De spända relationerna mellan etniska grupper i Sydsudan kan närsomhelst explodera. Hundratusentals sydsudaneser som flytt till grannlandet Uganda berättar om hänsynslöst våld, våldtäkter och tvångsrekrytering av barn.
Text: Satu Helin, Erik Nyström
Sydsudan rasar ihop framför våra ögon.
Landet är mitt i ett inbördeskrig och det humanitära läget är desperat. Striderna som började i huvudstaden Juba i juli har spridit sig till närområdena och de nordöstra delarna.
Paramilitära och andra väpnade grupper dödar människor med macheteknivar, utsätter kvinnor för gruppvåldtäkter och bränner upp byar. Sydsudan hotas av etnisk rensning, och FN varnar för folkmord.
Många etniska grupper eggar upp konflikten genom hatprat mot varandra, säger Pio Ding, landschef för Kyrkans Utlandshjälp i Sydsudan. Situationen påminner om den som föranledde folkmordet i Rwanda år 1994.
”Hatpratet syns framför allt bland utbildade människor i städerna där det finns tillgång till internet och sociala medier. Det bereder vägen för brott mot mänskligheten, i värsta fall folkmord”, säger Ding.
Utdragen våldsspiral och akut brist på mat
Den första vågen av oroligheter efter att Sydsudan blev självständigt i juli 2011 sköljde över landet i slutet av 2013. Officiellt är det Sydsudans president Salva Kiir och förre vice-presidenten Riek Machar som står mot varandra.
Bakom fasaden ligger ändå djupa, etniska skiljelinjer. Kiir hör till Sydsudans största stam, dinkorna, och Machar till den näststörsta, nuererna. Vid sidan om dem finns det tiotals andra etniciteter och grupperingar, men det är oklart vem som leder styrkorna.
Kiir och Machar slöt ett fredsavtal i augusti 2015, men freden var som bäst skör. De intensivaste striderna har nu pågått i fyra månader, och det är inte bara striderna som skördar offer. Omkring fyra miljoner lider av en akut brist på mat.
Sydsudaneser i väntan på utdelningen av mathjälp i oktober.
”Våldsamheterna avskräcker människor från att så eller skörda ens det lilla de har. De är också rädda för att åka till städerna på grund av risken att bli rånad”, säger Ding.
Under hösten delade Kyrkans Utlandshjälp ut mat åt 4 600 av de värst drabbade i huvudstaden Juba och närtrakterna. En av dem var Bitres Amal Awok, som flydde till Juba med sina fem barn. Våldsamheterna förföljde dem, och Awoks man dog under striderna i juli varefter familjens hus länsades på all egendom. Hon klarar inte av att se på när barnen lider av hunger.
”Jag har tänkt på onda saker, till och med på att döda mina barn. Jag står inte ut med tanken av att de dör av hunger i ett hus där de inte ens har något att ligga på”, säger hon.
Flyktingsituationen kritisk i Uganda
Sedan år 2013 har sammanlagt tiotusentals dött och över 2,5 miljoner flytt från sina hem. De flesta tar sig till grannlandet Uganda, och under hösten har tusentals människor om dagen tagit sig över gränsen.
Kring 90 procent av flyktingarna är kvinnor och barn. Många har vandrat i många dagar för att nå Uganda, och historierna om hänsynslöst våld, dödande, våldtäkter och tvångsrekrytering av barn avlöser varandra.
I november är antalet sydsudaneser i Uganda uppe vid närmare 600 000. Under en vecka i november kom 25 000 nyanlända till flyktingbosättningen Bidibidi, som med sina över 240 000 invånare vuxit till ett av världen största. Till Finland anlände jämförelsevis 33 000 flyktingar i fjol.
”Bidibidi ligger cirka 75 kilometer från Adjumani, bokstavligen mitt i bushen. Det krävs enormt mycket arbete för att skapa odlingar av den steniga och ojämna marken”, säger Utlandshjälpens humanitära koordinator Kaisa Huhtela i Uganda.
Flyktingbosättningen Bidibidi har enligt FN på kort tid vuxit till en av världens största. Bild: Kaisa Huhtela
Mottagningscentralerna och skolorna är fyllda till bristningsgränsen. I Bidibidi har invånarantalet sedan länge överskridit områdets kapacitet. Väl över gränsen möts flyktingarna av en skriande brist på mat och vatten. I november tvingades FN:s livsmedelsprogram WFP att för andra gången i höst halvera matransonerna för de nyanlända.
Kyrkans Utlandshjälp stöder flyktingbarnens utbildning i Bidibidi och Pagrinya, bland annat genom att bygga klassrum. I en av Bidibidis skolor delar 3 600 elever på 14 klassrum, och det finns en toalett per 365 elever.
”Förutom att helt enkelt överleva är barnens skolgång det mest trängande behovet hos flyktingarna. Skolan ger barnen en tryggare vardag”, säger Utlandshjälpens landschef i Uganda, Wycliffe Nsheka.
Upptakten till ett folkmord går att urskilja
Hjälporganisationernas möjligheter att arbeta i Sydsudan har försvårats avsevärt under det gångna året. Kontor och bilar plundras, och anställda har råkat ut för överfall av poliser och väpnade grupper.
”Sydsudan borde satsa allting på att hjälporganisationernas arbete ska kunna fortsätta. Det kräver större insatser av landets ledning”, säger Ding.
I år har organisationernas, FN:s och mediernas verksamhet tvärtom begränsats ytterligare. President Kiirs administration har bland annat nekat tillträde till en 4 000 personers förstärkning av fredsbevararstyrkan. Utländska journalister har svårt att komma in i landet och flera redaktörer har dödats under kriget.
Striderna innefattar också element som inte setts i motsvarande omfattning under tiotals år av konflikt i landet. Enligt FN och andra internationella organisationer använder väpnade grupper våldtäkt som ett vapen. Nya fall där soldater anklagas för våldtäkt uppdagas titt som tätt.
”Tidigare har våldtäkterna begränsat sig till enskilda fall och armén har förhållit sig väldigt negativt till dem”, beskriver Ding.
En orsak till de ökande våldtäkterna är att rekryterna är allt yngre och sämre utbildade. En del har kidnappats till de väpnade grupperna som barn. I striderna deltar också grupper som inte har någon som helst koppling till armén, och de följer inte den uttalade principen om att våldtäkter är oacceptabla.
Enligt nyhetsbyrån AP utsattes alla kvinnor i en hel by nära staden Yei för en gruppvåldtäkt i slutet av november. Från samma by hittades ett stort antal kroppar med bundna händer.
De etniska spänningarna i Sydsudan har långa anor, och massmord med etniska motiv har begåtts också under senare år. Om situationen tillspetsas ytterligare kommer fredsbevararstyrkan på 14 000 soldater att vara chanslös, liksom de tusentals fredsbevarare var inför folkmordet i Rwanda 1994.
”Ett folkmord är inte något som bara plötsligt bryter ut, utan det bygger upp långsamt. Tecknen går redan att urskilja”, säger Jacob Aligo, ministern i Yei-provinsen till nyhetsbyrån AP i november.
Kyrkans Utlandshjälp strävar efter att skapa fred i Sydsudan genom fredsförmedling tillsammans med sina lokala samarbetspartner. Utlandshjälpen stöder också lokala samhällen som tar emot flyktingar genom att bygga skolor och säkra barnens möjligheter att gå i skolan, och delar ut nödhjälp åt de värst drabbade. Utlandshjälpens kontor ligger i Sydsudans huvudstad Juba.
Det humanitära läget i Sydsudan är kritiskt. Samtidigt kämpar grannlandet Uganda med ett kraftigt ökande antal flyktingar.
Bristen på mat plågar Sydsudans huvudstad Juba. Butiker har stängts och flera torg har förstörts.
En stor del av försäljarna har flytt eller tvingats sluta med sitt arbete för att deras varor har stulits. Det som finns kvar till salu är svindyrt, berättar Marie Makweri från Kyrkans Utlandshjälp, koordinator för fredsarbetet i Sydsudan.
Utlandshjälpen delar ut majsmjöl, torkade bönor, matolja och salt åt människorna i huvudstaden, och kommer att fortsätta med arbetet åtminstone tills slutet av september.
”Den klart största delen av matvarorna i Juba kommer från Uganda, men vägarna dit har varit stängda”, säger Makweri.
Ett farligt arbete
Marie Makweri.
I juli miste hundratals människor livet i strider mellan rivaliserande grupper i Juba. Läget är nu lugnare, men många stadsdelar är enligt Makweri ännu osäkra. Människor dör eller skadas i våldsamheter så gott som dagligen.
Också det humanitära arbetet i Sydsudan har blivit allt farligare. Sedan december 2013 har 59 hjälparbetare dött i landet.
I juli måste Kyrkans Utlandshjälp delvis evakuera sitt kontor i Juba till Nairobi i Kenya. Nu fortsätter arbetet, men situationen är fortsatt instabil och oförutsägbar. Landet riskerar att falla in i ett nytt inbördeskrig.
”I konflikter sker det alltid bakslag som förändrar omständigheterna för vår verksamhet, och då blir Utlandhjälpens arbete ännu viktigare”, säger Makweri.
Flyktingförläggningar under hård press
Fredsavtalet som konfliktparterna, president Salva Kiir och den tidigare vicepresidenten Riek Machar, slöt för ett år sedan är nu i fara att brytas. Sammandrabbningarna fortsätter runtom landet.
Väpnade grupper förbereder sig för nya strider genom att rekrytera eller kidnappa barn som de gör till soldater, och man befarar att takten kommer att öka. FN:s barnfond Unicef uppskattar att kring 16 000 barnsoldater rekryterats sedan konflikten började, oftast med tvång.
I Sydsudan har cirka 1,6 miljoner lämnat sina hem inom landet och ytterligare 800 000 har flytt till grannländerna. Uganda har tagit emot en dryg tredjedel av flyktingarna. Situationen är svår för såväl staten som hjälporganisationerna, säger Kaisa Huhtela som är Utlandshjälpens projektkoordinator i Uganda.
I augusti var Adjumanis tre flyktingförläggningar överfulla med kring 40 000 flyktingar. Utrymmena är till för bara några tusen. Registreringen av de nyanlända ligger långt efter, och under hösten väntas tiotusentals ännu fly över gränsen från Sydsudan.
I förläggningarna råder det brist på sanitetsutrymmen, dricksvatten och mat. FN:s livsmedelsprogram WFP har varit tvungen att halvera matransonerna för flyktingarna som anlänt före juli, och varnar att ytterligare nedskärningar kan bli aktuella.
”Vår största prioritet är att lätta på bördan i de tillfälliga förläggningarna för att förhindra koleran från att sprida sig”, säger Huhtela.
Med hjälp av armbanden som Utlandshjälpens personal delar ut försäkrar man sig om att alla flyktingar blivit vaccinerade.
Av flyktingbarnen har många tagit med sig sina skolböcker i hopp om att få fortsätta sin skolgång i Uganda. Till exempel i flyktingbosättningen Pagrinya i norr finns bara en skola för de kring 20 000 barn i skolåldern som för tillfället stannar där.
I Pagrinya bygger Utlandshjälpen klassrum och toaletter åt flyktingar samt bostäder åt lärare. Utrymmena räcker för ungefär 300 elever och 12 lärare. Bara i Pagrinya behövs det för tillfället över 300 skolklasser till.
I Sydsudan stöder Utlandshjälpen kyrkornas råd i fredsförhandlingarna. Arbetet pågår dygnet runt.
”Målet är att få parterna att följa fredsavtalet och vapenvilan som slöts i juli samt att förbinda sig till en fredlig lösning på konflikten”, säger Makweri.
Text: Erik Nyström
Hjälp flyktingarna i Sydsudan
Insamlingens konto: Nordea IBAN FI33 1572 3000 5005 04
Meddelande: ”Sydsudan”
Text: Satu Helin
Foto: Ville Palonen
Översättning: Jean Lindén
Biskopen är bekymrad över religiösa ledares hatprat både i Sydsudan och Europa.
Den sydsudanesiske pastorn, fader James Oyet Latansio, 50, haltar en aning.
”År 1996, då jag med bil förde mathjälp till landets östra delar, träffade jag en landmina. Jag var sängliggande i ett år. Och 2002 fick jag en kula i ryggen. Då låg jag ett halvt år”, berättar han i sitt lilla kontor i Sydsudans huvudstad Juba.
Latansios upplevelser sammanfattar hela Sydsudans sjukdomsberättelse. Landet har befunnit sig i en ständig cirkel av krig och konflikter i över 50 år, ända sedan Sudan på 1950-talet började drömma om självständighet. Latansio minns bara korta perioder av fred. Resten av hans livstid har det krigats.
”Jag är ett barn av kriget. De första ljud jag minns kom från maskingevär och handeldvapen. Mina första leksaker var stridsvagnar som jag formade av lera”, berättar Oyets kollega, biskop Isaiah Majuk Dau, 57.
Från självständighet till nytt krig
Latansio och Dau har förenat sina krafter i Kyrkornas råd i Sydsudan. Målet är enkelt formulerat: att bygga en hållbar fred i Sydsudan. Latansio är rådets generalsekreterare. Dau, i sin tur, ingår i en grupp på cirka 40 personer som förhandlade fram Sydsudans senaste fredsavtal. Det undertecknades i slutet av augusti. Hela den tunga processen tog mer än ett och ett halvt år.
”Senast då insåg jag hur ilskna människorna är på varandra här. I början hade förhandlarna svårt att ens titta på varandra. Jag drevs av att det här var den sista chansen. Om vi inte får tillstånd fred nu kommer vi att döda varandra, och allt det vi byggde upp inför (självständigheten) 2011 raseras”, säger Dau.
Sydsudans självständighet från Sudan år 2011 var landets lyckligaste och mest hoppfulla tid någonsin. För första gången kände sydsudaneserna att de var ett enat folk. Men glädjen varade bara ett par år.
”Vi är tacksamma för den finländska hjälpen med att bygga upp Sydsudan. Vi behöver kunnande och visioner utifrån för att inte vårt fredsarbete ska bli för inåtvänt”, säger den sydsudanesiske pastorn och fredsaktivisten James Oyet Latansio. Foto: Ville Palonen
Kyrkorna har större publik än politikerna
Hösten 2013 anklagade president Salva Kiir sin vice president Riek Machar för kuppförsök. I december startade ett rått massmord i huvudstaden Juba. Medlemmar av dinkastammen som ingick i presidentens garde gick från dörr till dörr och dödade soldater och civila ur nuerstammen.
Våldet spred sig till andra delar av landet. Under de följande veckorna dog minst 10.000 personer.
Det var ett fruktansvärt slag mot landet som nyss blivit självständigt.
”Det var också ett hårt uppvaknande för oss religiösa ledare”, säger Dau. ”Vi litade för mycket på att Sydsudans problem skulle lösa sig av sig själva i och med självständigheten. Vi jobbade inte tillräckligt mycket för freden.”
Kyrkans möjlighet att nå människorna är unik i Sydsudan där nästan alla går i kyrkan varje vecka. Utövare av traditionella religioner erkänner ofta också kristendomen. Därför har prästerna mycket mer publik än någon politiker.
Att lämna hatpratet
Biskop Isaiah Majuk Dau var 10 år när han första gången tvingades fly för sitt liv undan striderna. Skolan började han först som 17-åring. Nu arbetar han med att bygga fred i Sydsudan.
De kyrkliga ledarnas främsta mål i år har varit att få prästerna som spridit hatprat i sina predikningar att sluta upp bakom freden. Därför skrev alla kyrkor i Sydsudan i augusti en gemensam fredsdeklaration.
”När en präst som hör till dinkastammen predikar på dinka kan stamdimensionen betonas. Jag har hört hur en dinkapräst predikar mot nuerstammen och får applåder. Vi arbetar för att varje präst ska komma ihåg att man är allas präst, inte bara dinka- eller nuerfolkets”, säger Latansio.
Inte minst efter den våldsamma terrorattacken i Paris har man i bland annat Belgien och Frankrike fäst större uppmärksamhet vid predikningar som uppmuntrar extremistiskt tänkande.
”De religiösa ledarnas hatprat är likadant i Europa och här. De vill tända hatets lågor speciellt i de unga”, säger Latansio som studerat i Italien.
Gemensamt är också att det är svårt att stävja hatpratet. Latansio anser att fördömandet måste komma uttryckligen inifrån kyrkorna och de religiösa samfunden.
”Då vi får dinka- och nuerpräster att offentligt be tillsammans sänder det en väldigt stark signal.”
”Kyrkans väggar är förlåtelse”
Efter massmordet i Juba år 2013 fanns en stor rädsla för att Sydsudan skulle drabbas av en liknande etnisk rensning som Rwanda 1994. Då dödades 800.000 människor.
Nu har rädslan minskat i Sydsudan – men inte helt försvunnit. Freden är fortfarande skör.
Soldater stoppar människor på gatorna, på landsvägarna skjuter halvmilitära rövargäng folk i hopp om rånbyten, och större delen av landets över två miljoner flyktingar har ännu inte vågat eller kunnat återvända hem.
Varje vecka utsätts någon internationell organisation som verkar i Sydsudan för rån med Kalasjnikov-gevär.
”Fred är det enda alternativet. Vi måste bygga landet tillsammans, och kyrkan kan fungera som en förenande kraft. Vår kyrkas väggar är förlåtelse och taket är försoning”, säger Latansio.
Kyrkans Utlandshjälp stöder fredsarbetet i Sydsudan
De religiösa ledarna har aktivt arbetat för fred i Sydsudan sedan år 2014. Kyrkans Utlandshjälp stöder fredsarbetet.
Utlandshjälpen erbjuder bland annat experter i fredsförhandling, tekniskt stöd för förhandlingarna och hjälper till att ordna möten med politikerna.
I Sydsudan talas 40 språk och det finns ännu fler stammar. Endast ungefär en fjärdedel av befolkningen kan läsa. Information sprids i kyrkorna och via andra samlingar. Därför är de kyrkliga ledarna utmärkta kompanjoner i fredsarbetet.
”Många präster har krigstraumor. De har blivit slagna och deras släktingar har dödats. De kan hysa väldigt starkt agg mot någon stam och ibland märks det i predikningarna. Det är viktigt att alla förstår att de religiösa ledarna är vanliga människor. Våldet och förlusterna smärtar dem lika mycket som andra”, säger Marie Makweri som koordinerar Utlandshjälpens fredsprogram.
Ett av Kyrkans Utlandshjälps mål är att stöda kvinnornas deltagande i fredsprocessen.
”I den pågående konflikten utnyttjas kvinnorna som medel för våld, de våldtas och dödas”, berättar Agnes Wasuk Sarafino som koordinerar Kyrkornas råds kvinnoprogram.
”När fara hotar flyr mannen medan kvinnans plikt är att stanna vid barnen och åldringarna. Fastän man bara skulle ha löv att äta ser kvinnan till att barnet äter först”.
Sarafino säger att fredsarbetet, förutom i kyrkorna, också måste göras i hemmen.
”Jag tycker väldigt synd om barnen då man ser att deras lärare är traumatiserad av våld. Det här landet är en svår uppväxtmiljö eftersom de vuxna omkring en bara har sett krig.”
Artikeln publicerades i tidningen Kotimaa 7.1.2016. Skribenten är nyhetsproducent för Kyrkans Utlandshjälp.
Sydsudan
Blev självständigt från Sudan år 2011.
25-30 procent av befolkningen kan läsa.
Bedömdes i år vara världens sköraste stat.
Till följd av de ständiga konflikterna är 2 av 11 miljoner invånare på flykt.
Landet är huvudsakligen beroende av stöd utifrån. Kyrkans Utlandshjälp är den enda finländska organisation som deltar i fredsarbetet där.