Elever i Charkiv studerar nu under jorden – metroskolor utgör ändå bara första hjälpen för utbildningskrisen i miljonstaden
Skolor i Charkivs metrostationer samlar barn som redan har klarat sig genom pandemiåren, och som nu lever under ett konstant hot för luftangrepp. Kyrkans Utlandshjälp ordnar psykosocialt stöd för barnen så att livet gradvis ska kunna återgå mot det normala.
Text: Ulriikka Myöhänen Bilder: Antti Yrjönen Översättning: Sonja Vuori
TRAPPOR LEDER ner under jorden från den breda gatan, som i vilken storstad som helst. Metrons tjutande ljudvågor ekar i korridorerna. Människor kommer och går i sina dagliga sysslor, precis som de har gjort i årtionden här under staden Charkiv i östra Ukraina.
I slutet av år 2023 fästs uppmärksamheten vid de små människorna. De gräver fram böcker ur sina ryggsäckar samtidigt som metrotågen stannar vid stationen enligt tidtabellen.
”Vi har elever från första till fjärde klass. Det är 128 elever i morgonskiftet. På eftermiddagen kommer nya elever”, säger Anzhela Malahova och bläddrar i pappersbunten framför sig. Hon tillägger att metroskolor har inrättats på fem stationer i Charkiv.
Idag är Malahova biträdande rektor för skolan. Hennes egen skola är stängd, precis som alla andra skolor i Charkiv. För fjärde året i rad studerar eleverna på distans: först var det coronapandemin, sedan började den stora offensiven. Krigets frontlinje har redan förflyttats österut, men Charkiv är fortfarande mål för flyganfall. I värsta fall tjuter sirenerna flera gånger om dagen, och det är omöjligt att undervisa i de vanliga skolorna.
”Jag är glad att vi äntligen har chansen att träffas”, säger Malahova, torkar sig i ögonvrån och gestikulerar mot de klasser som byggts vid stationen.
Ledda av lärarna går barnen till klassrummen i Charkiv.
Charkivs metro har tjänat stadsborna i ett halvt sekel
Tunnelbanenätet i Charkiv färdigställdes 1975 för att tillgodose behoven i den växande miljonstaden. Under de senaste åren har upp till 240 miljoner passagerare årligen rest genom tunnlarna.
Det underjordiska nätverket fick en ny innebörd – att skydda människoliv – i februari 2022, när Ryssland inledde sin fullskaliga invasion av Ukraina. Uppskattningsvis sökte upp till 160 000 civila skydd i metrogångarna under de hårdaste striderna. När kriget drog ut på tiden började stadens utbildningsmyndigheter fundera på om metrostationerna också kunde fungera som säkra skolor.
Hösten 2023 inrättades skolor på fem stationer. Nu är bänkarna fyllda av glatt pratande barn som snart lugnar ner sig för att studera matematik och ukrainska språket. Det gör även Yuliaa Yurova i sin gröna klänning och hästsvans.
”Jag är fem år gammal”, börjar flickan raskt sin presentation och slår sig sedan för pannan med två händer. ”Nej! Jag är ju redan sex!”
Yurova berättar att hon nyligen firat sin födelsedag. Hon går i skolan vid metrostationen tre dagar i veckan. Yuliaa Yurova åker alltid till skolan i sällskap av sin mamma eller pappa, men hon verkar inte ha en aning om hur många hållplatser bort hennes hem ligger.
”Det är ingen lång resa”, säger hon självsäkert.
Yuliaa Yurova (till höger) studerar i metroskolan, med sin goda vän Karolina Havrijsjeva.
De flesta Charkivborna studerar på distans
Yurova och hennes skolkamrater har tur. När man följer med deras energiska aktivitet är det svårt att föreställa sig hur en skoldag för 5-9-åringar skulle se ut på distans.
En metroskola med drygt tusen elever är ändå bara en första hjälpåtgärd i en situation där 110 000 barn och ungdomar i Charkiv är inskrivna i grundskolan. Enligt myndigheterna är det bara ungefär hälften av dem som de facto deltar i undervisningen, som i allmänhet hålls på distans. Många familjer har tvingats bli flyktingar utomlands eller på andra håll i Ukraina.
Yuliaa Yurova flydde också med sin familj, men återvände senare till sin hemstad. Hon håller ett hårt grepp om blyertspennan och kopierar krumeluriga bokstäver i sitt övningshäfte. Ibland pustar hon frustrerat, gräver fram ett gummi ur lådan och suddar ut allt. Att lära sig bokstäver verkar vara ett petnoga arbete.
Samtalet med Yurova börjar flyta när smycket som hänger runt hennes hals kommer på tal. Där står BFF. Akronymen står för de engelska orden best friends forever, bästa vänner för alltid.
”Jag och min familj var flyktingar i Ternopil i västra Ukraina. Jag träffade min bästa vän där och hon gav mig det här smycket. Nu går vi i metroskola tillsammans i Charkiv. Vi är tre bästa vänner i samma klass”, förklarar Yurova.
Eleverna i metroskolan dansar mellan lektionerna. Många gillar motion.
Yuliaa Yurova fick ett smycke av sin bästa vän, som hon träffade når hon var flykting i Ternopil.
Ukrainska barn behöver stöd för att behandla trauman
En måndag i mars står metroskolans elever inför någonting nytt. Två skolpsykologer som fortbildats av Kyrkans Utlandshjälp kommer för att hålla en lektion där man behandlar trauma genom lek och fokuserar på psykosocialt välbefinnande.
Den första lektionen handlar om känslor. Lektionen inleds med en övning där varje elev presenterar sig själv och hittar på en rolig rörelse eller ett roligt ljud. Psykologerna använder sina röster så som man gör i barnprogram och barnen följer koncentrerat med lektionen. Mot slutet av lektionen tar psykologerna fram en färgglad fallskärm; den tas emot med glädjetjut. Barnen växlar mellan att kasta upp fallskärmen i luften och krypa under den. Skratt och fniss fyller luften.
”Lektionen lyckades bra. Syftet var att slappna av i kropp och själ, leka, skapa vi-anda och spela tillsammans”, säger Olha Zinovieva glatt. Hon har arbetat som barnpsykolog i 14 år.
Även kollegan Alina Symonenko har varit psykolog på ett daghem i 16 år. Zinovievas och Symonenkos budskap är tydligt: ukrainska barn bär på tunga saker inom sig på grund av de svåra omständigheterna. Många har fått distansundervisning i åratal, många har familjemedlemmar vid frontlinjen och en del har fått nära och kära dödade och sårade.
”Barnen är numera mer rädda och aggressiva än förut. De skulle vilja prata med varandra, men de kan inte eftersom de har varit ensamma så mycket. När de äntligen träffar jämnåriga är det mycket konflikter i luften. De har helt enkelt inte färdigheter att möta andra barn”, funderar Symonenko.
Psykologerna Olha Zinovieva och Alina Symonenko håller en lektion i psykosocialt stöd åt barnen. Under första lektionen lär alla känna varandra och spänningen försvinner.
I metroskolan i Charkiv bearbetar barnen sina trauman och andra saker som bekymrar dem genom lekar och spel.
Mötena i metroskolan hjälper barnen att komma ikapp med ett mer normalt skolliv, men i det stora hela tar det mycket tid och resurser att återgå till det gamla normala. På grund av kriget har Ukraina enorma behov både när det gäller människors välbefinnande och återuppbyggnaden av landets byggnadsbestånd.
Volodymyr Grebennik, ingenjör vid Kyrkans Utlandshjälps kontor i Charkiv, säger att upp till 120 av stadens skolor enligt myndigheterna har skadats i kriget. Fyra av dessa skolor är totalt förstörda och endast 33 har redan renoverats med stadens medel. I landet i krig finns det inte tillräckligt med hryvnias för att reparera alla skador. Charkiv har sedan sommaren 2023 sökt extern finansiering från utlandet för att elever och skolpersonal i sinom tid ska kunna återgå till närundervisning på marknivå.
Närundervisning ökar växelverkan
Vid lunchtid slutar morgonskiftet i metroskolan. Yuliaa Yurova väntar med ryggsäcken på ryggen på sin mamma, som idag kommer för att hämta hem sin dotter.
”Jag är glad att mitt barn genast från första klass kunde börja i klassrumsundervisning”, säger mamma Nataliia Yurova över tågskramlet på hemvägen.
”För interaktionen är det verkligen viktigt med närundervisning. Det är mycket mer än vad jag som mamma skulle kunna ge henne vid hemundervisning. Mitt barn är pratsamt och gillar att vara med andra barn. Hon är alltid ivrig att gå till skolan”, fortsätter mamman medan hon betraktar sin dotter som nöjt sitter med sin ryggsäck där mellan alla passangere.
Det blir strax klart att Yuliia Yurovas skolresa inte är lång: hemmet ligger bara en station bort. Flickan hoppar upp på perrongen, tar sin mamma i handen och vinkar efter oss.
Hemma väntar katten.
Yuliaa Yurova, 6, åker till skolan med metro, på samma sätt som många andra elever i metroskolan.
Föräldrarna för de yngsta barnen till skolan på morgonen och hämtar dem på eftermiddagen. Nataliia Yurova (till höger) tycker att det är viktig att hennes dotter träffar barn i samma ålder i skolan.
KUH har stött Charkivs metroskola i inköp av material och tillhandahållit utbildning för psykologer för att ge psykosociala stödlektioner till barn. Arbetet stölds med EU-medel.
KRIGETS FÖRSTA offer är sanningen. Det har vi vetat länge, men speciellt under de senaste åren har vi sett vad det betyder i praktiken. Till exempel under Rysslands anfallskrig i Ukraina eller striderna mellan Israel och Hamas är det svårt att sålla bland propaganda, halvsanningar och överdrifter.
Om det är svårt att hålla koll på sanningen i ett land som Finland, där hela befolkningen är läs- och skrivkunnig, kan man föreställa sig att utmaningarna är på en helt annan nivå i ett land som Centralafrikanska republiken. Landet är glest bebott och bara runt 37 procent av invånarna kan läsa och skriva. Rykten sprids från mun till mun eller via sociala medier.
Till skillnad från Finland spelar också rykten en konkret roll i befolkningens liv. När ett rykte sprids i ett samhälle som under de senaste tio åren präglats av konflikter, och där en handfull beväpnade grupper håller hus, kan det lätt leda till osäkerhet och strider.
Under de två veckorna vi tillbringade i Centralafrikanska republiken stötte vi två gånger på rykten om oroligheter. Båda gångerna visade sig farhågorna onödiga, men det var ändå något vi måste ta i beaktande under resan.
DET ÄR SVÅRT att föreställa sig hur någon som upplevt många strider mellan väpnade grupper under de senaste tio åren reagerar på rykten. Därför arbetar Kyrkans Utlandshjälp med ungdomar i landet för att stödja deras färdigheter att motverka osanningar.
Ett fint exempel är frisörsalongen i artikeln bredvid. Ägarna har fått utbildning i att ställa sig kritiska till rykten. Då salongen blivit en mötesplats för byns unga är det ett ställe där information som sprids kan granskas kritiskt. Samtidigt får kunderna fina frisyrer och medarbetarna kan tjäna sitt levebröd. Alla viktiga sätt att hålla samman ett skört samhälle.
Trygga rum, där människor – speciellt ungdomar – kan snacka om sina tankar, farhågor och rykten är väldigt värdefulla för att finna sanningen. Det är något vi behöver komma ihåg – också i Finland.
I kärnan av KUH:s hjälparbete är de lokala anställda som upplever katastroferna både genom sitt jobb och sina privatliv
Karam vaknade av jordbävningen, Marianna flydde kriget. Susan skippar arbetsdagar för att hämta vatten. KUH:s anställda berättar hur det är att leva mitt i en katastrof.
VISSTE DU att mer än 3 000 människor arbetar för Kyrkans Utlandshjälp och av dem är 95 procent experter anställda på plats och ställe? Våra lokala anställda är biståndsarbetets hjältar. De lever mitt i de katastrofer som är avlägsna för många.
I den här artikeln möter vi KUH:s experter som har upplevt kriget i Ukraina, torkan i Östafrika och den förödande jordbävningen i Syrien. För dem är jobbet inte bara ett jobb, eftersom familjens och hemlandets framtid står på spel.
Karam Sharouf har jobbat för Kyrkans Utlandshjälp sedan 2019. ”I Syrien har vi inte haft möjlighet att förbereda oss för katastrofer som jordbävningar och pandemier, eftersom vi levt under bombningar och attacker det senaste årtiondet”, säger han. Bild: Karam Sharouf / KUH
Syriska Karam Sharouf har levt hela sitt vuxna liv bland katastrofer, men tycker ändå att ljuset glimtar in genom fönstret.
”I början trodde jag att vi attackerades igen. Ljudet påminde om de bombningsljud som vi blivit vana att höra under kriget. Till slut förstod jag att marken skakade.
Det var den 6 februari 2023, morgonnatt. Jag sov i vårt hem som ligger på fjärde våningen i Syriens huvudstad Damaskus. I chock grep jag tag om min fru och mina barn. Saker föll och gick sönder, men som tur är blev vi inte skadade.
Jag är en 33-årig syrier. Jag har i praktiken levt mitt i olika katastrofer under hela mitt vuxna liv: det decenniumlånga kriget, coronapandemin och nu förödelsen efter jordbävningen. Många syrier planerar att lämna landet. Vi har bara haft kris på kris.
Jag har jobbat för KUH sedan 2019, då jag blev KUH:s första lokala anställda i Syrien. Redan innan det hade jag en tioårig erfarenhet av att jobba inom organisationer. Efter jordbävningen har vi varit mycket upptagna. I Syrien har vi inte haft möjlighet att förbereda oss för katastrofer som jordbävningar och pandemier, eftersom vi levt under bombningar och attacker det senaste årtiondet. Vi har inte haft en uppfattning om hur man sköter något sådant som en jordbävning.
Precis före skalvet hade vi i Kyrkans Utlandshjälp utvidgat vårt arbete till Aleppo och Raqqa, som många kommer ihåg som huvudstad för Isis. Människorna i de här städerna har levt under ett enormt tryck. De har berättat att de behöver tid bara för att hämta andan efter allt ont. De hade inte behövt en katastrof såsom jordbävningen i sina liv. Många har på grund av den senaste katastrofen förlorat sitt hem eller sin familj.
Trots den svåra situationen tänker jag att det för oss syrier finns ett litet fönster där det flödar in ljus. Det håller mig kvar här. Vår uppgift är att få människor att finna sin styrka.
Syriens framtid beror framför allt på lokalbefolkningen, även om vi också behöver det internationella samfundets hjälp. När folk ligger i och jobbar för sitt eget land, föds en känsla av samhörighet. Jag har harmat mig över hur vita människor förhåller sig till oss från Mellanöstern. Medan jag jobbat för KUH har jag inte märkt något sådant, fastän vi hela tiden är i kontakt med Finland och våra andra verksamhetsländer. Personalen vid KUH:s Syrienkontor är nästan helt syrisk. Det är ganska exceptionellt och väcker en hel del positiv uppmärksamhet.”
Ukrainska Marianna Zhurbenko flydde kriget och skulle nu utan att tveka öppna sitt hem också för andra flyktingar.
”Jag minns hur jag misstroget stirrade upp på himlen från fönstret i mitt eget hem i Gostomel väster om Kiev. Det var den 24 februari 2022 och helikoptrarna surrade och telefonen ringde i ett. Mina vänner ringde i panik och befallde mig och min familj att fly. Kriget hade plötsligt börjat och frontlinjen gick bara 500 meter från vårt hus. Det kändes som om jag skulle ha tittat på en film genom mitt fönster.
Marianna Zhurbenko jobbar som logistikkoordinator vid KUH i Ukraina. Bild: Antti Yrjönen / KUH
På kvällen började artillerieldens oljud och vi bestämde oss med min för att fly. Vi packade in vår 9-åriga son, vår sex månader gamla bebis och vår hund i bilen. Vi for först till Kiev och sedan till västra Ukraina.
Där levde jag med mina pojkar de följande månaderna. Jag vakade mycket och lyssnade till min 9-årings gråt. Den yngsta förstod som tur var inget av situationen.
Främmande familjer lät oss bo hos dem. Vi försökte erbjuda dem betalning för vatten och el som vi förbrukade, men de gick inte med på att ta emot pengar. Kriget har förenat oss ukrainare. Jag skulle också utan att tveka nu öppna dörren för främmande familjer, om en sådan situation ännu skulle uppstå.
Kriget har förändrat mina egna värderingar. Jag förstod att saker inte har någon betydelse. Livet, hälsan, familjerelationer och kärlek blev viktiga värderingar för mig.
Vi kunde återvända till vårt hem i maj 2022. Då var Kiev öde. Det fanns minor och delar av ammunition på vår gård. Minorna städades bort och nu kan barnen tryggt leka där.
Före kriget arbetade jag i en ansvarsfull position i ett sömnadsföretag. Efter att jag återvänt hem blev det klart att även om min arbetsplats inte hade förstörts i striderna, hade alla anställda flytt och de hade inga planer på att återvända.
I juni började jag som logistikkoordinator vid Kyrkans Utlandshjälp. Jag ansvarar för inköp och till exempel för att KUH:s hjälppaket till skolor hittar fram.
Jag var internflykting och vet hur folk känner sig. Jag tycker det är härligt att jag kan hjälpa barn. Jag gillar mig själv när gör det här jobbet.”
Susan Abuba Jackson kom till Kenya från Sydsudan år 2017. Hon jobbade som lärare i sitt hemland och nu är hon läraren på Kalobeyei flyktingläger. Bild: Björn Udd / KUH
Susan Abuba Jackson som bor i ett flyktingläger i Kenya är lärare, men måste ibland använda arbetsdagen för att hämta vatten.
”Jag är lärare. Torkan försvårar förutom elevernas vardag även mitt eget liv. Jag har fem barn hemma, så vissa dagar är jag helt enkelt tvungen att gå efter vatten i stället för att komma på jobb. Annars klarar sig inte mina egna barn. Om jag inte själv får mat har jag inte energi att undervisa. Vi är fyra lärare i skolan. Grupperna är så stora att det är omöjligt att orka om man är hungrig och törstig.
Jag kom till Kenya från Sydsudan år 2017. Jag flydde kriget. Jag minns att en person blev skjuten och därefter blev vi attackerade. Jag flydde tillsammans med mina barn hit till Kenya, min man blev kvar i Sydsudan som soldat.
Jag jobbade som lärare i Sydsudan i 12 år. När jag kom hit började jag som grundskolelärare. De senaste två åren har jag jobbat som barnträdgårdslärare i en skola som drivs av Kyrkans Utlandshjälp på Kalobeyei flyktingläger.
Jag tycker om att jobba med barn eftersom de är så flexibla, lär sig fort och är så oförställda. Småbarnspedagogik är mycket viktigt. Det är grunden för allt lärande.
Torkan är nu vårt största problem. Vanligen har vi 500 elever, men många stannar hemma från skolan eftersom det inte finns vatten i skolan heller. Om det inte finns vatten, kan vi inte ens bjuda på mat.
Barnen här har stora specialbehov. Många har kommit rätt från kriget, de har trauman, deras föräldrar kan ha dött och de kanske till och med bor ensamma med sina äldre syskon. Vår uppgift är att ta hand om de här barnen och se till att de får en bra utbildning. Det är svårt i en sådan här situation.”
