Nu pratar vi om mens! – På Bukere högstadieskola i Uganda fick man med en enkel metod slut på frånvaro på grund av mens
Tre av fyra flickor i Uganda missar skoldagar på grund av menstruation. På högstadiet i Bukere har man löst problemet genom att öka medvetenheten om mens hos både flickor och pojkar. Flickorna har också fått mensskydd och tvål.
Text: Elisa Rimaila Bild: Antti Yrjönen Översättning: Sonja Vuori
ÖVER HUNDRA tonåringars spänning och det ekvatoriala eftermiddagsgasset har gjort luften i klassrummet så tjock att man nästan kunde sätta den på burk.
Ungdomarna, som sitter trångt i sina bänkar, tisslar och tasslar när läraren Jolly Kyogabirwe påbörjar en lektion om reproduktiv hälsa och sexuella rättigheter på Bukere högstadium i centrala Uganda.
Nu ska vi prata om mens! Sorlet tystnar.
”Menstruation är inte en sjukdom som gör att ni ska stanna hemma och inte delta i undervisningen”, säger Kyogabirwe.
Några flickor i den främsta raden sneglar på varandra. På bänkraden längst bak lutar sig pojkarna intresserat framåt, så vi låter läraren fortsätta.
”Om er mens börjar mitt under skoldagen har skolan engångsbindor för nödsituationer. Vi vill hjälpa er så att ni kan stanna kvar i skolan trots mensen”, säger läraren Kyogabirwe till flickorna.
I synnerhet i flyktingbosättningar är frånvaro på grund av mens ett verkligt hot mot utbildningen. Många flickor är borta från skolan flera dagar varje månad.
Bukere högstadium motverkar frånvaro genom att ordna lektioner i menshygien och i samband med dem dela ut en påse med tygbindor, tvål och underkläder till flickorna.
Läraren Kyogabirwe går igenom de tecken som kroppen ger innan menstruationen börjar och påminner om att det lönar sig att vara medveten om den egna menstruationscykeln.
Pojkarna längst bak räcker ivrigt upp händerna.
”Varför är bindorna så olika stora – och den där så enorm?”
”Hur länge kan man använda en och samma tygbinda?”
Bukere mellanstadieeleven Best Kemigisa, 20, presenterar kalsongerna och det permanenta bandaget som är fäst vid menstruationshygienpaketet som delas ut till flickor i skolan med stöd av Kyrkans Utlandshjälp.
Att göra permanenta bandage själv sparar pengar
NÄR LEKTIONEN är slut kan flickorna och pojkarna prata fritt.
”Det är intressant att veta hur saker och ting fungerar. En del av oss pojkar visste ingenting före det här”, säger Emmanuel Nsengimana, 20.
”Det är bra att diskutera tillsammans”, fortsätter Best Kemigisa, 20.
Lektionen får Manzi Biraguma, 16, att fundera på om det skulle kunna vara en bra affärsidé att tillverka tygbindor. Hans kommentar får flickorna att skratta, men det är ingen dålig idé, bekräftar Sonia Kyasiimire, utbildningsspecialist på Kyrkans Utlandshjälps Uganda-kontor.
”Om vi skulle få tilläggsfinansiering kunde vi ordna en workshop där man lär sig att tillverka tygbindor också till försäljning. Utbildningen skulle till exempel kunna kombineras med yrkesutbildning”, säger Kyasiimire.
Livscykeln för en tygbinda är ungefär ett år, vilket gör dem till ett ur miljösynvinkel bättre alternativ än engångsbindorna. Om flickorna skulle tillverka bindor själva skulle de också kunna spara pengar.
Ett paket med fem tygbindor kostar 25 000 ugandiska shilling (sex euro) i butiken, medan engångsbindor kostar flickorna mellan 5 000 och 10 000 shilling (cirka 1,5–2,5 euro) per månad.
På ett flyktingområde är detta en betydande summa. Kostnaden för ett paket bindor motsvarar ungefär hälften av FN:s flyktingorgans kontantbidrag.
”Mångas föräldrar har inte fått någon utbildning om menshygien. Det kan vara svårt för dem att förstå varför flickor ska erbjudas särskilda mensskydd”, säger Manzi Biraguma.
Flickorna nickar. Bristande kunskap kan leda till diskriminering och exkludering från vardagliga aktiviteter, så som socialt viktiga religiösa sammankomster.
”Det finns de som kanske tror att flickor är ”orena” under menstruationen, eller att de på något sätt är skadliga”, säger Patience Kabarokore, 17.
Manzi Biraguma och Emmanuel Nsengimana är glada över att pojkarna på Bukere skola har tagits med på lektionerna om menshygien. Ibland får killars nyfikenhet och frågor tjejer att skratta.
Emmanuel Nsengimana påpekar att flickorna själva kunde undvika att bli stigmatiserade genom att sköta sin hygien.
”Framför allt pojkar kanske vill sitta någon annanstans än bredvid en flicka som inte har ordentligt mensskydd. De kanske skäms. Jag menar allvar, det finns pojkar som är sådana!”
Kommentaren följs av en debatt mellan flickorna och pojkarna om huruvida menstruation är något att skämmas för.
”Mens är en naturlig del av livet. Det faktum att man har mens innebär att man är normal”, säger Best Kemigisa.
”Ibland är det svårt att delta i andras glädje och aktiviteter när man har mens. Speciellt om man inte mår bra. Då skäms jag”, försvarar sig Fatumah Kenganzi, 17 år.
Hon säger att hon som muslim inte får be eller fasta under sin menstruation.
”Det är ganska förståeligt. Bönemattan kan ju till och med bli smutsig”, funderar hon.
Mensskydd och andra menshygienprodukter kan vara en överväldigande kostnad, särskilt för familjer som lever som flyktingar i Uganda. Finns det inga pengar måste många tjejer stanna hemma under mens varje månad.
Bristen på mensskydd tar bort skoldagarna från tjejer
I BUKERE känner varje ung person någon som har stannat hemma från skolan på grund av sin mens. Och det är inte så konstigt, för enligt uppgifter från 2020 av ett ugandiskt ministerium är tre av fyra flickor i skolåldern frånvarande från skolan 2–3 dagar i månaden på grund av mens. Enligt samma statistik känner upp till 65 procent av flickorna och kvinnorna i Uganda att de inte har råd med adekvata mensskydd.
Fatumah Kenganzi skulle föredra engångsmensskydd om hon hade råd.
”Flickor skulle säkert gärna använda engångsbindor, men de är inte särskilt tillgängliga här”, säger Sonia Kyasiimire och hänvisar till det höga priset.
KUA:s arbete för menstruationshygien omfattar mer än att bara dela ut bindor och hålla lektioner. På Bukere högstadium har omklädningsrum och vattenposter byggts i anslutning till toaletterna för att underlätta flickornas vardag. Enligt statistik från 2020 rapporterade endast 60 procent av flickorna och kvinnorna att de hade regelbunden tillgång till vatten för att tvätta sig själva och tygbindorna.
Fatumah Kenganzi är den enda av flickorna som skulle föredra att använda engångsbindor om hon fick välja. Hennes liv med tygbindor underlättas av det faktum att hon bor i ett elevhem i anslutning till skolan.
”Det finns vatten på skolan så att man kan tvätta sig och bindorna. I den lågstadieskola jag gick i var man tvungen att gå hem mitt på dagen för att tvätta sig om man råkade ha en olycka.”
Flickorna berättar att de är mest nervösa för situationer där mensen oväntat kommer mitt under skoldagen. Skoldagen kan bli plågsamt skamfylld särskilt på grund av pojkarnas beteende.
”De gör narr och kallar en för blodkjol, och alla får höra om det”, säger Patience Kabarokore.
Kommentaren får pojkarna att snegla på varandra.
”Jag tror att vi gör det av okunnighet. Det är förvirrande att ens tänka på var blodet kommer ifrån på sådana ställen på kläderna. Vi pojkar är känsliga”, försvarar sig Birakuma.
”Flickor kunde prata öppet om de här sakerna. Kom och berätta för oss om ni behöver hjälp. Vi hjälper nog”, fortsätter Nsengimana.
Den sista meningen får alla tre flickor att brista ut i skratt. Patience Kabakore är dock tacksam för att pojkarna nu får information via skolan.
Best Kemigisa, Fatumah Kenganzi och Patience Kabarokore har hört pojkarnas hån när en flickas mens har börjat oväntat mitt under skoldagen och saken har blivit uppenbar för de andra eleverna.
”Jag tror att pojkarna är genuint intresserade av de här sakerna. Nu har de fått möjlighet att delta och lära sig. Fram till för några år sedan blev de utslängda ur klassrummet när man började prata om menstruation.”
Hur planerar pojkarna att använda den information de får om menshygien i skolan?
”Om jag hade en fru och hon behövde hjälp med att tvätta sina tygbindor, så skulle jag naturligtvis hjälpa”, säger Biraguma efter en stunds funderande.
Flickorna tror inte det.
”Aldrig i livet! Du vet inte ens hur mensblod luktar”, utmanar Fatumah Kenganzi.
”Visst då. Jag ska i alla fall erbjuda mig att hjälpa min fru när jag en dag får en. Min fru är mitt ansvar. Självklart skulle jag hjälpa till”, lovar Biraguma.
Konflikten i Kongo har avbrutit skolgången för miljontals barn – Dorcas, 17, anpassar sig till det nya livet som flykting i Uganda och hoppas få gå i skolan
17-åriga Dorcas flydde från sitt hemland, Kongo-Kinshasa, mitt under en skoldag. I Uganda kämpar hon för att kunna gå i skolan och få tillräckligt med mat. KUH hjälper flyktingungdomar att bygga sig en bättre framtid.
Text: Elisa Rimaila Bild: Antti Yrjönen Översättning: Sonja Vuori
DE SVALASTE morgontimmarna är bäst lämpade för fältarbete. Den tunga gräftan med träskaft åstadkommer ett moln av damm då den träffar jorden, och Dorcas Uwamahoro, 17, spottar ut några bruna bönor ur munnen. Om regnet kommer i tid och i tillräcklig mängd kommer Dorcas familj om tre månader att ha bönor från sitt eget fält på sina tallrikar.
Solen står redan högt på himlen trots att fåglarna på kullarna omkring fältet knappt hunnit stämma upp till sin konsert. Dorcas hittar de sista bönorna i sina fickor, kastar dem på marken och drar med gräftan ett tunt lager jord över dem.
”Hemma i Kongo-Kinshasa var livet bra”, säger hon.
”Jag är ständigt hungrig och jag och mina familjemedlemmar måste arbeta hårt för att få något att äta. Mina kläder blir smutsiga och jag känner mig själv också smutsig”, säger Dorcas.
Dorcas Uwamahoro (i mitten) tappade bort sina föräldrar Salome Manizabayo (höger) och Jean Habiyaremye under flykten. I Uganda återförenades de tack vare sociala medier.
Livet som flykting har varit svårt för tonåriga Dorcas. I sitt nya hemland Uganda måste hon hjälpa sina föräldrar med olika jordbrukssyslor, så att familjen får lite mer mat på bordet.
Dorcas föräldrar gör allt de kan så att deras dotter och hennes yngre syskon kan gå i skola, trots att de är flyktingar.
Dorcas kom till Uganda som flykting våren 2022, strax efter att konflikten trappats upp igen i hennes hemregion i de östra delarna av Kongo-Kinshasa.
Flykten började mitt under skoldagen.
”Det började höras skottlossning runtomkring skolan. Min bror och jag sprang hem, men när vi kom fram till dörren insåg vi att våra föräldrar och resten av våra syskon inte längre var där. Vi slängde våra böcker och fortsatte springa”, minns Dorcas.
Konflikten i Kongo-Kinshasa startade långt innan Dorcas föddes. Under tre brutala decennier har mer än fem miljoner människor mist livet. Kongo-Kinshasa är ett enormt land, och konflikten i dess östra del är en av de mest bortglömda i världen: konflikten når rubrikerna främst när något större händer. Ett sådant ögonblick var i mars 2022, när väpnade grupper återigen blev aktiva och hundratusentals tvingades fly från sina hem.
I slutet av 2023 hade omkring en halv miljon kongoleser flytt över gränsen till grannlandet Uganda och nästan sex miljoner levde som flyktingar i sitt eget land. Den långa våldscykeln har redan haft en enorm inverkan på flera generationer av unga människor. Många har tvingats hoppa av skolan och leva ett liv skuggat av rädsla.
”Jag saknar mina vänner, men jag vet inte var de är”, säger Dorcas Uwamahoro. Hon flydde sitt hemland i april 2022, mitt under en skoldag.
Sociala medier förenade familjen som flytt Kongo-Kinshasa
När man blickar västerut från Dorcas nuvarande hem, den stora flyktingbosättningen Nakivale vid Ugandas södra gräns mot Kongo-Kinshasa, är det svårt att förstå vilka naturrikedomar som finns mellan de två länderna – och vilket mänskligt lidande de har orsakat på andra sidan gränsen.
Kongo-Kinshasa och dess östra granne Uganda skiljs åt av Edwardsjön, ett av Afrikas största vattendrag, och de karga Virungabergen. De är också kända i världen som ”de dimhöljda bergen”, tack vare den amerikanska etologen Dian Fosseys bästsäljande självbiografiska bok och Hollywoodfilmen baserad på den.
Istället för vild natur är de mjukt böljande kullarna runt Dorcas hem huvudsakligen planterade med matbananträd, eller matoke. På sluttningarna har man också plöjt åkrar för majs och bönor, och längs vägen som uppkommit i den rödbruna sanden går getter och ankoleboskap med sina långa horn sakta fram. Bland djuren vandrar människor som bär på bananknippen, vattenkanistrar och gräftor.
Dorcas kom till Uganda från östra Kongo-Kinshasa längs en annan rutt än resten av familjen. Tack vare smarttelefoner och sociala medier hittade familjemedlemmarna varandra strax efter att de passerat gränsen till flyktingmottagningen.
”Jag hade redan hunnit tänka att jag inte skulle få se mina föräldrar igen. Jag mådde fruktansvärt dåligt, men FN:s flyktingorgan UNCHR:s personal försäkrade mig om att det fanns hopp.”
”Jag blev otroligt glad då jag fick se dem”, säger Dorcas.
Enligt FN:s flyktingorgan ger Uganda skydd åt 1,5 miljoner flyktingar från Kongo-Kinshasa och Sydsudan. Siffrorna gör Uganda till det största flyktingmottagande landet i Afrika och det fjärde största i världen.
17-åriga Dorcas Uwamahoro har totalt åtta syskon. Förutom storebror har hon småsyskon som hon sköter när hennes föräldrar arbetar på fälten.
Dorcas familj bosatte sig i Nakivale flyktingläger, den plats där bosättningen av ugandiska flyktingar i tiderna började. Det är den äldsta flyktingbosättningen i hela Afrika, ursprungligen etablerad redan år 1958. Under sex decennier har Öst- och Centralafrika drabbats av en rad naturkatastrofer och konflikter som har tvingat miljontals människor att fly från sina hem.
År 2020 var området, som till sin storlek motsvarar kommunen Nakkila i Satakunta, hem för mer än 170 000 flyktingar från Kongo-Kinshasa, Burundi, Rwanda, Somalia, Etiopien och Eritrea. Flyttrörelsen är kontinuerlig. Vissa har stannat i årtionden, andra har fötts som flyktingar. Andra har haft tur och har kunnat återvända hem.
Dorcas (med ryggen mot kameran) mamma Salome Imanizabayo, 40, är en erfaren jordbrukare. Hemma i Kongo-Kinshasa hade familjen egna åkrar.
Flyktingskapet gjorde familjen beroende av mathjälp
FLYKTINGSKAPET har varit ett beskt piller att svälja för 17-åringen. Livet skiljer sig mycket från vad Dorcas är van vid. I hemlandet Kongo arbetade Dorcas pappa som lärare och hennes mamma brukade familjens egen mark. Dorcas gick i skolan och levde ett normalt tonårsliv, som inkluderade umgänge med vänner.
”Jag saknar mina vänner, men jag vet inte var de är nu. Under det uppblossade kriget gick alla sina egna vägar”, säger hon allvarligt.
När man lyssnar på Dorcas är det tydligt hur mycket hon oroar sig för framtiden. Största delen av elvapersonersfamiljens små medel går nu till mat. Varje familjemedlem får genom Världslivsmedelsprogrammet (WFP) både livsmedel som bönor, matolja, salt och majs samt lite pengar, men donationerna räcker inte för att täcka alla behov. Framför allt är det inte tillräckligt för att hålla familjens barn i skolan.
Et ole hyväksynyt markkinoinnin evästeitä nähdäksesi videon.
Se videon.
”Hemma i Kongo fanns det inga sådana problem. Här är skolgången ständigt hotad eftersom vi inte har råd med skolavgifterna”, säger hon.
I Uganda dröjde det tre månader innan Dorcas kunde gå till skolan.
”Jag undrade ständigt var jag skulle få tag på böcker och en skoluniform och om jag någonsin skulle få gå tillbaka till skolan. Jag var verkligen deprimerad”, säger hon.
Nu går Dorcas i skolan de flesta dagar. Dorcas fick skolmaterial, en ryggsäck och den uppmuntran hon behövde från Kyrkans Utlandshjälp, som med stöd av sin katastroffond sedan 2022 har arbetat med att få barn och ungdomar tillbaka till skolan i Nakivales flyktingbosättning.
Hjälpartiklarna från Världslivsmedelsprogrammet WFP har blivit en viktig del av Dorcas Uwamahoros, 17, (i mitten) matsäkerhet i Uganda. Dorcas hämtar en gång i månaden ransonen hon får från distributionsplatsen.
Uganda stöder flyktingarna som anländer genom att ge varje familj lite land där de kan odla mat åt sig. Dorcas Uwamahoros familj familj hackar åkern de fått i flyktingbosättningsområdet i Nakivale. Familjen planterade sin första bönskörd i september 2023.
Dorcas pappa Jean Habiyaremye, 42, arbetade som lärare i Kongo-Kinshasa. Han hoppas att möjligast många av hans barn f¨r gå i skola och att de får en så bra framtid som möjligt.
Dorcas familj har med nöd och näppe råd att betala för skolan, men inte för skolmaten. Hon tvingas ofta sitta med kurrande mage under eftermiddagens lektioner.
Skolmaten i Nakivale skulle kosta 60 000 shilling per termin, vilket motsvarar knappt 15 euro. För det skulle man kunna köpa en lunch i centrala Helsingfors, men för en flykting i Uganda är det mycket pengar.
Inflationen har drivit upp livsmedelspriserna också i Uganda. Samtidigt har stora traditionella hjälporganisationer som Världslivsmedelsprogrammet WFP och flyktingorganisationen UNHCR tvingats att drastiskt minska sitt bistånd på grund av brist på finansiering. WFP:s kontantbidrag per person i Ugandas flyktingområden är 12 000 shilling, eller cirka 2,90 euro per månad. Detta är långt under de cirka 2 euro per dag som definierats som gränsen för extrem fattigdom. Av Dorcas familjemedlemmar får en del hjälp i form av mat, andra i form av kontanter.
Bristen på finansiering beror till stor del på två saker: Det faktum att världens uppmärksamhet i hög grad har varit riktad mot Ukraina, inte Afrika. Samtidigt har kriserna i regionen förvärrats kraftigt på grund av klimatförändringar och politisk instabilitet, vilket har tvingat hundratusentals nya människor att fly från sina hem, inte bara i Kongo-Kinshasa utan även i länder som Sydsudan, Somalia, Etiopien och Sudan.
En av 17-åriga Dorcas uppgifter hemma är att förbereda sina sexåriga tvillingsyskon för skolan, och att föra dem dit. Dorcas är ledsen över att Asante Melody och Pacific Yvonne inte ens får mat under skoldagen, eftersom familjen är så fattig.
Språket i skolorna i Uganda skapar problem
Förutom en kurrande mage är det en annan sak som komplicerar skoldagen för Dorcas och många andra flyktingar.
”Hemma studerade vi på swahili och franska. Här talar lärarna bara engelska. På grund av mina bristande språkkunskaper fick jag flytta ner några årskurser.”
Efter att hon flydde Kongo-Kinshasa tappade Dorcas Uwamahoro (i mitten.) kontakten med sina vänner. I Uganda har hon fått nya vänner som delar erfarenheten att vara flykting. Kongoleserna Asante Ruzuba (till vänster.) och Neema Bizimana är Dorcas skolkompisar.
Språkutmaningen grämer flickan, men skolorna i flyktingområdena följer den officiella ugandiska läroplanen. Där definieras undervisningsspråket som engelska.
”Hemma var jag en av de bästa eleverna i min klass. Jag räckte alltid upp handen och förstod allt. Jag kände mig smart”, berättar hon.
För att klara sig i skolan måste Dorcas lära sig engelska. Ofta är hon frustrerad över hur svårt allting är.
”Jag förstod ingenting de första dagarna i skolan!”
Så småningom har Dorcas lärt sig språket och hon får också hjälp av en frivillig engelsklärare på skolan som själv har kommit som flykting från Kongo-Kinshasa.
Trots att skolgång på ett obekant språk är tungt vill Dorcas Uwamahoro tro att ihärdigt studerande öppnar dörrar i framtiden.
”Nu vet jag hur man säger hej och jag kan åtminstone hälsa på läraren i klassrummet”, säger Dorcas som tydligen undervärderar sina kunskaper en del. Den unga kvinnans favoritämnen i skolan är matematik och kemi – i dem klarar man sig med att räkna.
I Nakivale går flyktingar och lokala barn och ungdomar från området i samma skola. Språket förenar också flyktingar av olika nationaliteter. Dorcas säger att hon också får stöd av sina nya vänner som hon fick så snart hon kom till Uganda.
”Vi började lära känna varandra eftersom vi har ett gemensamt språk”, säger hon.
En av Dorcas nya vänner är Neema Bizimana, 19, som precis som Dorcas har varit tvungen att vänja sig vid ett nytt liv i ett främmande land. Tonårsflickornas familjer delar nu på samma, av den ugandiska staten donerade åker på flyktingområdet.
På bosättningsområdet för flyktingar i Nakivale får Dorcas Uwamahoro, 17, stöd i sitt slitande i skolan av kompisen Neema Bizimana, 19. Trots åldersskilnaden är flickorna på samma klass, eftersom båda varit tvunga att lära sig engelska för att kunna följa med undervisningen.
Dorcas och Neema hjälper som bäst sina föräldrar att plantera bönor på åkern. Skörden förväntas om tre månader. Flickorna hoppas att den egna skörden ska göra slut på den ständiga hungern.
Tröttheten och bekymren verkar ändå glömmas bort i sällskap med en vän. Under sina pauser fnittrar flickorna tillsammans där de lutar sig mot sina arbetsredskap.
”Jag har vänner här som ger mig hopp. De har bra idéer och de uppmuntrar mig också att gå kvar i skolan, oavsett vad som händer”, säger Dorcas.
År 2024 stöder Gemensamt Ansvar unga människors livshantering och framtidsutsikter i hemlandet och utomlands. Med intäkterna från insamlingen stöder Kyrkans Utlandhjälp genom sin katastroffond utbildningsbehoven på Ugandas flyktingbosättningar.
Delta i insamlingen Gemensamt Ansvar
Skicka textmeddelandet APU20 (donation 20 €) till numret 16588 eller skicka en valfri donation via MobilePay till numret 85050. (Tillstånd för penninginsamling RA/2020/639 ja ÅLR/2023/7525)
”Jag hoppas att förändringen fortsätter” – KUH:s Näsdagsarbete förbättrar skolresultat i Uganda
Tonårsmammor, barnarbetare och funktionshindrade uppmuntras till skolbänken med hjälp av arbete finansierat av Näsdagsinsamlingen. I avlägsna ugandiska skolor får man nu till och med skalans bästa vitsord.
Trummorna anger rytmen när barnen dansar och sjunger på skolgården. Ett nytt skolår har inletts i den avlägsna skolan i Mubende, cirka 150 kilometer västerut från Ugandas huvudstad.
Det är en högtidsstund för hela byn. I skuggan av ett träd tar en pojke modell av de vuxna och plockar fram en rektangulär plåtask och placerar den med kaxiga gester mellan sina fingrar. Föreställningen förevigas inte bara i smarttelefonerna utan också på plåtaskens imaginära minneskort.
Musik- och dramagruppen uppträdde på skolgården i Mubende när terminen började. Gruppens verksamhet stöds med medel från Näsdagen.
Förut hörde den här ugandiska skolan till dem vars elever klarade sig sämst i de nationella test som mäter barnens kunskaper. Nu skickar allt fler föräldrar sina barn till skolan. Elevernas vitsord och läskunnighet har blivit bättre. Lärarna har fått utbildning, och för barnen ordnas verksamhet vid sidan om skolan i form av musik, sport och drama.
”Det finns fortfarande elever som har inlärningssvårigheter, men nu har vi lärare redskap att lösa utmaningar”, beskriver Mary Tuhirirwe, som har undervisat i skolan redan i tolv år.
Kyrkans Utlandshjälp har understött skolorna i Mubende med hjälp av medel från Näsdagen sedan år 2019. Den lokala partnerorganisationen Racobao har haft en betydande roll. Tillsammans med skolorna har organisationen lyckats få med det allra viktigaste i förändringsarbetet: hela bysamhället kring skolan.
LIKNANDE resultat har man fått i totalt tjugo ugandiska skolor som innan projektet ofta stod tomma. Inte ens lärarna orkade alltid göra sig besväret att komma till skolan.
Den första skoldagen är 87 barn på plats i Tuhirirwes skola. I en skola med över 500 elever är det ingen svindlande mängd, men lärarna verkar inte oroliga. Det är skördetid för bönor, vilket innebär att många familjer är upptagna ännu i några dagar.
Att skippa de första skoldagarna på grund av jobb på åkern är inte hela världen, men Tuhirirwe är orolig till exempel för barnen som jobbar vid den närbelägna gruvan.
”Jag har varit och pratat med föräldrarna om varför det lönar sig att skicka barnen till skolan. Genom att jobba får barnet kanske pengar, men de pengarna försvinner på nolltid. Utbildning är en investering för livet”, understryker Tuhirirwe.
Den 17-åriga tonårsmamman Miriam kockar bönor åt familjen i köket. Bönskördetiden sysselsätter både vuxna och barn i Uganda.
Att skolorna är öppna är ingen självklarhet i dessa trakter. På grund av coronan har de ugandiska barnen levt igenom världens längsta skolnedstängning som varade i två år.
Mubende mötte också en annan tragedi då ebola började sprida sig i området i slutet av år 2022 och skolorna åter stängdes för flera månader. Att skolorna varit stängda har haft avgörande effekt på många flickors liv, eftersom tonårsgraviditeterna ökade märkbart under de tiderna.
Blödarfebern som orsakas av Ebolaviruset spred sig i Mubendetrakten i slutet av året 2022. I träden på skolgården hänger tavlor som påminner om hur allvarlig sjukdomen är.
17-åriga Miriam (namnet ändrat) fick en son som 15-åring. Då barnets pappa hörde om Miriams graviditet lämnade han byn, och han har inte hjälpt den unga mamman att försörja barnet. Miriam berättar hur hon avbröt skolgången då hennes mage blev rundare. Hon var ledsen.
”Min mamma sa att jag inte längre skulle kunna gå till skolan eftersom jag skulle vara en dålig förebild för andra barn”, minns Miriam och smeker sonens huvud där han sitter i hennes famn.
Miriams situation förändrades då Tuhirirwe en dag dök upp på hennes gård.
”Jag trodde att madam Mary kom för att tala om mina syskons angelägenheter. När jag förstod att det handlade om mig och om att återvända till skolan blev jag otroligt glad”, berättar Miriam.
Tuhirirwe intygade att Miriam inte behöver betala skolavgifter bara hon återvänder till skolan. Till slut tyckte också Miriams mamma att det var en bra idé och lovade ta hand om pojken under skoldagarna.
Miriam fick sin son som bara 15-åring. Nu tar mormor hand om 2-åriga Junior, medan Miriam går i skola.
På landsbygden är en tonårsmammas lott dyster: grannarna viskar bakom ryggen och gör narr av den unga mamman. Många tycker att Miriam är galen för att hon väljer skolgång framom dagligt arbete.
”Jag har ett barn men jag ser mig själv också som ett barn. Jag vill utbilda mig och hoppas att jag i något skede har vad som behövs för att bära en vuxens ansvar”, funderar Miriam och ger några råd också åt andra tonårsmammor:
”En graviditet är inte världens undergång. Föd barnet och fortsätt gå i skola. Jag ångrar inte att jag är mamma, men som stor vill jag vara lärare precis som madam Mary.”
Intervjun tar slut då Miriam frågar om hon kan gå till skolan där dagens undervisning redan är i gång.
VID SIDAN AV barnarbetare och tonårsmammor, har lärarna också uppmuntrat funktionshindrade barns föräldrar att föra barnen till skolan. I en annan skola, vid ändan av dammiga röda sandvägar, deltar Joshua Kisakye i undervisningen. Han är sex år gammal men ser betydligt yngre ut än sina jämnåriga, och han rör sig inte alls med egna ben.
När byns lärare gick till hemmen för att uppmuntra föräldrarna att skicka sina barn till skolan, blev Joshuas mamma Mariam Nakintu ivrig: det här var ett sätt att få mer innehåll i pojkens dagar.
”Joshua har varit i skolan i ett år tillsammans med de andra barnen. Han är inte lika blyg längre och gömmer sig inte när vi får gäster”, berättar Nakintu. Joshua, klädd i ljusröd skjorta, och hans tvååriga lillebror Chrimas sitter i mammas famn.
Som utomstående är det svårt att lägga märke till utvecklingen, men Joshua verkar i alla fall reagera med ljud när läraren John Twesiime lär honom alfabetet i klassrummet.
”Många föräldrar tänker att barn med funktionshinder inte hör hemma i skolan. Joshua är ett speciellt barn. Jag försöker skapa en sådan inlärningsmiljö där han har möjlighet att lära sig tillsammans med sina jämnåriga”.
ÄVEN de andra eleverna i Joshuas skola har dragit nytta av arbetet som möjliggjorts med medel från Näsdagen. Allt fler barn går i skolan. Växelverkan mellan familjerna och skolan och har förbättrats, vilket för sin del påverkar hela bysamhällets upplevelse av sin identitet och sitt värde.
Nasande Aneti, Nyamdwin Johnson, Nisurunziza Bidas, Mutabazi Umal och Ssemyonga Johnson hör till föräldraföreningen. Föräldrarna har en viktig roll som uppfostrare, och nu går allt fler barn i skolan.
Familjefadern Nisurunziza Bidas hör till föräldraföreningen som verkar aktivt för att främja dialogen mellan samhället och skolan. När projektet startade år 2019 började elevernas vitsord stiga. För första gången någonsin har barnen i skolorna i Mubende-trakten till och med fått skalans högsta vitsord.
”Jag anser att utbildning är viktig och jag har försökt få föräldrarna att skicka sina barn till skolan genast från den första skoldagen. Mina barn måste också göra hushållsarbete på kvällarna och under loven, men när skolorna börjar så studerar man”, säger Nisurunziza Bidas bestämt.
VID SLUTET av den första skolveckan har allt fler hushåll sin bönskörd på god väg. Det märks omedelbart på läraren Mary Tuhirirwes svarta tavla: när 87 elever var på plats på måndagen, är de på torsdagen redan 217.
Under terminens första dag kom 87 barn till skolan, på torsdag var redan 217 barn närvarande. Många blev fördröjda eftersom det var tid att skörda bönor.
Glada rop hörs från klassrummen, och vid lunchtid plockar skolbarnen fram sina medhavda plastskålar. Kokerskan häller upp en slev majsvälling i var och en. Skolmaten är ett av framstegen i den här trakten som för sin del har förbättrat barnens ork och konsentrationsförmåga. Med tom mage orkar man inte lära sig.
Hela samhället jobbar för att kunna erbjuda den tunna vällingen. Familjerna förbinder sig till att hämta ett par kilo majsmjöl till skolans gemensamma förråd varje termin.
Dessutom odlar lärarna åkrarna inte bara åt skolans, utan också för eget bruk. Den extra inkomst som odlingarna ger är till nytta också för Tuhirirwe, vars månadslön är bara cirka hundra euro. Hon drömmer också om att föda upp grisar, även om lärarskapet nog är det som får henne att lysa upp.
”Elevernas uppförande har förändrats. De vet vilka rättigheter de har och de har flera färdigheter att göra olika saker. Jag hoppas att den här förändringen fortsätter.”
Text och bild: Ulriikka Myöhänen Översättning: Sonja Vuori
”Att få en utbildning är att lära sig tänka på nya sätt”
För unga flyktingar som bor i flyktingläger kan det vara nästintill omöjligt att få en universitetsutbildning. Avgifterna är höga och avstånden till universiteten långa. Därför stöder Kyrkans Utlandshjälp (KUH) tillsammans med FN:s flyktingorgan UNHCR 50 unga studerandes högskolestudier.
”HELA MITT liv har jag drömt om universitetsstudier, men jag visste inte hur jag kunde göra det möjligt”, säger Anita Magret, 24.
Anita Magret har drömt om universitetsstudier.
Hon sitter utanför en liten hydda i flyktinglägret Bidibidi i norra Uganda, ett av världens största flyktingläger med ca 270 000 invånare. Magret studerar socialt arbete och har kommit hem från Ugandan Christian University, ett av Ugandas toppuniversitet, för att göra sin praktik.
”När det blev klart att jag får stipendiet var det en tårdrypt fest. Hela familjen var så lycklig.”
Luate Richard, 22, har också återvänt till Bidibidi från Kampala, där han studerar mikrofinansiering. Inom mikrofinansiering identifieras så kallade aktiva medellösa – människor som inte har pengar men har stark vilja att grunda eget. Sedan får de finansiering för att komma igång.
”Stipendiet jag fått täcker mitt boende, maten, skolavgifterna och datorn jag behöver för att studera. Min familj skulle aldrig ha råd med det här”, säger han.
Stora planer
Magret och Richard är båda flyktingar från Sydsudan. Båda är också sina respektive familjers första universitetsstuderande.
”Den här möjligheten betyder så mycket för mig. Det betyder också mycket för min familj”, säger Richard.
De två har mer än så gemensamt. Båda talar också väldigt starkt för att de vill använda sina nya kunskaper för att hjälpa människor i samma situation som de själva varit i.
”Det kändes som att jag var tvungen att åka iväg för att kunna komma tillbaka och hjälpa. Jag valde att studera socialt arbete för att jag vill vara till nytta för mitt samhälle och hjälpa dem som haft en liknande uppväxt som jag hade.”
Luate Richard vill använda det han lärt sig för att gynna sitt hemsamhälle. Därför gör han också sin praktik i Bidibidi.
Richard har liknande planer. Han säger att det viktigaste har varit att vidga sina vyer.
”När du bor i ett flyktingläger är det lätt att falla in i tankebanor där vardagliga svårigheter och fattigdom är normen. Men en utbildning gör att jag ser andra saker, att jag lär mig tänka i nya banor. Tack vare det har jag en möjlighet att ändra riktningen för mig själv och mitt samhälle.”
Magret tycker också att det är viktigt att veta vad som existerar utanför lägret.
”Jag har träffat grupper av unga skolflickor här i lägret för att övertyga dem att något sådant här är möjligt. Jag vill att de får mod och hopp av att höra om mitt stipendium och mina studier.”
Betydelsen av digikunskaper växer i utsatta samhällen
I början av 2020 var det få som kunde gissa hurdana prestationer världen skulle lyckas med när det inte fanns några alternativ. Men en sak blev tydlig i Kyrkans Utlandshjälps verksamhetsländer i och med pandemin: det finns ett skriande behov av digitala kunskaper.
ZAATARIS FLYKTINGLÄGER i norra Jordanien låg isolerat mitt i öknen redan långt innan pandemin, men coronatiden har tvingat lägrets 80 000 invånare att i än större utsträckning hålla sig för sig själva.
I Zaatari har man kämpat för bättre förbindelser ända sedan lägret började fyllas av flyende syrier år 2012. Lägrets utmaningar handlar om bristen på mobiler, pekplattor och datorer, de dyra förbindelserna samt elavbrott.
Många har ett stort behov av att hålla kontakt med familjemedlemmar som stannat kvar i hemlandet. Under pandemitiden har behovet av förbindelser, mobila enheter och digitala kunskaper bara blivit större.
”Elektroniska verktyg blev ett grundbehov i allas jobb, i skolan och på universitetet. Både barn och vuxna använder apparater och förbindelser, vilket också medfört problem. Till exempel oönskade webbsidebesök och trakasserier”, beskriver Wissam Ahmed al-Mutlaq, 28.
Också al-Mutlaq har kommit som flykting till Jordanien. På lägret i Zaatari utbildar han invånarna i att använda förbindelser och mobila enheter på ett säkert sätt.
Kurserna i cybersäkerhet tar upp informationsfiske, dataintrång och elektronisk användning av pengar. Den ungefär två timmar långa kursen som delvis ordnats via WhatsApp har mellan september 2020 och mars 2021 haft 1 219 deltagare från lägret i Zaatari.
”Cybersäkerhetskunskaper anses vara nödvändiga i dagens värld”, betonar Wissam Ahmed al-Mutlaq, 28, Bild: Osama Nabeel
”Cybersäkerhetskunskaper anses vara nödvändiga i dagens värld. Samhällena behöver dessa kunskaper och därför måste utbildningar ordnas”, betonar al–Mutlaq.
Kyrkans Utlandshjälps arbete i Jordanien fokuserar på att förbättra både flyktingars och jordaniers utbildningsmöjligheter. Till exempel kunskaper om kodning och digimarknadsföring hjälper också dem med flyktingbakgrund att få en bättre utkomst och tillträde till en större marknad.
PANDEMINS INVERKAN HAR understrukit vikten av mobila enheter, förbindelser och kunskaper. I Uganda där det bor 44 miljoner människor har 15 miljoner barn lidit av skolstängningar under coronatiden. Till siffran räknas också 600 000 elever med flyktingbakgrund i låg- och högstadieålder.
Teknologi är ingen ny grej för ungdomarna på flyktingbosättningslägren. Smarttelefonerna är de vanligaste mobila enheterna på grund av att de är så pass billiga. De unga använder mest WhatsApp, Google och Facebook. Det är viktigt att distansförbindelserna och digikunskaperna också i fortsättningen finns tillgängliga för alla.
På sistone har yrkesskoleeleverna vid Rwamwanjas flyktingbosättningsområde studerat digisäkerhet och -hygien samt digimarknadsföring. I västra och nordvästra Uganda har grundskoleelever kunnat spela spel som utvecklar läs- och räknekunskaper tack vare att Kyrkans Utlandshjälp bidragit med pekplattor.
”När smarttelefoner och sociala medier är lättillgängliga kan de unga komma åt den digitala världen. Utan rätt kunskaper blir de ändå lätt lurade”, säger Edgar Mutaryebwa som är IT-projektarbetare.
PÅ LANDSBYGDEN är dataförbindelserna ofta dåliga eller saknas helt och hållet.
Utmanande situationer tvingar till kreativa lösningar. I Kambodja har lärare och studiehandledare under perioder av distansskola förflyttat sig från by till by med tuk-tuk för att hålla lektioner och dela ut studiematerial. Invånare på Myanmars landsbygd har kunnat lära sig om företagande och hantverksjobb via animationsfilmer.
Det finns mycket som är bra med det digitala språnget som pandemin ledde till. Så länge det finns fungerande förbindelser är utbildningar och undervisningsmaterial tillgängliga för allt fler.
Text: Ulriikka Myöhänen, Linda Kabuzire, Noora Pohjanheimo
Enligt uppskattningar finns det över 80 miljoner lärare i världen. Av dem är över hälften kvinnor. De är vardagshjältar vars dagar fylls av utmaningar.
I Syrien som befinner sig mitt i ett krig lockar lärarna barnen till klassrummen och hjälper dem att glömma verkligheten som väntar utanför skolan – ens för en stund.
Å andra sidan är en yrkeskunnig lärare barnets port in i samhället. I ugandiska skolor öppnas världen upp när både läraren och eleven kan teckenspråk.
Skolan borde vara en säker plats att växa på, men så är det inte alltid. Nätverket GCPEA som skyddar utbildning rapporterar att det under åren 2015–2019 gjordes åtminstone 11 000 attacker mot skolor. Med attacker avses till exempel bombningar, kidnappningar och sexuellt våld som riktas mot skolelever eller personal. Hotet om attackerna är verkligt också i Syrien där man levt mitt i ett krig i snart 10 år.
Under det senaste året har utbildningen stått inför nya utmaningar. Enligt experter kan skolstängningar som orsakats av pandemin ha långtgående effekter på en hel generation. När skolorna väl öppnar har man mycket att ta ikapp, samtidigt som det finns många praktiska utmaningar kring det nya normala.
I den här artikeln delar tre lärare med sig av sin historia. En av dem oroar sig för barnen som fryser i skolan, en annan möter misstankar på grund av sin ålder och sitt kön, den tredje hoppas på mer resurser framförallt för specialundervisningen. Trots utmaningarna tänker alla tre att är inne på rätt spår med sitt läraryrke.
Fattigdom och brist på mat är vardag i flyktingbosättningarna i Uganda, i synnerhet för de äldsta. Insamlingen Gemensamt Ansvar riktar i år sitt stöd till de äldre i världens katastrofområden.
För sju år sen gömde sig Elizabeth Kapinga med sin familj i skogsdungar på vägen mot Ugandas gräns. Familjen flydde till fots våldsamheterna i sitt hemland Demokratiska republiken Kongo. Det visade sig omöjligt att hitta någon bilskjuts och flykten drog ut till en tre veckor lång pina.
”Skotten ven från alla håll. Det var hemskt, vi skyndade på barnen. Varje gång jag återkommer till minnena frågar jag mig hur livet varit så hårt mot oss. Men det finns ännu de som bor kvar, lider och dör”, säger 80-åriga Kapinga.
Elizabeth Kapingas familj är i säkerhet, men vardagen är knapp. Hennes dagar går till att sköta om sina barnbarn.
Sedan år 2013 har Kapinga bott i flyktingbosättningen Rwamwanja i Uganda med sina fyra barn, sin svärson och tio barnbarn. I Kongo förlorade Kapinga sin make, fyra av sina barn samt tre av sina barnbarn. Hon känner fortfarande stor sorg när hon minns dem.
”Jag levde ett gott liv, gifte mig och var lycklig. Gud skiljde mig sedan åt från min man och jag blev ensam”, berättar Kapinga.
Kapingas familj är nu i säkerhet, men vardagen är utmanande. Det råder brist på kläder i flyktingbosättningen och för de flesta familjerna räcker mathjälpen inte till för att hålla dem mätta. Hälsovården och tillgången till mediciner är begränsad, och det som säljs är dyrt.
Elizabeths svärson Lucien Kagoro äger en framgångsrik salong och hans inkomster underlättar familjens situation.
Situationen för Kapingas familj har trots utmaningarna förbättrats av att hennes svärson LucienKagoro fick gå en frisörutbildning i yrkesskolan som Kyrkans Utlandshjälp grundat för ungdomar och unga vuxna i Rwamwanja.
Kagoro arbetade som lärare i Kongo innan han flydde till Uganda år 2017. Han kunde inte fortsätta med sitt yrke i Uganda på grund av språket, men yrkesutbildningen ledde till ett arbete som frisör.
Lucien driver med god framgång en egen salong. Hans inkomster är till stort stöd för hela familjen och gör det möjligt för barnen att gå i skolan. Kagoro förlorade sina egna föräldrar i kriget och fruns familj är allt han har kvar – och i den ingår hans svärmor Elizabeth.
”Jag älskar min svärmor, hon har gett mig mycket. Min familj mår nu bra”, säger Kagoro.
I flyktingbosättningen råder det brist på många basförnödenheter.
Yrkesskolan iRwamwanja grundade år 2015 med stöd av insamlingen Gemensamt Ansvar. Av de utexaminerade ungdomarna har 73 procent hittat en arbetsplats eller grundat ett eget företag.
”Vi bygger en framtid för alla genom att utbilda barn och unga. Genom att stöda utbildning och utkomstmöjligheter når hjälpen hela familjer och hela lokalsamhället, och det är grunden till en hållbar utveckling efter en katastrofsituation”, säger Eija Alajarva, chef för humanitärt arbete vid Kyrkans Utlandshjälp.
Av intäkterna från Gemensamt Ansvar-insamlingen går 60 procent till Kyrkans Utlandshjälps katastroffond. I år uppmärksammar insamlingen i synnerhet de äldre i katastrofsituationer. En hög ålder för med sig skador och sjukdomar som gör det svårare att röra sig och få information.
Gemensamt Ansvar
År 2021 stöder insamlingen Gemensamt Ansvar de äldre. Av insamlingsintäkterna går 60 % till att stöda människor i utvecklingsländer via Kyrkans Utlandshjälps katastroffond.
Delta i Gemensamt Ansvar-insamlingen och skänk en gåva på adressen gemensamtansvar.fi
Elizabeth Kapinga tillbringar gärna sina dagar med sina barnbarn. Deras lekar för bort tankarna frånalla bekymmer. Med sin svärsons stöd kan hon också njuta av vardagen
”Jag är lycklig över min svärsons jobb. Han gillar det han gör och han kan ta hand om oss andra. Jag vet inte hur vi skulle klara oss om inte Lucien hade sitt jobb”, säger Kapinga.
Bilder och intervjuer i Uganda: Sumy Sadurni Text: Noora Pohjanheimo
Kyrkans Utlandshjälp har beviljat 150 000 euro i nödhjälp för att förhindra att coronaviruset sprids i Sydsudan, Somalia, Uganda och Kenya.
För att sakta ner spridningen av coronaviruset är det viktigt att vara mån om sin handhygien och undvika kontakt med andra människor. Men på flyktingläger och andra fattiga områden är instruktionerna svåra att följa. Områdena är oftast tätt bebodda och för många människor är tvål en lyxprodukt.
I Uganda arbetar Kyrkans Utlandshjälp i landets två största flyktingbosättningar: Bidibidi i norra Uganda och Kyaka i sydväst. Totalt bor mer än 250 000 flyktingar där. Kyrkans Utlandshjälp verkar inom den ugandiska utbildningssektorn i samarbete med FN:s flyktingorganisation UNHCR.
Skolorna i landet är stängda för att förhindra att coronaviruset sprids. Utlandshjälpen ger information till eleverna, deras familjer och lärare bland annat via radio, sms och affischer. Familjerna får även hygienartiklar, och i lokalsamhällena ordnas informationskampanjer med megafoner. Arbetet har beviljats 50 000 euro.
Om skolorna hålls stängda länge får det allvarliga konsekvenser för barnens skolgång och välmående. Många utsatta barn får huvudsakligen rent vatten, mat och mentalt stöd i skolan. När barnen inte går i skola ökar risken för att de misshandlas, utnyttjas, blir gravida eller tvingas in i barnäktenskap eller barnarbete.
”Vi arbetar för att skolorna tryggt kan öppnas när det blir dags för det. Vi skaffar desinfektionsmedel till skolorna, ökar antalet platser där man kan tvätta händerna, sköter om skolans lokaler samt bereder oss på att utbilda lärarna i att ge psykosocialt stöd”, säger Wycliffe Nsheka, Utlandshjälpens landschef i Uganda.
I början av april hade man konstaterat 44 fall av covid-19 i Uganda. Siffran kan vara högre i verkligheten.
Vattenbristen och den svaga förvaltningen gör somaliska Baidoa sårbart
I ett område med sex skolor i somaliska staden Baidoa arbetar Utlandshjälpen med information för att förhindra att coronaviruset sprids. I Baidoa finns en betydande del av landets internflyktingar. Arbetet i Somalia har beviljats 15 000 euro. Antalet bekräftade coronavirusfall i landet var fem i början av april. Det verkliga antalet kan vara större.
Även i Somalia är skolorna stängda. Men Kyrkans Utlandshjälp når även nu, genom skolkommittéer och lärare, ut till cirka 3 200 elever och deras familjer. I skoldistrikten hängs affischer upp, vi genomför informationskampanjer i samarbete med erfarna lokala aktörer, delar ut tvål till familjerna samt ger råd om bland annat handhygien.
”Baidoa är ett speciellt sårbart område på grund av den svaga statsförvaltningen, den dåliga tillgången till hälsovård samt vattenbristen. Skolorna har inte möjlighet att erbjuda eleverna rent vatten varje dag”, säger Mika Jokivuori som är Utlandshjälpens landschef i Somalia.
KUH:s anställda ger instruktioner om god handhygien vid en skola i Baidoa, Somalia i slutet av mars.
Barnen i Baidoa saknar smarttelefoner och annan utrustning som kunde stöda inlärningen på distans nu då de inte kan gå till skolan. Skolstängningen försvagar alltså ytterligare de utsatta barnens och ungas lärande och välmående.
När skolorna åter kan öppnas i Somalia fortsätter Utlandshjälpen sitt upplysningsarbete bland lärare och elever genom att starta hygienklubbar i skolorna samt bedriva kampanjer om en trygg återgång till skolan.
I inbördeskrigets Sydsudan måste man bereda sig snabbt
Även i Sydsudan har regeringen stängt skolorna åtminstone för en månad med start den 20 mars. I början av april fanns fortfarande inga bekräftade fall av coronasmitta, men riskerna är enorma på grund av det svaga hälsovårdssystemet samt den redan tidigare dåliga humanitära situationen i landet.
Efter flera år av inbördeskrig har landet 1,5 miljoner internflyktingar. Redan före coronaepidemin var 7,5 miljoner av landets 11,7 miljoner invånare i behov av humanitär hjälp. Sjukdomar som malaria och diarré är vanliga. Sprider sig coronaviruset i Sydsudan uppstår ett aldrig tidigare skådat hjälpbehov.
Utlandshjälpen har stött 25 000 barns skolgång i några av landets största evakueringsläger – i Mingkaman i delstaten Lakes, i Fangak i Jonglei samt i Tonga i Upper Nile.
En grupp frivilliga lärare deltar i KUH:s lärarutbildning i New Fangak i Sydsudan i början av mars. KUH sprider information om coronaviruset via lärarna och skolorna. Foto: Maria de la Guardia / Kyrkans Utlandshjälp.
”Nu måste man agera snabbt och målmedvetet. Det är väldigt bråttom att nå ut med korrekt information till eleverna, föräldrarna, lärarna och samhällena om viruset och hur det sprids. Det finns också ett akut behov av hygienartiklar som tvål. Regeringen i Sydsudan vädjar till organisationerna att vi ska hjälpa till med det enorma informationsuppdraget, i synnerhet i de tättbebodda flyktinglägren”, säger Utlandshjälpens landschef Berhanu Haile.
”Genom att erbjuda kunskap om viruset och hur man skyddar sig mot det vill vi stärka barnens och föräldrarnas möjlighet att förhindra att det sprids.”
Projektet når över 21 000 barn, lärare och föräldrar. Tvål delas ut till 1 500 familjer. Coronaarbetet i Sydsudan har beviljats 35 000 euro.
I flyktingbosättningen Kalobeyei i Kenya informerar Utlandshjälpen bland annat om vikten av att tvätta händerna. Det sker på de lokala språken via radio, sms och affischer. I bosättningen skapas platser där man kan tvätta händerna och invånarna får hygienartiklar som tvål och handsprit.
Förutom till hygienupplysning och -artiklar styrs medel till att stöda distansundervisning. Kenyas beslut att stänga skolorna i medlet av mars betyder att 17 000 barn i Kalobeyei är hemma från skolan.
Arbetet når 15 000 skolelever. Målet är att via radioutsändningar nå alla 200 000 invånare i Kalobeyei.
Med blicken på det efterföljande återuppbyggnadsarbetet
”Smittoläget och begränsningarna i bland annat rörelsefriheten förändras snabbt i de olika länderna. Vi är beredda att anpassa vårt arbete till det rådande läget och möjligheterna att verka”, säger Eija Alajarva, chef för Utlandshjälpens humanitära biståndsarbete.
Kyrkans Utlandshjälp följer noggrant hur situationen utvecklar sig i samtliga länder där vi verkar. Alajarva betonar att det, trots det kaotiska nuläget, är viktigt att också tänka framåt i tiden.
”När pandemin lugnat sig och begränsningarna upphävts behövs extra stöd för de barn och unga som återvänder till skolan.”
De kan till exempel behöva psykosocialt stöd och repetition av det innehåll i undervisningen som man skulle gå igenom när skolgången avbröts.
Även utvecklingsländernas företagare behöver stöd efter epidemin. Inkomsterna inom servicesektorn hotas av begränsningarna i hur man får röra sig, och böndernas utkomst är ofta beroende av att man kan ta sig till marknaden.
”Även om det värsta återstår för länderna vi verkar i är det viktigt att förbereda återuppbyggandet. Då kan arbetet genast komma igång när det är dags för det”, säger Alajarva.
Hjälp till att skydda invånarna i flyktingbosättningarna mot coronaviruset!
Ge en gåva:
• på Kyrkans Utlandshjälps sajt
• till kontot Nordea, IBAN FI33 1572 3000 5005 04 med referensen 1216
• genom ett sms med texten APU20 till numret 16499 (20 euro)
När det är kris är det viktigt att barnen kan gå i skolan och känna sig trygga. Skolorna är i en nyckelposition när det gäller att hindra coronaviruset.
Det förefaller oundvikligt att coronaviruset sprids men dess framfart kan saktas av genom att begränsa kontakterna mellan människor. I Finland begränsade man först stora evenemang och folksamlingar. Skolor och förskolor ville man hålla öppna in i det sista. Grundskolan är en av samhällets stöttepelare. Att garantera den också under kriser är en viktig åtgärd.
”När vi talar om skolor och daghem, talar vi om samhällets ryggrad”, sade undervisningsminister Li Andersson vid regeringens presskonferens måndagen 16.3.
Kyrkans Utlandshjälp arbetar i de allra bräckligaste staterna i världen. Vi jobbar i humanitära kriser och till exempel på flyktingläger. I sådana omständigheter, efter den akuta nödhjälpen då man sett till att människor har skydd för väder och vind, kan sköta sin hygien och har tillgång till mat, anordnar man skola för barnen.
Varför är det så viktigt att barnen kan gå i skola också i en krissituation?
Skolan erbjuder rutiner till barnen och familjerna och en känsla av en någorlunda normal vardag. Ifall barnet har upplevt något traumatiskt, kan skolan blir en plats där tankarna får kretsa kring något annat.
Utbildning är viktigt! En god utbildning garanterar bättre framtidsutsikter.
Utöver kunskaper och färdigheter lär man sig i skolan att vara tillsammans med andra. Skolan är en viktig del av barnets sociala liv och där skapas vänskapsrelationer som kan vara betydelsefulla för resten av livet.
När barnen är i skolan om dagarna kan de vuxna koncentrera sig på sina vardagssysslor och sina jobb.
I skolan ges viktig information också om hälsan. Till exempel nu när coronaviruset sprids, kan skolorna informera om hur spridningen sker och vad man kan göra för att förhindra den. Barnen ges råd om att tvätta händerna och hålla god hygien.
Att stoppa coronaviruset är nu särskilt brådskande på världens krisområden där människor redan från förut är utsatta och inte har tillgång till fungerande sjukvård. Kyrkans Utlandshjälp har vidtagit åtgärder för att distribuera hygienartiklar och effektivera upplysningsarbetet på flyktinglägren.
Skolan är en viktig kanal för att öka barnens hälsokunskaper. Som en del av en kampanj för att stoppa coronaviruset, börjar Kyrkans Utlandshjälp ge hygienupplysning i skolorna i Uganda och Somalia. I Kenya är skolorna stängda sedan 16.3. Upplysningskampanjen sker där via lokala radiostationer.
Utöver upplysning utdelas handdesi, tvål och andra hygienartiklar.
Nu är det viktigt att vi skyddar varandra från coronaviruset. Och att se till att barnen får vara barn och gå i skola fastän det är kris.
Hjälp oss att skydda människor på flyktinglägren från coronaviruset.
För att hindra spridningen av coronaviruset distribuerar Kyrkans Utlandshjälp hygienartiklar och effektiverar hygienupplysningen på flyktinglägren.
De människor som bor i ett flyktingläger befinner sig redan från förut i en utsatt situation. Coronaviruset kan ha ödesdigra följder eftersom god hygien och fungerande hälsovård är utmanande att upprätta.
I Uganda är Kyrkans Utlandshjälp FN-flyktingorganisationen UNCHR:s partner och ansvarar för att anordna utbildning till 120 000 elever på flyktingbosättningsområdena i norra Uganda.
”Skolorna är helt fyllda och eleverna är många. Att förbättra hygienen är nu en oundviklig åtgärd”, konstaterar Wycliffe Nsheka som är Utlandshjälpens landschef i Uganda.
”Vi anordnar hygienutbildning till eleverna, lärarna och vi bildar hygienkommittéer på lägren. Vi upprättar platser för handtvätt i skolorna och skaffar desinfektionsmedel för händer och ytor. Vi skall också trycka informationsbroschyrer på olika språk och informera via radio.”
I Kenya stängdes skolorna 16.3. Även de skolor och förskolor som Utlandshjälpen understöder är stängda.
På flyktinglägret Kalobeyi i Kenya startar en informationskampanj i lokalradion om bl.a. vikten av att tvätta händerna. På så sätt försöker vi nå barnen och föräldrarna medan skolorna är stängda, berättar Utlandshjälpens landschef i Kenya, John Bongei. Det finns även planer på att distribuera handdesinfektionsmedel, flytande tvål, ämbar och andningsmasker till elevernas vårdnadshavare.
”Vi vidarebefordrar också de Kenyanska myndigheternas information om skollektioner som sker via radio. Vi utreder nu vilka tjänsteleverantörer det finns för distansundervisning och hur vi kan stöda sådan, ifall skolorna är stängda en längre tid”, berättar John Bongei.
Också i Somalia utförs hygienåtgärder via skolorna.
Hjälp oss att skydda människor på flyktinglägren från coronaviruset
