.
För artikeln intervjuades även Stephen Chan, Kyrkans Utlandshjälps utbildningsmentor i Sydsudan.
Skoldagen i New Fangak slutar vid lunchtid när värmen blir outhärdlig. Sedan åker barnen hem igen.
I en av världens största träskmarker måste man ständigt anpassa utkomstmöjligheter till det föränderliga klimatet.
Text: Björn Udd Bild: Antti Yrjönen
I EN KANOT som väldigt mycket liknar en urholkad trädstam sitter den gängliga mannen på knä i fören och paddlar. Han rör sig smidigt längs med stranden och vittjar sitt långa nät. Emellanåt lyfter han leende upp en fisk, reder ut den ur nätmaskorna och lägger den bakom sig i kanoten. Fisken är familjens inkomst och mat.
Kuol Puoth Thiew säger sig ha fiskat sedan han var ett litet barn. Han växte upp i Old Fangak, en stad i norra Sydsudan, belägen i det otroliga träsklandskapet bildat av Vita Nilen. Träsket Sudd är ett av världens största och har ofta drabbats av extrema väderförhållanden. Under regnperioden är hela området översvämmat och under den torra perioden kan temperaturen stiga upp till 45 grader.
Thiew flyttade till den närbelägna staden New Fangak med sina två fruar och nio barn för att barnen skulle kunna gå i skola. Thiew själv avslutade skolan efter femte klass, men vill att hans barn får en möjlighet att utbilda sig.
”Jag ville att mina barn skulle få en bättre framtid än min egen. Därför flyttade vi hit”, säger den fåordige Thiew.
Khuol Phuot Thiews dröm är att kunna köpa en egen kanot. För tillfället lånar eller hyr han sin kollegas kanot.
Inkomsten han får från fisket går till stor del åt till att betala barnens skolavgifter. De nio barnen är mellan 3 och 25 år gamla, och de två äldsta har redan flyttat en veckas båtfärd bort till huvudstaden Juba för att studera på universitet.
”Att mina barn får gå i skola ger mig hopp för framtiden. Därför arbetar jag hårt för att stödja dem”, säger Thiew.
THIEW LÄMNAR vanligtvis stranden vid soluppgången, klockan 6. Då åker han ut med kanoten för att vittja näten. I vattnen finns – förutom fisk – krokodiler, giftormar och flodhästar. Thiew känner sig ändå säker i sin kanot.
”Jag har aldrig blivit biten. Om en orm ser ut som att den vill anfalla vänder jag bara om kanoten och paddlar bort.”
Om Thiew kommer iväg tidigt på morgonen kan han få 30–50 fiskar, vanligtvis abborbesläktade niltilapia och ålmalar, snabbväxande fiskar med mörtliknande kött. De kan väga upp till 7 kilo efter bara en månad vid liv.
Fiskevattnen runt New Fangak innehåller bra med fisk.
”Jag säljer fiskarna för 500–1000 sydsudanesiska pund. En bra dag kan jag alltså tjäna 30 000–50 000 (kring 20–30 euro). Pengarna går till familjens dagliga kostnader och barnens skolavgifter”, säger Thiew.
Fisk som inte köps upp äter familjen själv.
”Vi gillar alla fisk, den innehåller bra med protein.”
Familjen har också en liten trädgård och litet boskap han köpt med inkomsten från fisket. Tidigare hade familjen mer boskap, men den dog under översvämningarna. De återkommande översvämningarna och torkan gör det också svårt att odla, men för tillfället får familjen ändå lite mat från trädgården.
Fisken ger både en bra inkomst och mat till familjen. Det är en bra proteinkälla i ett område där många förlorat sin boskap.
IBLAND, om det blir fisk över, torkar Thiew den för att kunna sälja senare. Det lärde han sig på en kurs ordnad av Kyrkans Utlandshjälp i fjol. På kursen lärde fiskarna sig optimala sätt att lägga nät och placera dem. Fiskarna fick också nya, hållbara nät.
”Näten är väldigt bra. De har varit väldigt användbara.”
Thiew skulle vilja utöka sin fångst, men för tillfället är det svårt. Han äger inte en egen kanot, utan lånar en av sin fiskarkollega. Oftast får han låna kanoten gratis, men ibland – då kollegan har ont om pengar – betalar han en liten hyra. Drömmen är ändå att köpa en egen kanot.
”Då kunde jag åka djupare in i träsket, där det finns mera fisk. Jag kunde göra 2–3 dagar långa resor och utöka min fångst och mina inkomster”, säger Thiew.
Den långsiktiga målsättningen för utvecklingssamarbetet är att hjälpa hela samhällen att resa sig så stadiga att de i framtiden klarar sig utan hjälp, skriver sakkunnig inom kommunikation Ulriikka Myöhänen.
När jag skriver detta dominerar Covid-19-pandemin dagspolitiken och nyheterna redan för andra året i rad. Temat är så dominerande att det är svårt att minnas vad som hände i världen innan coronatest, vaccineringar och virusvarianter. Klimatförändringen, utdragna konflikter och gräshoppssvärmar som förstör skörden – låter det bekant?
Kyrkans Utlandshjälps arbete fokuserar på utbildning, utkomst och fredsbygge. Den långsiktiga målsättningen för utvecklingssamarbetet är att hjälpa hela samhällen att resa sig så stadiga att de i framtiden klarar sig utan hjälp.
Vi svarar också på akuta behov. När det i augusti 2020 skedde en explosion i hamnen i Beirut skickade vi nödhjälp till Libanons huvudstad. När coronan satte stopp för handel och livsmedelstransporter över landsgränser delade vi ut mathjälp till de mest utsatta.
Vårt utvecklingssamarbete, humanitära bistånd och fredsarbete är av naturliga orsaker överlappande. Men världens kriser är också sammanflätade och tenderar att mata varandra. Många av de länder vi jobbar i levde med svåra utmaningar också innan coronan. Det föränderliga klimatet samt utdragna konflikter har orsakat matkriser, hälsokriser och flyktingskap.
Världens yngsta nation Sydsudan har redan länge lidit av översvämningar – som en följd av dem behöver två tredjedelar av landets 11 miljoner invånare humanitärt bistånd. Miljontals människor lider av brist på mat och av undernäring.
Muhammad Abdo Hijzai från East Ghouta är en 13-årig pojke som deltog i hjälpundervisning i till exempel matematik, stödd av Kyrkans Utlandshjälp. Foto: Abu Talib Al-Buhaya.
Också Syrien har varit med om ett tufft årtionde. Konflikten har förstört mycket i landet som nu också hamnat i en ekonomisk kris som tar sig uttryck i brist på mat och utkomstmöjligheter. Det finns en hel generation av elever som levt mitt i ett krig och gått i skola i undantagsförhållanden.
Pandemin har tydligt lyft fram utvecklingsländernas svagheter. I Nepal har en dryg fjärdedel av bruttonationalprodukten bestått av de penningtransaktioner som nepaleser boende utanför landets gränser skickat hem till sina familjer, men pandemin tvingade hem gästarbetarna. I värsta fall har familjerna i över ett år levt utan de utkomstmöjligheter som kunde garantera en acceptabel livskvalitet.
Pandemin har inte stoppat all utveckling, fastän det ibland känns så. Flera av våra projekt har tagit ett stort digitalt kliv framåt – påtvingade av situationen. I Kenya har vi delat ut radioapparater så att kvinnor kunnat delta i fredsdialoger. Målet har varit att förstärka lokalsamhällenas förmåga att lösa konflikter som berör naturresurser.
Framtiden kommer definitivt att föra med sig nya utmaningar. Klimatet förändras och blir allt skoningslösare. De förändrade förhållandena kan också öka antalet epidemier samtidigt som naturkatastrofer tvingar allt fler att lämna sina hem. Populationen i Afrika växer med sådan fart att prognoserna spår enorma migrationsströmmar inom kontinenten men också till Europa.
Och så de goda nyheterna: hållbara samhällen är bättre på att förbereda sig på katastrofer. Coronakrisen kommer i sinom tid att blåsa över och då konkretiseras resultatet av Kyrkans Utlandshjälps arbete inom utbildning, utkomst och fred ytterligare. De människor som deltagit i våra projekt har redan byggt en bas för sitt liv som fungerar som en språngbräda till bättre tider.
Ulriikka Myöhänen, sakkunnig inom kommunikation.
Den här texten publicerades ursprungligen i vår Årsberättelse 2020 som nyligen kom ut. Vill du veta mer om vad vi gjorde?
Sydsudan lider av många kriser men hoppet om bättre tider lever än
NÄR TAR PANDEMIN SLUT? Vem förde med sig coronaviruset till Sydsudan? Dessa frågor fick vi besvara när vi besökte olika lokala samhällen för att sprida information om coronapandemin. Det var intressant att rätta till myter om viruset som ingen av oss riktigt förstår till fullo. Som lekman som vet mycket lite om coronan finns det mycket att berätta om dessa möten.
Situationen i Sydsudan är svår. Det mest oroväckande är att två tredjedelar av landets befolkning – alltså 8,3 miljoner människor – är i behov av humanitärt bistånd för att klara sig. Under 2020 stötte Sydsudan på många kriser. Konflikter och inbördes våldsamheter accelererade och de förödande översvämningarna fortsatte för andra året i rad. Utöver det slog coronaviruset hårt mot samhället.
Utmaningarna gjorde de utsatta samhällena ännu mer utsatta. Jag är speciellt orolig över att en del anser att det i Sydsudan inte finns en tillräckligt stark politisk vilja för att avsluta konflikten.
Genom att föra samman olika aktörer kan vi komma åt konfliktens grundorsaker och få slut på den onda cirkeln av våld. I praktiken utbildar Kyrkans Utlandshjälp unga, kvinnor och traditionella och religiösa aktörer att lösa konflikter och mäkla fred. Våra ansträngningar har redan gett effekt lokalt, men nationellt återstår ännu arbete. Våra målgrupper är inte tillräckligt väl representerade i de nationella fredsprocesserna.
Det som gör mig hoppfull är att optimismen gror bland de unga trots den utdragna konflikten. Sydsudans omfattande naturrikedomar inger hopp till många och folket tror att en hållbar miljö och fred garanterar en bra framtid. Med hjälp av dessa har Sydsudan också potential att växa sig till hela Östafrikas kornbod.
I Sydsudan, under den skoningslösa eftermiddagssolen är det bäst att flytta allt arbete till skuggan. I sin hydda knådar Nyaluak Kong Kuon med sin träkavel mot en platt sten. Mellan dem bildas en mörkbrun massa.
Massan består av blad från ökendadeln. På arabiska kallas trädet för lalop och den har många nyttiga egenskaper. Nyaluak har först kokat bladen och pressar dem nu till mat åt sina barn. Rötterna går också att äta när man kokat dem, och bladens vax sägs ha en medicinsk effekt.
Grenarna och stammen går att använda som ved. För ett knippe tjänar Nyaluaks vän Nyaboth Liep Wang 30 sydsudanesiska pund som motsvarar 20 eurocent på marknaden i New Fangak, en by i delstaten Fangak.
Ökendadeln är också ett av de sista halmstråna för många sydsudaneser.
”Vi äter blad nästan dagligen. De och näckrosfrukterna hjälper oss att överleva”, säger Nyaboth.
I slutet av förra året skapade översvämningarna stor förödelse på många håll i landet. Sydsudans president Salva Kiir utlyste katastroftillstånd i Fangak och flera andra delstater.
Nu har regnen övergått i torka i New Fangak. I den spruckna jordmånen finns inga spår av vatten – och inte av något ätbart heller. Utmärglade hundar med putande revben vandrar omkring på de kruttorra åkrarna och kring människors hyddor. Om inte ens hundarna hittar rester är det illa.
FN klassar Fangaks matsituation som en fyra på en femstegsskala. Steg fem skulle innebära hungersnöd. I Fangak uppskattar jordbrukarna att de förlorat 70 procent av sin skörd.
Forskare kan inte med säkerhet bevisa sambandet mellan klimatförändringen och de exceptionellt kraftiga regnen i Östafrika som orsakats av att Indiska Oceanen varit varmare än vanligt. Invånarna i New Fangak säger sig ändå aldrig ha upplevt en lika lång och svår regnperiod.
Kyrkans Utlandshjälp har beviljat 150 000 euro i nödhjälp för att förhindra att coronaviruset sprids i Sydsudan, Somalia, Uganda och Kenya.
För att sakta ner spridningen av coronaviruset är det viktigt att vara mån om sin handhygien och undvika kontakt med andra människor. Men på flyktingläger och andra fattiga områden är instruktionerna svåra att följa. Områdena är oftast tätt bebodda och för många människor är tvål en lyxprodukt.
I Uganda arbetar Kyrkans Utlandshjälp i landets två största flyktingbosättningar: Bidibidi i norra Uganda och Kyaka i sydväst. Totalt bor mer än 250 000 flyktingar där. Kyrkans Utlandshjälp verkar inom den ugandiska utbildningssektorn i samarbete med FN:s flyktingorganisation UNHCR.
Skolorna i landet är stängda för att förhindra att coronaviruset sprids. Utlandshjälpen ger information till eleverna, deras familjer och lärare bland annat via radio, sms och affischer. Familjerna får även hygienartiklar, och i lokalsamhällena ordnas informationskampanjer med megafoner. Arbetet har beviljats 50 000 euro.
Om skolorna hålls stängda länge får det allvarliga konsekvenser för barnens skolgång och välmående. Många utsatta barn får huvudsakligen rent vatten, mat och mentalt stöd i skolan. När barnen inte går i skola ökar risken för att de misshandlas, utnyttjas, blir gravida eller tvingas in i barnäktenskap eller barnarbete.
”Vi arbetar för att skolorna tryggt kan öppnas när det blir dags för det. Vi skaffar desinfektionsmedel till skolorna, ökar antalet platser där man kan tvätta händerna, sköter om skolans lokaler samt bereder oss på att utbilda lärarna i att ge psykosocialt stöd”, säger Wycliffe Nsheka, Utlandshjälpens landschef i Uganda.
I början av april hade man konstaterat 44 fall av covid-19 i Uganda. Siffran kan vara högre i verkligheten.
Vattenbristen och den svaga förvaltningen gör somaliska Baidoa sårbart
I ett område med sex skolor i somaliska staden Baidoa arbetar Utlandshjälpen med information för att förhindra att coronaviruset sprids. I Baidoa finns en betydande del av landets internflyktingar. Arbetet i Somalia har beviljats 15 000 euro. Antalet bekräftade coronavirusfall i landet var fem i början av april. Det verkliga antalet kan vara större.
Även i Somalia är skolorna stängda. Men Kyrkans Utlandshjälp når även nu, genom skolkommittéer och lärare, ut till cirka 3 200 elever och deras familjer. I skoldistrikten hängs affischer upp, vi genomför informationskampanjer i samarbete med erfarna lokala aktörer, delar ut tvål till familjerna samt ger råd om bland annat handhygien.
”Baidoa är ett speciellt sårbart område på grund av den svaga statsförvaltningen, den dåliga tillgången till hälsovård samt vattenbristen. Skolorna har inte möjlighet att erbjuda eleverna rent vatten varje dag”, säger Mika Jokivuori som är Utlandshjälpens landschef i Somalia.
KUH:s anställda ger instruktioner om god handhygien vid en skola i Baidoa, Somalia i slutet av mars.
Barnen i Baidoa saknar smarttelefoner och annan utrustning som kunde stöda inlärningen på distans nu då de inte kan gå till skolan. Skolstängningen försvagar alltså ytterligare de utsatta barnens och ungas lärande och välmående.
När skolorna åter kan öppnas i Somalia fortsätter Utlandshjälpen sitt upplysningsarbete bland lärare och elever genom att starta hygienklubbar i skolorna samt bedriva kampanjer om en trygg återgång till skolan.
I inbördeskrigets Sydsudan måste man bereda sig snabbt
Även i Sydsudan har regeringen stängt skolorna åtminstone för en månad med start den 20 mars. I början av april fanns fortfarande inga bekräftade fall av coronasmitta, men riskerna är enorma på grund av det svaga hälsovårdssystemet samt den redan tidigare dåliga humanitära situationen i landet.
Efter flera år av inbördeskrig har landet 1,5 miljoner internflyktingar. Redan före coronaepidemin var 7,5 miljoner av landets 11,7 miljoner invånare i behov av humanitär hjälp. Sjukdomar som malaria och diarré är vanliga. Sprider sig coronaviruset i Sydsudan uppstår ett aldrig tidigare skådat hjälpbehov.
Utlandshjälpen har stött 25 000 barns skolgång i några av landets största evakueringsläger – i Mingkaman i delstaten Lakes, i Fangak i Jonglei samt i Tonga i Upper Nile.
En grupp frivilliga lärare deltar i KUH:s lärarutbildning i New Fangak i Sydsudan i början av mars. KUH sprider information om coronaviruset via lärarna och skolorna. Foto: Maria de la Guardia / Kyrkans Utlandshjälp.
”Nu måste man agera snabbt och målmedvetet. Det är väldigt bråttom att nå ut med korrekt information till eleverna, föräldrarna, lärarna och samhällena om viruset och hur det sprids. Det finns också ett akut behov av hygienartiklar som tvål. Regeringen i Sydsudan vädjar till organisationerna att vi ska hjälpa till med det enorma informationsuppdraget, i synnerhet i de tättbebodda flyktinglägren”, säger Utlandshjälpens landschef Berhanu Haile.
”Genom att erbjuda kunskap om viruset och hur man skyddar sig mot det vill vi stärka barnens och föräldrarnas möjlighet att förhindra att det sprids.”
Projektet når över 21 000 barn, lärare och föräldrar. Tvål delas ut till 1 500 familjer. Coronaarbetet i Sydsudan har beviljats 35 000 euro.
I flyktingbosättningen Kalobeyei i Kenya informerar Utlandshjälpen bland annat om vikten av att tvätta händerna. Det sker på de lokala språken via radio, sms och affischer. I bosättningen skapas platser där man kan tvätta händerna och invånarna får hygienartiklar som tvål och handsprit.
Förutom till hygienupplysning och -artiklar styrs medel till att stöda distansundervisning. Kenyas beslut att stänga skolorna i medlet av mars betyder att 17 000 barn i Kalobeyei är hemma från skolan.
Arbetet når 15 000 skolelever. Målet är att via radioutsändningar nå alla 200 000 invånare i Kalobeyei.
Med blicken på det efterföljande återuppbyggnadsarbetet
”Smittoläget och begränsningarna i bland annat rörelsefriheten förändras snabbt i de olika länderna. Vi är beredda att anpassa vårt arbete till det rådande läget och möjligheterna att verka”, säger Eija Alajarva, chef för Utlandshjälpens humanitära biståndsarbete.
Kyrkans Utlandshjälp följer noggrant hur situationen utvecklar sig i samtliga länder där vi verkar. Alajarva betonar att det, trots det kaotiska nuläget, är viktigt att också tänka framåt i tiden.
”När pandemin lugnat sig och begränsningarna upphävts behövs extra stöd för de barn och unga som återvänder till skolan.”
De kan till exempel behöva psykosocialt stöd och repetition av det innehåll i undervisningen som man skulle gå igenom när skolgången avbröts.
Även utvecklingsländernas företagare behöver stöd efter epidemin. Inkomsterna inom servicesektorn hotas av begränsningarna i hur man får röra sig, och böndernas utkomst är ofta beroende av att man kan ta sig till marknaden.
”Även om det värsta återstår för länderna vi verkar i är det viktigt att förbereda återuppbyggandet. Då kan arbetet genast komma igång när det är dags för det”, säger Alajarva.
Hjälp till att skydda invånarna i flyktingbosättningarna mot coronaviruset!
Ge en gåva:
• på Kyrkans Utlandshjälps sajt
• till kontot Nordea, IBAN FI33 1572 3000 5005 04 med referensen 1216
• genom ett sms med texten APU20 till numret 16499 (20 euro)
Al-Sudd i Sydsudan är en av världens största träskmarker. Det svårframkomliga området erbjöd skydd för alla som flydde undan kriget. Under de svåraste stunderna vadade människor genom sumpmarken trots fara för krokodiler och ormar.
OLD FANGAK, SYDSUDAN. Den 50-åriga bonden Samuel Gony Goris krukor är fulla av spirande mangoträd – nästan ett mirakel. Jordmånen runt omkring har spruckit upp i en mosaik och den nästan 40-gradiga hettan i Old Fangak är olidlig dagtid.
Samuel vattnar sina odlingar med vatten från Zeraf-floden.
”Under skördeperioden får jag mycket sålt på marknaden. Med besparingarna äter min familj två goda mål om dagen. Inkomsterna räcker också för barnkläder.”
Fangak ligger i norr, nära gränsen till Sudan. Resultatet från fredsförhandlingarna förra hösten märks av här, men jordmånen är obarmhärtig och försvårar odling. Equatoria som ligger i södra delarna av landet, nära ekvatorn, kallas däremot för Sydsudans kornbod. Därifrån härstammar ordspråket: Slänger du ett frö på marken kommer ett jättelikt mangoträd att växa. Bönderna har ändå gått sin väg på grund av striderna som bara fortsätter i Equatoria.
Al-Sudds träskmark är en av världens största och på arabiska betyder namnet hinder. Träskmarken är så oframkomlig att upptäcktsresenärer som en gång i tiden sökte källorna till Vita Nilen fastnade i gungflyn i al-Sudd.
Old Fangak å sin sida är en gammal brittisk garnisonsstad vars gamla byggnader förstörts i inbördeskriget. Största delen av befolkningen hör till nuer-stammen som är ärkefiender till dinka-stammen som president Salva Kiir representerar.
Under inbördeskriget blev Old Fangak en skyddshamn för flyktingarna. 2013 hade staden 5 000 invånare, i fjol redan närmare 50 000.
Familjer har sökt skydd från striderna och hungersnöden och har fått skaka av sig soldater genom att traska igenom träskmarken trots risk för krokodiler och giftiga ormar. På de djupaste ställen bar vuxna barnen på sina axlar.
”Det värsta under flykten var hungern”, berättar Samuel.
Hans familj överlevde genom att äta näckrosfrukter.
I juni 2017 utlyste FN att hungersnöden var över, men efter det har matsituationen bara förvärrats.
I juni 2019 uppskattade FN att över sex miljoner människor lever i akut hungersnöd – alltså hälften av befolkningen i Sydsudan. Ungefär 1,5 miljoner är på gränsen till hungersnöd.
”Fred är en förutsättning för att situationen ska förbättras”, säger Moses Habib som koordinerar KUH:s humanitära arbete.
Fredsfördraget har väckt optimism, men de som lämnat sina hem har ännu inte vågat återvända.
Samtidigt minskar den internationella hjälpen i hotande takt.
”Att få i gång självförsörjande matproduktion kräver tid. Mathjälpen är fortfarande livsviktig så att människor orkar tänka längre än till nästa dags mål”, säger Habib.
Krigets följder syns på torget, i väntan på nästa skörd är utbudet av grönsaker obefintligt. Löken kostar 50 cent styck. Före kriget räckte en euro för mat för hela familjen i en dag, nu är priserna tiofaldiga. Matproduktionen är för låg, inflationen går inte att styra och importerad mat är dyr.
Sjubarnsmamman Nyarom Jiech Chuol har fått kontantbidrag från Kyrkans Utlandshjälp var tredje månad. Med drygt 50 euro lyckas hon variera barnens kost. Nyarom har med egna ögon sett var matbristen började.
”Det var när vi separerades från våra odlingar och djur. Både boskap och människor brändes levande i lerhyddor”, säger hon.
På grund av sin isolering är Old Fangak beroende av varutransporterna som kommer längs Nilen från huvudstaden Juba. Före fredsfördraget i september fastnade en stor del av förnödenheterna i kontrollpunkter längs vägen.
Nu är det lättare att sig fram längs farleden. Ändå finns det för lite mat – striderna fortsätter i Equatoria.
Enligt Habib är ett uppsving i Equatoria avgörande. Nu har över en miljon människor flytt området över gränsen till Uganda och de parter som inte undertecknade fredsfördraget fortsätter strida.
”Utan fred kan människor inte återvända till sina odlingar och utan mat står inte freden på en stabil grund”, säger Habib.
Pibor var länge känt som Sydsudans vilda västern. Fredsprocesserna som Kyrkans Utlanshjälp understött har väckt stadens marknad till liv och öppnat invånarnas ögon för affärsmöjligheter.
Kvällssolen sprider sitt sken över staden Pibor och invånarna tvättar sig vid flodkanten efter en het dag. KUH:s ekonomiansvarige Moses Ludoru hälsar på de förbipasserande under sin kvällspromenad.
Ludorus skratt får människor att le. Han är en bekant syn för lokalinvånarna, för promenaden har blivit rutin under freden. Stadens marknad är full av människor som vandrar bland hyddorna av lera och korrugerad plåt.
”Tidigare odlades här ingenting och vi hämtade vår mat ända från Juba. Nu kan vi köpa den här”, säger han.
Pibor är huvudstad i delstaten Boma, cirka 400 kilometer öster om huvudstaden Juba. Boma var tidigare en del av delstaten Jonglei, som länge varit ett av Sydsudans oroligaste områden.
Oroligheterna har grundat sig på fattigdom, brist på mat, tillgången till vapen och kamper om makt. Pibor tillhör murle-stammen som karaktäriseras av en åldershierarki. Pojkarna föds till en viss generation som betecknas av namn, färger och ett traditionellt ärrmönster som ristas in på huden. Vanligtvis har de äldre generationerna mest inflytande, men kriget har rubbat ordningen.
”De unga vill med våld avancera till en högre position”, säger Ludoru.
Historisk fred
Vi träffar 20-årige Bollein Daki som har en skottskada i armbågen. Daki representerar åldersgruppen Kurenen som har stridit mot den äldre gruppen Lango.
”Under striderna fanns ingen tid för jordbruk och oskyldiga människor förlorade sin egendom”, säger Daki.
Tidigare använde man endast käppar som vapen i uppgörelser inom stammen, men kriget har ökat tillgången på eldvapen – med fatala konsekvenser, säger James Golla som hör till åldersgruppen Lango.
”Vi förlorade också föräldrar i striderna när de försökte separera oss från varandra. Hela befolkningen led av att det inte var tryggt att transportera mat till Pibor”, säger Golla.
Åldersgrupperna försonades i fjol, inspirerade av fredsprocesserna som KUH understött. Först samlade KUH murle från Boma och dinka från Jonglei till deras första fredsmöte genom tiderna. Det ledde till ett historiskt fördrag som tillåter transporter mellan Boma och huvudstaden Juba via delstaten Jonglei.
Fördraget ökade möjligheterna till handel inom Boma. Nästa steg var en intern fred inom murle-stammen mellan anhängare och motståndare av den
tidigare guvernören. Det resulterade i delstatens första fredliga guvernörsval på många år.
KUH har fört samman åldersgrupperna genom att förbättra deras möjligheter till att försörja sina familjer utan att begå till exempel boskapsstölder som leder till en ond cirkel av hämndattacker.
Ungdomarna har gått kurser i fiske och matlagning, och dessutom spelat tillsammans i fotbollsturneringar.
Ju längre människorna ser effekterna av fred, desto hårdare arbetar de för att bevara den.
”Till en början hatade jag att träffa medlemmar från Lango, men nu kan vi äta tillsammans i fred”, säger Daki.
Et ole hyväksynyt markkinoinnin evästeitä nähdäksesi videon.
För somliga finländare är hungern verklighet än i dag, och för våra medmänniskor långt borta är den desto akutare. Det skriver biskop Seppo Häkkinen, förman för insamlingen Gemensamt Ansvar 2018.
Det är inte länge sen det här landet led av svält. Nödåren var en prövning för mina egna far- och morföräldrar för 150 år sedan. Som barn förstod jag inte riktigt varför min annars så ömsinta far ilsknade till när jag vårdslöst lade brödet på bordet.
Först som vuxen förstod jag i hur fattiga förhållanden hans generation hade levt. För honom var brödet heligt, något man måste respektera.
I dag lever en stor del av finländarna i överflöd. Matsvinnet i vårt land är 25 kilo per person om året. Bland oss finns också människor för vilka det dagliga brödet inte är en självklarhet.
Av insamlingen Gemensamt Ansvar går 40 procent till att hjälpa dem i Finland som är tvungna att förlita sig på mathjälp. Kyrkans och församlingarnas diakoniarbete hjälper dem vars nöd är störst och som annars inte får hjälp.
Risken för hungersnöd är en stor utmaning i världens katastrofområden. På många ställen är det omöjligt att producera mat på grund av klimatet. Torka, naturkatastrofer och konflikter för med sig en brist på livsmedel. De allra fattigaste länderna lider mest av den globala uppvärmningen.
Av intäkterna från Gemensamt Ansvar går 60 procent via Kyrkans Utlandshjälp (KUH) till katastrofområden, bland annat till dem som hotas av svält i Östafrika. I KUH:s verksamhet garanterar kontakterna till lokala aktörer att hjälpen når fram och riktas till dem som behöver den mest.
Uppskattningsvis lever en miljard människor i extrem hunger och fattigdom. Vi måste agera nu för att göra slut på hungern och förbättra tillgången till mat. Arbetet måste fortsätta ihärdigt tills rätten till en tillräcklig utkomst och ett värdigt liv uppfylls för varje människa.
Finland hör till världens rikaste länder. Vårt land har genomgått sina egna nödår och krig då hungern var bekant för alla. För en del är hungern verklighet än i dag. Än mer akut är hungern för våra närmaste långt borta.
Nu är det vår tur att hjälpa. Ingen klarar sig utan mat.
Seppo Häkkinen
Biskop i S:t Michel stift
Förman för Gemensamt Ansvar-insamlingen 2018
Det dagliga brödet är en grundförutsättning för ett människovärdigt liv. För miljontals människor är den bistra verkligheten ändå att det inte finns tillräckligt med mat. Gemensamt Ansvar 2018 bekämpar hunger och fattigdom i Finland och i världens katastrofområden. Insamlingen börjar på söndag 4.2.2018.
I Afrika och Mellanöstern lever över 20 miljoner människor på gränsen till svält. Det är omöjligt att få tag på mat på grund av krig eller ständiga oroligheter. De förändrade klimatförhållandena försvårar också matproduktionen.
I till exempel Sydsudan har fyra miljoner människor flytt inbördeskriget sedan sommaren 2016, en del inom landet och en del till angränsande stater. Det handlar om Afrikas största flyktingkris sedan folkmordet i Rwanda.
Krigstillståndet har lett till en akut matkris i landet som inte visar några tecken på att mattas av. Familjerna har inga möjligheter att sköta sina odlingar, det är svårt att få produkterna transporterade till försäljning och matpriserna är skyhöga.
Mer än en miljon sydsudaneser har flytt till Uganda, där det är svårt att garantera ens humanitära minimibehov för de väldiga människomassorna, och matransonerna har redan halverats två gånger.
”Hunger är inte en oundviklighet som likt ödet drabbar vissa människor. Det rör sig om ett problem som kan lösas”, säger Seppo Häkkinen, biskop i S:t Michel och förman för insamlingen Gemensamt Ansvar 2018.
”Det dagliga brödet är en grundförutsättning för ett människovärdigt liv. Ingen klarar sig utan mat.”
Av insamlingens intäkter går 60 procent till Kyrkans Utlandshjälps katastroffond som stöder de mest utsatta människorna i konflikter och katastrofer.
Bilder från flyktingarbetet i Uganda kan laddas ner genom den här länken och videomaterial genom den här länken.
I Finland används medel från insamlingen för att i samarbete med Kyrkans diakonifond och lokala församlingar stödja människor i ekonomiskt trångmål. Beskyddare för insamlingen är republikens president
Gemensamt Ansvar på tv
Insamlingens öppningsgudstjänst hålls i Elimäki kyrka och sänds i Yle1 söndagen 4.2.2018 kl. 10. Republikens president håller ett öppningstal som sänds i Yle TV1 4.2. kl. 12.
Gemensamt Ansvars tv-dokumentärer om finländare som gått igenom svåra livssituationer och fått mathjälp och om vardagen för flyktingarna i Sydsudan kan ses från och med 4.2 på yhteisvastuu.fi.
Gemensamt ansvar finns på sociala medier: #yhteisvastuu #gemensamtansvar, #ruokatrendit2018 #mattrender2018
Mera information:
Erik Nyström
Informatör
puh. +358 40 143 4464
erik.nystrom(a)kirkonulkomaanapu.fi
